Prinsen är skitarg! Ja, sådär överjävulskt superförbannad som man bara blir då någon dödar ens kärlek och lämnar en själv att ätas av kryptornas smutsigaste bestar. Men han är tillbaka, inget stoppar Persiens prins visar det sig, något som blir ytterst bokstavligt i Warrior Within. Vi har sett det förut. Efter ett relativt lättsamt första spel blir uppföljaren hårdare, elakare, mörkare. Jak fick bockskägg och Lara bytte om till svart. Nu är prinsen, med ett namn som avslöjades i slutet av det förra spelet och som vi fortfarande inte kan uttala eller stava, tillbaka. Och inte helt oväntat är han hård, elak och mörk. Bockskägg hade han redan men den kolsvarta kalufsen sitter där som en smäck. Om Errol Flynn hade kunnat spela huvudrollen i det förra spelet passar den nu bättre åt Vin Diesel.
Det är givetvis inte helt positivt. Redan när laddningsskärmen dyker upp med en blodig symbol och titeln ackompanjeras av skrikig hårdrock börjar jag ana oråd. "Warrior Within"-logotypen är doppad i blod och bakgrunden består av en sotsvart krypta och vad som liknar ett pentagram. Bara en sån sak. Jag saknar redan den modige och präktige prinsen från förra året. En prins som knappast skulle stöta ur sig ett "You BITCH!" det första han gör. Och mycket riktigt har den mjukröstade skådespelaren från föregångaren ersatts eftersom han inte "passade ihop med den nya inriktningen". Det finns säkert en massa folk som tjoar och hurrar nu, men själv tycker jag bara att det är fånigt. Oavsett vad man kan tycka om prinsens nya stil finns det förstås en anledning till surandet. Under de tio år som gått sedan Sands of Time har prinsen oavbrutet jagats av Dahaka, ödets personliga förkämpe, med uppgift att sätta stopp för den tidsvridande slyngeln. Det enda sättet att återställa ordningen är att resa tillbaka tillräckligt långt i tiden och se till att tidssanden inte skapas överhuvudtaget. Inte konstigt att prinsen är härdad, smutsig och arg. Dahaka kan inte besegras, utan i bästa fall bara distraheras. Detta kommer förstås att bli en viktig del av spelet, och innebär mer stress för oss stackars spelare.
Trots att Prince of Persia var ett ruskigt bra spel med det bästa plattformshoppandet i den här konsolgenerationen hade det ett par brister. Framför allt kändes striderna ganska omständliga och långsamma, för att inte tala om slumpartade. I Warrior Within ligger mer fokus på slagsmål. Även om fienderna fortfarande löses upp i sand när de besegrats hinner de blöda ganska mycket på vägen innan prinsen har blivit klar med dem. Motståndarna är många och långa (och svåra att fånga) och dessutom betydligt smartare än förut. Det gäller att hålla sig i rörelse, parera och inte bli inklämd i ett hörn. Tyvärr visar sig stridssystemet fungera ganska precis som förut, trots det faktum att prinsen numera kan hantera två olika vapen samtidigt. Istället för den förut obligatoriska magiska dolken för att avsluta fienderna kan du plocka upp en slägga, en kroksabel eller något annat som du kommer över.
I Sands of Time fanns inga riktiga bossar, men nu finns de på plats, kompletta med energimätare och riktigt elaka attacker. Vi gillar den gigantiska stenstatyn som man först måste hugga i hälsenorna för att den ska falla på knä, och sedan klättra upp och banka den i nacken som en annan alvprins. Men stridandet är fortfarande ganska ryckigt och det är svårt att få någon riktig precision. Om Ubi Soft tänker fokusera lika mycket på slagsmål genom hela spelet hoppas jag på bättring när det gäller kontrollen.
Men fortfarande finns det trots allt en hel del av det som gjorde föregångaren så lysande; högtflygande akrobatik och vansinniga hopp. Vågade balansakter och supersmidigt väggspringande. Allt detta i omgivningar som är mer än dubbelt så stora som de i det föregående spelet. Överhuvudtaget är grafiken mörkare med djupare skuggor och mer kontrast, men de majestätiska slottssalarna med månljus som faller in genom sönderslagna fönster finns kvar. Prins och fiender har blivit mer detaljerade, vilket märks redan i Playstation 2-versionen. Utvecklarna hävdar att de har lyckats klämma ut 25 procent mer av PS2:ans kapacitet till texturer och modeller. Xbox, Gamecube och PC-ägare kommer också att belönas med normal mapping, självskuggning och andra effekter som bland annat gjort Splinter Cell så läckert. Tyvärr finns också den ibland onödigt sega bilduppdateringen kvar. Jag och prinsen springer i slow-motion längs en korridor och jag undrar om någon sitter och pillar med tidskontrollen. För visst finns även detta inslag kvar. Om du dör eller tar onödigt mycket stryk kan du spola tillbaka tiden några sekunder för att försöka igen. Detta räddar dig förstås från en del frustrerande situationer, men det är inte precis nyskapande. Det ska bli intressant att se om Ubi har hittat på något nytt med dessa funktioner.
Av det vi har testat känns Warrior Within inte som en riktigt klockren uppföljare. Det känns som mer av samma sak, fast med mer fokus på det som var sämst i föregångaren och med en helt onödig attitydförändring. Om några veckor får vi se om magin trots allt finns kvar.