Rad Rodgers

Indie-studion Slipgate Studios storboss Frederik Schreiber har vid flera tillfällen sagt att han alltid velat göra ett spel som hyllar tidlösa plattformsklassiker som Mario, Sonic, Commander Keen, Megaman, Castlevania och Earthworm Jim. Och det finns i och med detta inget enklare sätt att beskriva Rad Rodgers på. En härligt färgsprakande retroflirt med gamla skolans pixelbaserade plattformspartyn fast med tillräckligt många riktigt roliga nyheter för att kännas fräscht. Konceptet är just nu omåttligt populärt och framförallt till Nintendo Switch vräks det ut titlar baserade på samma grundrecept.

Själva premissen är lika ostigt 80-talsmumsig som charmig. Tänk Goonies möter War Games med en krydda E.T och du torde få en rätt rättvis bild av vad det här spelet har att erbjuda. Rad är speltokig. Han älskar att spela och äger en hel drös olika spelkonsoler. En kväll efter ett mycket svettigt spelpass råkar han slumra till och när han vaknar har hans spelenheter slagit igång sig själva och genom att kombinera hårdvarukraften mellan varandra lyckats skapa ett slags parallellt universum som suger in Rad in i TV:n. Spelvärlden är just en spelvärld, heter First World, och är proppad med faror, utmaningar och de allra tröttaste av spelrelaterade klyschor, något som gör detta spel till en ren fröjd rent humormässigt för den som är gammal nog att minnas alla de klassiker som Slipgate Studios hyllar här.

Med sig på sin resa har Rad spelkonsolen Dusty. Hans klockfrekvens är inte riktigt så pigg som den brukade vara, hans yttre är dammigt och bättre begagnat och hans ordförråd rymmer med köns- och svärord än vad du kan räkna till. Tillsammans gäller det för Rad och Dusty att skjuta sig fram genom de olika nivåerna i First World för att helt enkelt kunna ta sig hem helskinnade igen. Spelvärlden består av en ruttnande djungel och bakom all förstörelse står såklart ett ondskefullt, multinationellt jätteföretag som för tankarna till valfri Pixar-rulle och förutom att rädda sig själva faller ansvaret för att rädda djungeln mer oskyldiga invånare på Rad & Dusty.

Själva spelkänslan i Rad Rodgers känns enligt mig som en ganska exakt mix mellan gamla Commander Keen och Duke Nukem-originalet som innan 3D-debuten var ett sidoscrollande plattformsspel. Det finns lika många bossar som plattformspussel och regelrätta "run and gun"-moment där det gäller för Rad att bara hålla in avtryckaren och kötta sig fram. Precis som i Metroid är Rad Rodgers inte helt linjärt utan kräver att du som spelare ibland går tillbaka för att hitta delar av en medaljong som krävs för att låsa upp dörren till nästa bana och med tanke på att utvecklarna valt att inte inkludera någon slags karta eller överblick över hur banorna är strukturerade blir det till att leta, pröva och testa sig fram, något som hör den gamla skolan till och knappt finns med alls i dagens spel. Jag gillar Rad Rodgers för att det vågar ta ut vissa svängar men är återhållsamt konservativa och trogen sina rötter - på samma gång.

När det gäller Rads vapenarsenal finns det gott om olika typer av krutpåkar som alla orsakar olika mycket skada (duh!) och om du inte vill skjuta laserstrålar eller missiler går det även att hoppa över till Dusty och kontrollera honom. Dessa partier då man styr Dusty (som slår ihjäl fienderna med sina sladd/handkontrolls-armar) är det sämsta med Rad Rodgers även om det finns en del ljuspunkter här och även om det tillför variation.

Humorn som Slipgate Studios proppat Rad Rodgers fullt med är enligt mig riktigt lyckad. Som jag skrev tidigare är det viktigt att spelaren kan sin historia, har spelat alla de retrotitlarna som jag nämnde tidigare i texten för att begripa och uppfatta alla referenserna som Rad och framförallt Dusty slänger ur sig. Det här spelet är verkligen inte perfekt och inte heller det bästa moderna, sidoscrollande actionspelet som släppts på senare år. Det är däremot charmigt, utmanande och tillräckligt gammaldags för att denna gamla retrofarbror ska smälta som smör.