Rabbids Go Home

Sorry Rayman. Du är nu helt utfasad ur leken, det är kaninerna som regerar. I Rabbids go Home berättas deras egna historia och precis som vi väntat från showstjälarna i Rayman Raving Rabbids är det en galen sådan. Kaninerna får av någon anledning för sig att de faktiskt härstammar från månen, något som aldrig riktigt förklaras, men med tanke på pälsbollarnas mentala status känns det helt logiskt. Fast beslutna om att ta sig hem igen bestämmer sig kaninerna för att konstruera ett berg av skräp för att ta sig hela vägen. Och skräp finns det gott om bland människorna...

Upplägget liknar det i Katamari Damacy, men i stället för en klibbig boll styr du här i stället en kanin med kundvagn, som innehåller ytterligare en kanin. Det är full rulle från första banan då vi rattar runt kaninerna och samlar in byggmaterial som pizzabitar, blöjor, gamla burkar och senare även människokläder, vilka du får genom att skrika högt på kontorsarbetare och annat löst folk.

Rabbids Go Home är uppdelat i relativt linjära banor där målet ständigt är att samla ihop så mycket bråte som möjligt och samtidigt ta dig till utgången. Vad som kan plockas upp är tydligt utmärkt med vita cirklar och ibland hittar du hemliga utrymmen där ännu mer härligt skräp är gömt. Vissa sektioner ska klaras av på tid, som till exempel när du följer efter en forskarassistent i ett laboratorium och måste hinna till målet innan han stänger porten. Vissa föremål kräver lite extra anstränging att nå, som till exempel ett välriktat kast av en kanin mot högtalare och objekt som sitter lite utanför kaninräckhåll.

Just galenskapen, anarkin och det höga tempot är vad man lyckats bäst med i Rabbids Go Home. Att rusa genom banorna och samla så mycket skräp som möjligt är kanske inte den djupaste spelupplevelse du kan få, men energin går inte att ta miste på. Mellansekvensen där kaningänget och deras ompa-ompa-blåsorkester svischar genom kloakerna är bland det mest vanvettiga jag sett i ett spel. Den ena kaninens röda spetstrosor likaså. Och att jag om och om igen lyssnar på de få takterna i Wii-menyn när man är på väg att starta spelet är ett bra tecken.

Spelkontrollen är helt okej och du behöver inte oroa dig för att dessa kundvagnar kommer att vara lika trögstyrda som de i verkligheten. Förutom i några specialbanor är rörelserna dock rätt begränsade. Här finns exempelvis ingen hoppknapp vilket förstås lär göra de som väntat sig ett suveränt plattformsspel besvikna. Ramper och trampoliner gör sitt för att variera och även om jag aldrig har riktigt tråkigt på min kundvagns-bärsärkargång blir det aldrig sådär sanslöst roligt heller.

Grafiskt är det fullt godkänt, men inget att kanin-skrika sig hes över. Ubisoft kommer väldigt långt med glada färger, många detaljer och de sköna animationerna av exempelvis jultomtar som får sina dräkter avslitna av kaninerna och sedan flyr i panik. Kaninerna själva är "gulligt" designade, så gulliga nu rabiata kaniner med koncentrationssvårigheter nu kan vara, och de olika världar de rör sig i har sin egen distinkta charm.

Det är för övrigt lätt att fastna i utsmyckarmenyerna, där din kanin kan omvandlas i många olika varianter. Om inte annat för att du här kan se insidan av en Wii-fjärr där en av kaninerna är instängd. Det är fånigt roligt att skaka omkring din handkontroll och se resultatet: en stackars kanin som flyger handlöst in i kretsar och undersidan av styrkorset. Förstås får du höra kaninskrik ur den lilla högtalaren du har i handen.

Hursomhelst, bland dessa menyer finns bland annat "Verktyg", där du kan sysselsätta dig med sadistiska tidsfördriv som att forma om din rabbids kranium med ett skruvstäd, eller blåsa upp hans öga med hjälp av tryckluft. "Tatueringar" handlar precis om vad det låter som; en chans att smycka ut din kanin med tuffa eller fåniga gaddar du hittat i spelet. I "Figurer" finns en karaktärseditor där du kan ändra pose och ansiktsuttryck på kaninerna och sedan skicka dem till dina vänner online. Slutligen kan du i "tillbehör" trä gummihönor över kaninhuvudena, vilket förstås är lika meningslöst som skönt galet.

Rabbids Go Homes koncept skulle kunna utvecklas ännu mer och det är ett smart val att låta kaninerna få sitt eget spel. Huruvida kanierna kommer hem eller ej ska jag inte avslöja, men kommer en uppföljare ska jag då nyfiket kasta mig över den och se vilka vita pälsbollsäventyr som väntar nästa gång.