Prince of Persia: Rival Swords

Prince of Persia: Rival Swords är en bärbar variant av det tredje kapitlet om den persiska prinsen, först berättat i Prince of Persia: The Two Thrones. Prinsen reser tillbaka till Babylon med sin käresta Kaileena och hittar till sin förskräckelse ett förstört hemland. Tidens Sand sprids ut igen och det är inte mycket prinsen kan göra förutom att svinga svärd, spöa sandmonster och snabbspola tiden ännu en gång.

Personligen har jag lite svårt för konverteringar av tredimensionella action- och äventyrsspel till de bärbara konsolerna, eftersom man i bakhuvudet vet att ett bättre alternativ, det "riktiga" spelet så att säga, finns i hyllan bredvid, lockandes med bättre grafik och spelkontroll. "Kompromiss" har aldrig varit ett särskilt sexigt ord i något sammanhang och kompromisser finns det gott om i de konverterade, bärbara titlarna. Missförstå mig inte, Rival Swords är en mycket stabil konvertering, men problemet är att den bärbara action/äventyrsgenren har ett relativt lågt kvalitetstak och det kommer ingen titel undan.

De grafiska eftergifterna är kanske det första man tänker på och visst det sådana i Rival Swords, men de är marginella och stör knappt alls. Jag kan leva med taskiga texturer och färre polygoner, eftersom de inte påverkar spelkänslan i så stor grad. Däremot har jag svårt att komma över den bristfälliga översikt man har i spel som detta. Om man exempelvis vill placera kameran bakom sig måste man släppa styrspaken (som förflyttar prinsen) och trycka på högra styrkorsknappen. För att rotera kameran måste man hålla in vänstra axelknappen samtidigt som man rör på analoga styrspaken. Det låter som småsaker, men de blir stora i längden.

En stor del av speltiden i Prince of Persia-spelen ägnas ju trots allt åt att se sig om; att leta efter rätt pelare, stege eller vägg att hoppa till, klättra på, respektive springa längs med. I de stationära versionerna har detta alltid varit roliga utmaningar - ofta spelens höjdpunkter - trots upprepade försök och game over-skyltar. I Rival Swords, där kameran är aningen besvärligare att rotera och där djupet i bilden är begränsat, lockas jag tyvärr ofta att stänga av min Playstation Portable. Brist på närvaro och översikt är alltså det största minustecknet.

Med undantag från det lite för hårdkokta Warrior Within så har Prince of Persia-spelen alltid lyckats undvika krystade presentationer. Man har siktat högt och träffat rätt, mycket tack vare passande musik och skickliga röstskådespelare som skänkt äventyren en medryckande mystik. Även i Rival Swords är atmosfären imponerande. I ett tidigt skede ser prinsen ut över sin krigshärjade hemstad och drar sig till minnes en torghandlare, varpå han uppgivet frågar sig själv var hon nu är. Det finns flera såna inslag i spelet och de bidrar till en sagostämning utan att bli högtravande. Den dynamiska fjärran östern-musiken är också genomarbetad, men tyvärr lite buggig då den ibland bara helt plötsligt tystnar.

Spelets strider med sandfienderna är jag lite kluven till. Ibland känns de bara som övningar i hjärndött knapptryckande, och ibland som nervkittlande, dödliga danser som ska koreograferas rätt. Här finns kombos att lära sig och smygattacker att tajma in. Prinsen kastar svärd och flyger från väggar på sitt eget varumärksskyddade sätt och när man får chans att spela som den mörke prinsen tillkommer fler möjligheter.

Tröttnar man på huvudäventyret kan man roa sig med ett häst- och vagn-minispel. I sann Ben Hur-anda kan man i kapplöpningar krocka med andra vagnförare och fäkta bort fiender som klänger sig fast i ens vagn. Det är småkul ett tag, men efter att ha kvaddat sin kärra några gånger tröttnar man. Det finns även ett trådlöst flerspelarläge där man ska ta sig fram genom olika banor och sabba för varandra genom att aktivera fällor. I flerspelarläget kan man spela som prinsen eller hans mörka motsvarighet. Det här är en lite djupare idé än häst- och vagnspelet, men inget revolutionerande direkt.

Om man har tillgång till en stationär konsol utöver sin Playstation Portable kan jag inte direkt se hur någon skulle föredra Prince of Persia: Rival Swords framför The Two Thrones. Med det sagt så är portningen med tanke på förutsättningarna en imponerande bedrift, men spelglädjen är fjärran.