Rainbow Six 3: Black Arrow

Livet som hårdnackad anti-terrorist är ett liv i grönt och svart. I alla fall om man ska tro på Ubi Softs tolkning av det populära temat. När Rainbow Six 3 anlände till Xboxen förra julen blev jag alldeles salig. En mycket väl avvägd mix av gung-ho-action och försiktig taktik gjorde att jag spenderade otaliga timmar framför spelet. Faktum är att jag än idag går tillbaka till spelet, dels för det välgjorda online-läget, dels för att rensa mina favoritbanor på terrorister.

Nu kommer vad som i vissa ögon kan ses som en uppföljare, men faktum är att det snarare är ett expansionspaket. Rainbow Six 3: Black Arrow bygger på att ett gäng onda karlar med östeuropeisk härkomst ställer till trubbel runt såväl Medelhavet som Svarta havet. Schablonerna är på plats och används till fullo för att pussla ihop något som kan tydas som en godtagbar handling. Självklart misslyckas detta fatalt, men det är i stort sett helt ovidkommande, då det istället är det som händer ute på fältet som är det viktiga. Detaljerna till varför kan man faktiskt förbise i detta avseendet.

För den oinvigde verkar Rainbow Six 3 och Black Arrow vara samma spel, och förutom att uppdragen för den ensamme spelaren, och även flerspelarbanorna är olika, är de två i stort sett identiska. Det har inte tillkommit några nya element till spelbarheten, eller någon ny utrustning. Istället är det små justeringar och nya banor som står för hela skillnaden. Kampanjen består av tio uppdrag och tar sin början i London, på en tunnelbanestation. Sedan får Ding, Eddie, Dieter och Louis flyga ner till Medelhavsregionen och ett par turer till diverse öststater innan de får flyga in i solnedgången med sin helikopter. Ett par saker man snabbt märker är att bandesignen inte känns lika bra som den i Rainbow Six 3. Undantagen är utomhusbanorna som är både väldigt snygga och till stora delar välplanerade. Dock är dessa väldigt enkla då det blir väldigt lätt att förutse var terroristerna kan öppna ett till exempel ett fönster eller en grind. Dessutom har Ubi Softs bandesigners arbetat mycket mer med höjdskillnader, något som visserligen kräver ökad fokus från spelaren, men som i gengäld kan sänka hela Rainbow-teamet utan att man fattar vart eldgivningen kommer ifrån. Med lite list och ett par skarpa ögon går det att hantera, men det ska erkännas att jag har svurit över krypskyttar och galningar med raketgevär mer än en gång. Dessutom är det fortfarande dåligt med interaktivitet på banorna, och de känns väldigt statiska i sin design.

Inomhus känns allt väldigt trångt och begränsat. Visserligen var detta fallet redan i det förra spelet, men här känns formgivningen inte lika vass. Unreal-motorn tillåter snygg grafik och läckra effekter, men det visuella är placerat på en ganska sparsmakad nivå, precis som i det förra spelet. Visuellt är det snyggt, men inte så snyggt som det kan bli, och det irriterar lite faktiskt. Texturerna är av varierande kvalité, ibland är det grötigt, och på sina ställen är det knivskarpt. Vad som dessutom handikappar grafiken lite, är att man måste för det mesta använda sig av mörkerseendet för att kunna se fiender på långt håll. Oavsett omgivning får man alltid en fördel med mörkerseende, då bilden är lite mörk, även i dagsljus. Tyvärr gör detta att man inte riktigt kan uppskatta snyggheten i grafiken. Mynningsflammorna och explosionerna är fortfarande snygga och känns kraftigt massiva när de fyller skärmen. Karaktärsmodellerna är dock lite tråkiga, och fortfarande är det inte helt trovärdigt att en styrka som Rainbow ger sig in i strid utan splitterhjälmar. Men tanken är ju att konsolversionerna ska göra det hela lite mer individuellt och personligt, därför kompromissas det med lite detaljer. Ljudet är dock lika maffigt och tungt, och speciellt vapenljuden ger levererar en skön känsla av att man verkligen avfyrar ett tungt vapen med gott om stoppkraft. Dock låter fortfarande de olika teammedlemmarnas röster lite tvivelaktiga med sina överdrivna accenter - bara för att understryka att det är en multinationell styrka man har att göra med. Ett problem som fortfarande finns kvar är att teamet har lite svårt att känna igen vissa order man ger dom via headsetet. Speciellt när man vill ge dom move-kommandot som de har svårt att höra vad man säger, och man får upprepa sig gång på gång.

Det skryts ganska mycket om förbättrad konstgjord intelligens, något som jag ska erkänna att jag märkt ganska lite av. Visserligen var smartheten både hos vänner som fiender bra i Rainbow Six 3, men denna gång är det små förbättringar som märks. Fienden kastar först och främst mycket mer granater, och man gör bäst i att förse sina soldater med gasmasker inför varje uppdrag. I övrigt är det mesta oförändrat i deras beteende, de är oftast gömda bakom något som blockerar stora delar av deras kroppsmassa, eller så kan man ta dom på sängen om man är lite försiktig.

Liveläget är lika underhållande nu som då, men denna gång med helt nya banor. Sharpshooter är motsvarigheten till vanlig dödsmatch, Survival handlar om att en person eller ett lag ska vara vid liv när matchen slutar. Retrieval kan jämföras med Capture the flag, då ett lag ska hämta ett föremål på banan, och ta det in i sin bas för att få poäng för det, Total Conquest går ut på att kontrollera ett antal punkter på banan, och se till att de är kvar under lagets kontroll. Sedan finns det även samarbetsläget där man kan spela banorna med olika former av terroristbekämpning. Vad som är nytt är att det nu finns stöd för Xbox Live 3.0, vilket betyder att man nu kan skapa egna klaner och utmana andra i olika tävlingar. För den som spelar mycket R6 via Xbox Live är detta ett mycket välkommet tillägg som gör organiserat spel lite lättare.

I slutändan är Black Arrow, fortfarande ett bra spel, även om det lider av samma problem som sin föregångare. Men tyvärr är ensamläget både kortare, och sämre än i föregångaren och för den som vill ha värde för pengarna är det Liveläget som gäller. Priset ligger runt 300:- för Black Arrow, och det får man väl säga att det är värt, förutsatt att man ska spela det via Live. Det är en sjua, dock inte en speciellt stark sådan. För ensam man/kvinna är det ett halvtråkigt äventyr, I grönt och svart.