Metropolis Street Racer till Dreamcast var starten på den racing-dynasti som engelsmännen bakom de forna Formula 1-spelen fortsätter att bygga vidare på. Jag träffade teamet en snabbis under den gångna X03-mässan i södra Frankrike och fick med mig en spelbar förhandsversion hem, har givetvis spelat en hel del och tänkte delge lite förstahandsintryck av denna extremt efterlängtade uppföljare.
Till att börja med kanske jag ska avslöja att jag inte var en av de som höjde det föregående spelet till skyarna. Visst, det var bra men knappast det bästa releasespelet till Xbox och enligt mig en aning tvetydigt i sin spelbarhet. Presenterat och strukturellt upplagt som ett arkadspel fast med tydliga simulationsgener i hanteringen av bilarna. Project Gotham Racing 2 ser ut att lida av samma problem, åtminstone till viss del men Bizarre har polerat, förfinat och förbättrat minsta lilla detalj. Spelmässigt är grundprincipen densamma. Du kör ruskigt snabba, licensierade bilar i verkliga miljöer runt om i världens största huvudstäder. Du blir belönad för din placering och dina varvtider (givetvis) men också för hur du kör, hur dina sladdar, omkörningar och inbromsningar ser ut. En av de större förändringarna som gjorts i upplägget är att man nu måste vinna tre separata utmaningar i varje stad och vinna åt sig nog många så kallade Kudos-medaljonger för att kunna avancera in i nästa stadsdel eller nästa stad. Detta tillsammans med det nya, mer petiga och utstuderat smartare belöningssystemet för din körning gör PGR2 till något klart beroendeframkallande.
Det har även blivit aningen svårare att sladda och därmed aningen svårare att tjäna Kudos. Något som jag anser vara positivt då det första spelet tenderade att bli enahanda då man bara gled som på såpa genom vissa kurvor medan Kudos-mätaren klickade frenetiskt "tik-tik-tik-tiktiktiktik-tiiik". Detta har inneburit att den stundtals realistiska fysiken i det förra spelet blivit ännu mer verklighetstrogen, något som i viss mån givetvis rimmar dåligt med spelets arkadupplägg. Det känns ibland omotiverat att sladda genom kurvorna för att tjäna låtsaspengar då breda asfaltsladdar ofta sänker din fart och tillåter motståndarna att komma ikapp dig. I det avseendet hade jag precis som i föregångaren eller varför inte Metropolis Street Racer till Dreamcast hellre sett en mer förlåtande spelbarhet där verklighetens tyngdlagar inte spelade lika stor roll. Att bli belönad för att sladda snyggt är ju urkul, men det krävs ju
någonstans att dessa sladdar är roliga att genomföra och inte bara belönande i slutändan, här tycker jag att hela konceptets svaghet ligger.
Bland de städer som man tävlar i har hela tio stycken tillkommit. Hong Kong, Barcelona, Moscow, Edinburgh, Washington DC, Chicago, Florence, Sydney, Yokohama och Stockholm är alla med och att sladda runt vid slussen med en nyvaxad Ferrari Enzo ger givetvis en alldeles speciell känsla. Banorna är mer variationsrika och smartare planerade där det nya Kudos-combo-systemet kommer väl till användning. Man kan denna gång samla mer poäng genom att utföra flera vilda manövrar efter varandra. En combo ger givetvis mångfaldigt mer poäng medan den även enkelt förstörs genom att man nuddar ett räcke eller en husvägg längs banan varpå poängmätaren omedelbart töms. Rent innehållsmässigt så ser det ut som om att PGR2 kommer att vara cirka dubbelt så välfyllt som sin föregångare med en hel del godis för den spelsugne. Kudos World Series, Street Races, Overtake Challenge, One on One, Timed Run, Cone Challenge och Speed Camera är de valbara spellägen som finns i den version vi smygtestat. Givetvis tillsammans med en hel del läckra bilar som sträcker sig från snabba småbilar till vulgära, amerikanska vrålåk och hungriga, italienska fullblod.
Det visuella har precis som allt annat förbättrats och som ni ser på bilderna är det grafiska i PGR2 sött som socker. Jag törs nog säga att detta är det snyggaste racingspelet jag spelat när det gäller modellering, ljussättning och effektarbete. Att ratta en 911 Turbo runt Florens trånga kullerstensgator får håret på armarna att resa sig av välbehag. Realtidsreflektionerna i bilarnas ytskikt ser underbara ut och texturerna runt om i de verkliga städerna lämnar inget att önska. Det enda som kan sägas såhär i förhandsstadiet är att skärmuppdateringen stundtals sjunker och att banorna ofta känns sterilt livlösa och tråkiga rent visuellt.
Project Gotham Racing 2 kan, trots den strukturella motsägelsen i att presentera ett arkadspel men bjuda på en fysikmässig simulatoraktig upplevelse, mycket väl bli vinterns hetaste racingtitel om bara Bizarre optimerar skärmuppdateringen. Vi recenserar spelet i mitten av November.