Possessor(s)

I kölvattnet efter utsökta Hollow Knight: Silksong är det en brant uppförsbacke som gäller i hopp om att utmana inom genren. Det råder dock få tvivel om att Heart Machine, som ligger bakom hyllade Hyper Light Drifter, denna gång på många sätt låtit sig influeras av framförallt Hollow Knight. Det handlar om en i grunden väldigt snarlik utgångspunkt från det svartvita äventyret från 2017 där man här lockar med handmålade vyer och svårighetsgrad där vi ombeds försöka, omvärdera och testa på nytt när vi faller. Döden är blott en tid för justering i anfallsvinkel och tålamod, där ett återbesök vid arenan innebär att förlorade resurser alstras på nytt. Misstag är något vi ska omfamna med ny strategi - kanske ströva för vinden en stund enkom för att leta nya uppgraderingar eller potenta sekundära och passiva förmågor, i bästa fall ett nytt vapen som öppnar upp för nya angrepp - eller helt andra stickspår?

Agradyne, ett enormt megaföretag i fiktiva Sanzu City har med sina tekniska framsteg inrättat sig som ett imperium som äger och tillverkar varenda pinal i staden - men säg den korrupta storhetstid som är huggen i sten, framförallt när samma företag utövar hemliga experiment i underjorden. 1992 - där spelet utspelar sig - inträffar en katastrof av interdimensionella mått, staden stängs ned och sätts i karantän inom loppet av minuter. En reva till en främmande värld öppnas upp och ur denna strömmar hornförsedda och skitförbannade demoner likt tryckvågen från ett kärnvapen med ödeläggelse som följd. Tonårstjejen Luca tillsammans med sin högstadiebästis Kaz försöker fly katastrofen där öppningen är osedvanligt mörk och makaber. Protagonisten Luca hamnar under rasmassor och får sin underkropp och båda sina ben krossade, samtidigt som hon bevittnar sin vän avrättas av ett väsen från helvetet. Hon sliter sig loss från benpiporna som fjättrar henne vid platsen, släpar sin torso mot en sargad fiende vid namn Rhem som varit delaktig i det som utspelats. Ett attraktivt erbjudande föreslås - Luca får nya ben om hon i sin tur lovar att hjälpa honom med sin agenda. I valet och kvalet där båda är döende blir det startskottet till en syrligt cynisk och ohelig allians - som senare visar sig innebära att de kanske har mer gemensamt än man först kan tro när storyn fördjupas och förgrenar sig.

Med nytt spring i benen för Luca, även om de mest påminner om två spetsiga skelettkäppar - där Rhem agerar spirituell guide i duons samspel, är också dialogen givande, stundtals tung men även humoristisk där munhugg och spydig jargong är en frisk fläkt mellan en tonåring och plågad ande när de sätter iväg på äventyr genom stadens många biomer inom genren trogen. Det rör sig som sagt om ett "Metroidvania", vilket även denna gång lägger fokus på att finna lösningar som låser upp nya korridorer. Att äventyra djupt inom ett territorium för att ställas mot en passage man gör bäst i att tackla lite senare hör hit och jag blir inte besviken här, alla strapatser leder inte sällan också till gömda föremål att uppgradera karaktärens attribut med, ibland gömda bakom dolda väggar som går att rasera. Känns det igen? Det här är ju storheten i denna subgenre, där äventyrslust och miljöerna står i centrum, en outforskad myrfarm av tunnlar och system som ställer vissa krav för fortsatt avancemang som leder dig framåt. Piskan jag tilldelas i början svingas med fördel över skadlig terräng och punkter mellan A och B, men agerar också änterhake i strid där jag kan slita ned flygande varelser från luften - eller dra intill föremål för att kunna ta ansats och hoppa lite högre.

Just föremål och vapen här är medvetet jordnära och kitschigt unika. Köksknivarna är det första vapnet jag hittar där jag utdelar anime-ryckiga combos mot en besatt trafikkona med tentakler. Här kan jag inte låta blir att applådera fantasirikedomen bland spelets många vapen och fiender. Att skicka slagskott med hockeyklubba, kasta uppvärmda baseballs eller dra fram yuppienallen som sänder elektriska chockvågor, för att nämna några, bidrar alla till variation i striderna som avlöser varandra mellan skärmarna. Alla vässade för olika spelstil och specialiserade användningsområden där en vertikalt svingad och svepande datormus med sladd kan göra en markbunden fiende luftburen med tillhörande juggle-attacker där knivarna agerar avslutning. Alla vapen kan även utrustas med upphittade "affixes", perks om du så vill, som placeras i vapnets tillgängliga slots och ger passiva bonusar som snabbare sprint, utökad räckvidd och mycket, mycket annat. Dessa slots kan också ökas i antal via spelets utströsslade butiker som drivs av lika märkliga som komiska djur, där den stukade pungråttan är en klar favorit.

Ett av de inledande huvuduppdragen handlar om att söka efter det laboratorium som blev startskottet för djävulsinvasionen. Porten till labbet är låst med näthinneidentifiering där nycklarna består av fyra par ögon från Agradyne-personal som drabbats av riktigt irriterade demonkollegor till Rhem. Jakten på ögonglober att karva ur sina hålor inleds där den strida strömmen av mellan- och storbossar i spelet belönar med föremål och utmanande drabbningar där jag dött tiofalt mot de flesta - utmaningen blir däremot aldrig övermäktig där tålamod förblir en dygd. Att lära sig attackmönster som stegrar i takt och omfattning är inget negativt, att jag bör vara observant och lyhörd istället för att knapphamra slumpartat skänker samma känsla av triumf som när ett övermäktigt motstånd faller i Dark Souls. Det delar nämligen inslag även med Souls-spelen, där vi här finner portaler förklädda som lägereldar vid tunnlars slut där man kan pusta ut efter att ha navigerat de labyrinter vi ställts inför. Pillerburken (tänk hälsoflaska) återställs i den trygga "pocket space"-vrån där man även kan dumpa av spelets valuta i en bank - eller snacka skit med Rhem om världsläget. Spöade fiender på kartan återuppstår också om du landar här, vilket är en högst medveten del av risk/reward-tänket. På din resa kommer du även stöta på flertalet NPCs och varierade sidouppdrag att förlora sig i.

Precis som titeln antyder handlar mycket om besatthet och befästning, demonerna tar över allt från köksapparater till kroppar i infernot som utbrutit. Fienderna består av allt från porslinsvaser, kartongspindlar, förvridna läskautomater till kontorsinredning som alla vill dig illa. Det är en lika delar ordinär som okonventionell design som genomsyrar genomgående vilket också sträcker sig till miljöerna och dess regioner. Att slippa se avskilda passager målade i olika färger är uppfriskande där dörrar här kräver nycklar, tunnelbanetrappor förbinder olika våningsplan - precis som ventilationstrummor eller hissar som alla hör hemma i en fundamentalt normal värld vars design inte försöker klottra för mycket. Överlag finns här en stilsäker inramning vilket bidrar till dess helhetstänk. Miljöerna är taktfasta med sina raserade skyskrapor, kontor, översvämmade källare, djurparker och förvridna motorvägsbroar. Den smutsiga och dova färgpaletten av hopplöshet varvas med 3D-utzoomningar och panoreringar vilket gör att 2D-världen också känns lite mer tekniskt levande, större och omslutande i skala - något som det suggestiva och dystopiska soundtracket också gör ett bra jobb med att matcha.

Designen handlar mycket om raka linjer, vilket märkligt och tids nog också blir en smula för mycket av samma vara. Känslan för konsekvent minimalistisk realism blir lite gråbrun med ett tunnelseende som får spelet att smälta samman tids nog, något som också påverkar navigationen. Den klassiska rutkartan till trots där du kan dutta ut markörer reflekterar inte nödvändigtvis terrängen eller höjdskillnader på ett logiskt vis alla gånger, där riktningarna att gå i sällan tar slut. Likaså upplever jag ibland striderna som något bångstyrigt klumpiga där min karaktär känns bultad i marken, trots dodge och parry-system. Jag hade önskat ett mer levande och organiskt flyt i kontrollen även om det tids nog blir betydligt mer dynamiskt med större finess efter nyfunna stridskonster och talanger, här hoppas jag dock att man slipar till grundstriden i kommande patchar.

Possessor(s) erbjuder en intressant prägel på ett etablerat Metroid-formulär, men spelas enligt mig med fördel i kortare sessioner. Utöver en story som så sakteligen nystas upp genom minnen och återblickar i huvudkaraktärernas delade inre där det är allt annat än svart och vitt - skickas också här ett budskap om kommers där inte ens demoner får vara ifred som råvara utan att exploateras och utvinnas. Det är lite tragiskt att se utvecklaren drabbas av ett varsel strax inpå lansering efter tre års utveckling, något som förhoppningsvis inte påverkar de planerade förbättringar som utlovats. Det förtjänar att spelas av de som inte har några problem med lite utmaning inom upplägget där kontrollen kunde varit lite tajtare - men där det i slutändan på kreativa vis påvisar att högmod går före fall.