Professor Layton and the Curious Village

Det börjar med den mysigaste röstskådespelarinsatsen jag hört på Nintendo DS, någonsin. Professor Layton sitter bakom ratten på sin röda serietidningsbil och med perfekt te-och-scones-doftande brittisk accent förklarar han läget för pojken Luke. De båda är på väg till St Mystere, en ytterst kuriös by full av gåtbesatta invånare, för att träffa Lady Dahlia. Denna änka har skrivit ett mystiskt brev om ett gömt gyllene äpple som ska berättiga den som hittar det till hennes makes arv.

Den gulliga inledningen ställer in mig på ett harmlöst Pettsson och Findus-äventyr där det mest läskiga som kan hända är att Laytons hatt blåser av eller att lilla fjant-Luke tappar en mjölktand. Fel gissat. Såväl mord som kidnappning ingår i storyn som blir riktigt medryckande efter någon timme. Inte illa pinkat av ett spel som skenbart ser ut som bara en hög pussel.

För pusslande kommer det att bli. När Layton och Luke kommer till St Mystere har varenda jädra invånare en klurighet i bakfickan. Här finns gåtklassiker som hur man skeppar vargar och hönor över en flod i en underdimensionerad flotte utan att det slutar i fjädrigt blodbad; tydligen en minst tusen år gåta, enligt spelet. Eller hur många gånger tim- och minutvisarna på en klocka passerar varandra från lunchtid till midnatt (jag var tvungen att pröva på en riktig klocka för att få rätt).

Totalt finns 130 pussel och utmaningar att sätta tänderna i. Det krävs bara att du klarar ungefär 80 av dem för att se eftertexterna, vilket förstås krattar för en andra genomspelning. Många vill säkert klara spelet utan att göra en enda felgissning för att få högsta möjliga poäng (något som visserligen kan fixas med ett enkelt och fuskigt av-och påslagande av konsolen) vilket höjer omspelningsvärdet ännu mer.

Redan under de första fem, tio gåtorna är svårighetsgraden relativt hög och instruktionerna täcker ibland en hel skärm. Detta är bara något bra. Professor Layton and the Curious Village ger min hjärna en bitch slap och tvingar den att arbeta hårdare än bara i gammal vanlig lunktakt. Spelet uppmanar mig att låta bli upprepade tokgissningar tills jag hittar rätt svar, eftersom belöningen, antalet "picarats", sjunker för varje fel svar. Blir det för svårt kan man köpa upp till tre ledtrådar per gåta. Lite överallt i byn finns tipsmynt för detta ändamål gömda och att peka runt för att hitta dem är för övrigt ytterligare en skön detalj.

Stylusen används nästan oftare till att klia sig i huvudet än till att styra spelet, men när vi pekar och klickar fungerar allt utmärkt. Det slår mig hur bra stylusen till Nintendo DS faktiskt är, eller kan vara i rätta utvecklarhänder. Det är en enkel kontrollmetod, så enkel att vi numera tar den för givet, men på många sätt mer banbrytande än Wii-fjärren, särskilt med tanke på hur många skräpspel som finns till Nintendo Wii där Wii-fjärrens unika egenskaper utnyttjats på precis fel sätt. Professor Layton är ett perfekt utnyttjande av en bärbar konsol.

Spelet presenteras ibland med fullskaliga filmklipp och dessa är av fantastisk kvalitet för att vara Nintendo DS. Röstskådespelarna är som sagt också riktigt proffsiga rakt igenom, men större delen är av utrymmesskäl tyvärr bara textat. Designen påminner lite om de europeiska designvalen i animén Det Levande Slottet. (Studio Ghibli, animationsstudion bakom nämnda film, jobbar för övrigt med Level 5 på ett nytt spel till Nintendo DS just nu.)

Allt är gemytligt att titta på och jag uppmuntras till att se mig omkring och peka runt på de handmålade scenerierna. Professor Layton and the Curious Village är inte bara en stapling av gåtor utan transportsträckorna emellan dem är ett charmigt litet äventyr där professorn och Luke kommenterar vad de ser, vare sig det är husen eller de märkliga människorna. Det är imponerande hur Level-5 så sömlöst har vävt ihop pusselelement, utforskande och en välberättad story till en så helgjuten upplevelse. Man kunde så lätt ha tagit den latare vägen och bara slängt ihop 100 pussel, valbara i en tråkig lista, men lyckligtvis var ambitionerna högre än så.

Att man "slösar bort" pussel är oerhört lyxigt. Hade jag i början av Professor Layton and the Curious Village inte petat på stadens klocktorn hade ett pussel om en klocka gått mig förbi totalt. Det här väcker en upptäckarglädje och variation som till och med kan vara frånvarande i renodlade äventyr. Man kan dra paralleller till det mycket tråkigare och sterila Brain Training, men Professor Layton and the Curious Village är lika mycket ett Wario Ware doppat i bromsvätska och lugnande örtte. Ett smörgåsbord för våra tålmodiga och eftertänksamma sidor.

Professor Layton and the Curious Village är roligare, jämnare och mer trevligt presenterat än liknande spel som Another Code, Brain Training, Tunguska: Secret Files, Hotel Dusk: Room 215 och Lost in Blue. De enda DS-titlar som kan mäta sig är The Legend of Zelda: Phantom Hourglass och de bästa bitarna i Phoenix Wright-spelen. Detta är en av de mest sofistiskerade inramningen av tankenötter spelhistorien har att erbjuda. Så professorn, om du läser detta, det var ett sant nöje att träffas. Jag har hört att det kommer minst två till spel med dig, jag ser fram emot dem. Du ska veta att en av de coolaste spelhjältarna i höst varken har motorsågsbajonett, tvåhandssvärd eller ett diplom i parkour. Bara en slipad hjärna och en stilig, hög hatt.