En spelupplevelse är i sin enklaste form en verklighetsflykt, som en film eller bok men med den unika ingrediensen: kontroll. Varför sitta framför dumburken och se en stuntman studsa runt väggarna när man själv kan vara den där hjälten och göra allt det där häftiga på riktigt... eller nästan, åtminstone. Det är därför de tidigare Prince of Persia-spelen varit så fantastiska. Det är något otroligt befriande i att balansera på träbjälkar hundra meter upp i luften, hoppa fram och tillbaka uppför ett schakt, eller springa längs en vägg, helt obekymrad om gravitation, friktion och annat tjafs. Jag får känna mig som en flygande skådespelare i ett kinesiskt kostymdrama, men utan livlinor, livsförsäkringar och stukade fotleder. Jag får vara Jet Li och Keanu Reeves på samma gång. Jag får vara fri.
Spelen har som bekant en handling, även om den känns ganska oviktig i sammanhanget. Vi har fått följa Prinsen i övergången från den unge och naive hjälte som släppte loss tidens sand, till en ärrad och bitter krigare som lyckades besegra själva ödet. Men sagan tar förstås inte slut där. Efter alla sina äventyr är den persiske prinsen på väg tillbaka till sitt Babylon tillsammans med Kaileena för att ta sin rättmätiga plats. På skeppet hem råkar han tyvärr ut för ytterligare ett skeppsbrott och spolas iland i sitt Persien som en annan Robinson. Det börjar inte bra. När det sedan visar sig att staden är under belägring av onda makter är det bara att bita ihop och sätta igång. Prinsen ska ha sin tron till varje pris. Det faktum att vi får besöka Babylon innebär förstås en stilmässig tillbakagång till det första spelet. Istället för mörka ruiner är det en levande stad, där vägen går från solbelysta tak via magnifika gobelänger, in i någons kök och ut i en skuggig gränd.
Designen har gjorts av Ubisofts team i Casablanca, där de bokstavligen bara behöver gå utanför dörren för att hitta inspiration till arkitekturen, och det är en både realistisk och storslagen miljö att röra sig i. Resan genom Babylon tar flera dygn i speltid, och under tiden kommer dag och natt att skifta, vilket ger en varierad bild av staden. Det är sagornas Babylon som vi besöker, där såväl de berömda hängande trädgårdarna som det mytomspunna Babels torn finns att utforska. Just Babels torn är en klassisk plats som har använts flitigt i spelvärlden, och förekommer i både Final Fantasy 4 och Xenogears. Men aldrig tidigare har det varit just det historiska Babels torn, en detaljerad, levande plats, där man faktiskt sakta men säkert får klättra upp längs tornets utsida och utforska dess inre.
Men Prinsen är inte riktigt fri från ödet. Ganska tidigt i spelet släpps tidens sand lös igen, vilket förstås återigen skapar otaliga sandmonster. Inte ens Prinsen själv kommer undan helt och hållet den här gången. Hans vänstra arm förvrids av sandens krafter (ett grepp som påminner en hel del om den lysande filmen Princess Mononoke, eller Soul Calibur för den delen), och då och då får detta honom att förvandlas till en helt annan person, ett mörkt alter ego. Det här känner vi igen från Jak 2, men vi ska inte belasta Ubisoft för mycket för att handlingen känns bekant. Det är som sagt spelbarheten som gjort serien lysande och inte någon påklistrad berättelse.
I alla fall, The Dark Prince är inte bara bara en kolsvart typ som verkar bestå av lika delar lava och ångest, han är också helt olik Prinsen till både attityd och spelstil. Där Prinsen försöker vara en hjälte och göra det enda rätta, har den Dark Prince inga som helst moraliska betänkligheter. Han mördar för att det är kul, eller för att det passar honom, eller för att någon såg på honom lite misstänkt. Han är också om möjligt ännu mer akrobatisk och kan ta sig runt på helt andra sätt, bland annat genom att använda sitt kedjevapen för att svinga sig runt. Här märks inspiration från både God of War och urgamla Bionic Commando. Det ska bli intressant att se vem som vinner i slutet, för bara en prins kan sitta på Babylons tron.
En bieffekt av de stora omgivningarna och personligheten hos Dark Prince är att spelet nu har fått inslag av stealth. En ny "Speed Kill"-funktion låter oss ha ihjäl fiender innan de slår larm, till skillnad från de tidigare spelen då varje fiendemöte slutat i en regelrätt svärdskamp. Men detta kräver precision och tajming, och det finns alltid en möjlighet att slåss på vanligt sätt om man skulle missa. Men det är bäst att hålla sig dold så mycket som möjligt, då fienderna har blivit mycket smartare och gärna kallar på hjälp. Runt om i staden finns sandportaler som genererar mer motstånd, och i längden är det alltid säkrast att ta sin tillflykt till taken. Men fiendesoldaterna har också lärt sig att följa dina spår, vilket innebär ännu ett övervägande - att ta den snabba vägen och lämna kletiga lerspår efter sig, eller att försöka hitta en omväg över torra golv.
Det märks att Ubisoft har tagit åt sig av kritiken mot det andra spelet, men samtidigt går det inte att blunda för de större kommersiella framgångarna med uppföljaren. Därför försöker de blanda de inslag vi gillade i ettan - trovärdiga sagolika omgivningar och en helyllehjälte - med tvåans ännu läckrare grafik och utökade rörelsemönster. Hårdrocken ska vara borta och prinsessan Farah kommer att göra comeback, och grafiken är såklart helt otrolig. Striderna känns lika gedigna och varierade som förut.
Men det är trots allt akrobatiken som fyller den största delen av spelet. Ubisoft vill ge spelaren höjdskräck - och samtidigt den där unika känslan av att göra det omöjliga. Att banka på fiender så att blodet stänker är ingen bedrift, det kan vilken Mortal Kombat-slusk som helst göra, men ingen annan spelhjälte är lika rörlig och orädd som Prinsen. Den aspekten har knappast förändrats i The Two Thrones, och jag ser fram emot att utforska Babylons gator och tak och att äntligen ge Prinsen hans rike och en välförtjänt vila. Stor recension av The Two Thrones kommer i vårt decembernummer.