Princess Peach: Showtime

Redan i höstas började det kännas som att Nintendo förberedde sig för något annat. Jag talar såklart om Switch 2, för efter lanseringen av Super Mario Bros Wonder har det varit ganska tomt med nya och mer påkostade satsningar, nästan som att de sparar sina tyngsta titlar till något annat. Men... helt tomt är det sannerligen inte.

Nintendo har nämligen flera återutgivningar på gång, och även helt nya spel, och det är i sistnämnda kategori vi hittar Princess Peach: Showtime. Det är ju onekligen ingen ekvivalent till The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom som släpptes för knappt ett år sedan, men väl ett helt nytt äventyr med en karaktär som faktiskt inte använts sådär himla flitigt av Nintendo. Och i förhandsmaterialet med presentationer, trailers och bilder har det faktiskt sett ganska spännande och varierat ut med en sessa som kan anta en massa olika yrkesroller och samtidigt få helt nya egenskaper.

Just sistnämnda upplever jag har varit min främsta motivation att spela vidare, för Nintendo är som bekant mästare i att variera sina spel. Ärligt talat hade var och en av Marios drygt 50 egenskaper i Super Mario Odyssey varit bra nog att basera ett helt spel på, men de bara brassade av allt på en gång. Här är det inte fullt lika många, men varje yrke ger ett helt nytt gameplay, där jag i flera fall hade velat ha mer.

Det gör att det också blir väldigt svårt att bestämma vilken genre det här spelet har. Är det ett plattformsspel? Absolut. Men det är också ett beat 'em up, ett pusselspel, ett strategispel, ett stealth-spel och så vidare. Något jag däremot vågar slå fast är att det främst är designat för en lite yngre publik först och främst, men det betyder inte att det inte är underhållande för oss som är lite äldre. Spelets längd (till viss del beroende på att det är alldeles för lätt) och upplägg ger det dock viss budgetkänsla, som att Nintendo inte fullt ut velat satsa på konceptet.

Namnet Showtime kommer från att hela spelet äger rum på en scen, vilket vi fått skymtar av i de trailers som hittills släppts. Det betyder också en lite annorlunda premiss där du har ett mindre utrymme att röra dig på, och allt liksom filmas av fixerade takkameror. Så hur har Peach hamnat där då?

Jo, medan Nintendo är bra på så otroligt mycket, har de haft lite svårt att komma på nya bra bad guys till sina spel i Svampriket senaste åren. Ofta kastar de in någon ny och tveksamt designad varelse med ett namn ingen längre minns, och tycks hoppas att det ska bli nästa Bowser. Hittills har det inte gått särskilt bra alls, och i Princess Peach: Showtime måste vi rädda Sparkle Theatre från den slemma Grape och hennes Sour Bunch. Några andra motiv än att hon vill göra hemska saker, tycks inte finnas, och för att göra en kort historia ännu kortare så måste Peach förhindra detta så att showen bokstavligt talat kan fortsätta på teatern.

Eftersom det är en teater kan den lätt kläs om och det här nyttjar Nintendo på bästa sätt. I den "Disney on Ice"-inspirerade föreställningen blir Peach en skridskoprinsessa, på kondiset blir hon en sockerbagare medan hon i vilda västern blir en cowgirl - och så vidare. Varje föreställning har en helt egen presentation på det där Nintendo-genomarbetade sättet som gör att inget någonsin ger trista déjà vu-känslor. Just sockerbagaren med alla minispelen är för övrigt min absoluta favorit.

Andra höjdare är Ninja Peach, som jag tycker är den Peach jag helst velat se mer av. Här bjuds vi på ett miniäventyr med plattformshoppande, action och stealth på ett sätt som gör att jag gärna hade fortsatt spela ett komplett äventyr. Detsamma kan dock inte sägas om den lite söligare detektiven, som var bland det första vi fick se. Charmen finns förvisso, men dess gameplay är lite för platt för att skapa spelsug. Andra exempel på roller du kommer få anta är Swordfighter Peach, Kung Fu Peach, Dashing Thief Peach, Mermaid Peach och Mighty Peach. Jag vill dock lyfta fram att allt presenteras på bästa sätt med förstklassig design och typisk Nintendo-klass på musiken, så det går alltid att njuta åt vackert färgglad grafik med medryckande toner.

Men... banorna är trots allt rätt korta och där man kan spela om dem flera gånger i exempelvis relativt nysläppta Super Mario Bros Wonder för att försöka låsa upp allt, så saknar Princess Peach: Showtime motivation att göra detsamma. När man är klar med en bana, så är man ganska klar, även om det finns lite minispel att låsa upp och lättare hemligheter att hitta.

Jag är dock en snart 47-årig gubbe, och jag inser att det inte var just Jonas Mäki som var målgruppen när Nintendo skapade denna titel, utan förmodligen barn och sannolikt dessutom flickor. Och jag vill absolut rekommendera detta om det är just yngre och blivande gamers som ska lira. Barnspel är ofta en rätt sorglig historia där utgivarna tar chansen att leverera ren dynga i tron att barn är korkade och spelar vad som helst.

Det här är verkligen en genuint fin titeln som absolut har en publik, även om den publiken alltså inte är jag först och främst. Även jag känner dock att jag gärna skulle vilja ha mer av det roliga, i synnerhet av Ninja Peach, och förhoppningsvis kan det här bli startskottet för henne som spelhjälte. Hon har haft egna titlar själv tidigare, men det är långt mellan varven och de är ofta inte såhär påkostade - och heller inte såhär bra.