Prince of Persia: The Sands of Time

När den persiske prinsen återvänder på allvar är det med besked. I USA har Prince of Persia redan släppts till allehanda format medan Sony i Europa skaffat sig ensamrätt på spelet i några månader för stationära format. Nå, vi européer kan ju alltid avnjuta prinsens nya äventyr till Game Boy Advance utöver PS2, om inte annat.

Spelet känns på fler än ett sätt som Capcoms gamla Aladdin-spel. Inte bara ser vår tvådimensionelle prins ut som Aladdin, han rör sig också på ett mycket snarlikt sätt. Man kan om man vill vända på steken och säga att Aladdin minsann var väldigt likt originalets Prince of Persia också. I vilket fall är gamla Prince of Persia samt Aladdin två fullständigt lysande spel och har man dem som grund kan man knappast misslyckas, eller?

Originalets Prince of Persia var känt för sin strålande animation. Det är med en liten tår i ögonvrån jag konstaterar att prinsen visserligen nu lärt sig ännu fler rörelser, men att han tyvärr tappat sin silkeslena animation. Man kan rulla, klättra i gardiner, hänga på avsatser och liknande, vilket skänker en stor variation i spelandet. Prinsen tål heller inte så höga fall, vilket gör att man får ta det lite lugnt och vara beräknande medan man svingar sig runt mellan spelets gardiner och pelare. Synd som sagt bara på animationerna.

Spelet håller en generellt hög klass på omgivningar, även fast det stundtals känns mer som fotografier än riktigt levande. Ibland är det heller inte helt glasklart vad som är vad i bakgrunden och vad som är föremål man kan interagera med. Alla omgivningar, utomhusmiljöer och liknande är smockfyllda med riktiga Mellanösternfloskler. Månskäror, palmer, pösiga byxor med mera skymtar förbi i ett raskt tempo. Alltid kul, även fast det samtidigt ger det hela en lite förutsebar känsla.

Precis som spelets storebror bär Prince of Persia undertiteln "The Sands of Time". Sanden kommer att man kan likt ett timglas kan köra tillbaka tiden. Missar man något eller råkar ut för något kan man spola tiden tillbaka. Sanden är inte obegränsad utan samlas bland annat från döda fiender. Under spelets gång finns också föremål som magiska lampor och instruktionsblad som ger prinsen nya färdigheter att hämta.

Att slåss är ingen stor del i detta spel. Visst kommer det fiender som behöver bekämpas, men den stora utmaningen ligger snarare i att hålla tungan rätt i mun vid alla precisionshopp. Slagsmålen fungerar men är av väldigt enkel karaktär. En intressant och vettig prioritering, då det definitivt finns nog av spel med slagsmål samt att Prince of Persia alltid handlat mer om hopp än om svärd.

Spelet är indelat i områden, man går genom en port och banan liksom fortsätter. Man får också fortsätta från den punkten där man senast beträdde ett nytt område på om man skulle missa. Detta resulterar i att man aldrig behöver spela om några stora distanser, vilket måste anses vara otroligt positivt. Frustration är inget bra sätt av en spelutvecklare att förlänga speltid på. Mellan flera nivåer finns också möjlighet att återställa prinsens liv till max.

Prince of Persia till Game Boy Advance är på intet sätt en ersättare till storebror som finns till alla tre stationära konsolerna. Spelet lär dock tilltala alla de som vill ha plattformsaction med finurliga små pussel och betydligt mindre fokus på snabbt svärdsviftande. Spelet har lång hållbarhetstid och känns dessutom precis lagom utmanande. Stundtals kan det dock kännas lite svårt att veta vad man ska göra på grund av otydlig utformning av hinder, men det är ingen som nämnvärt sänker helheten. Prinsens nya äventyr kan trots små missar rekommenderas för alla spelare.