Ratchet & Clank

En genre som länge varit intimt förknippat med japaner håller så sakteliga på att tas över av västerlänningar. Jag talar naturligtvis om plattformspel. Ratchet & Clank är det senaste tillskottet på plattformshimmelen och bjuder på långt mer varierande spelbarhet, mer makalös grafik och mer humor än jag förväntat mig. Motvilliga hjältar är inget nytt i spel, inte heller ofrivilliga radarpar. Men få saker är roligare än just de koncepten när de verkligen fungerar. Ratchet är mekanikern som kan laga allt, har ett självförtroende större än livet självt och alltid sitter med ett dåligt skämt till hands. Clank är misslyckade roboten som blev förödmjukande skrotad som det tillverkningsfel han är och känner ett stort hat mot den onde Drek. Dessutom står Clank med båda fötterna på jorden och ser till att Ratchet inte svävar ut allt för mycket i sin egen vansinnighet.

Insomniac Games, som bland annat har Spyro the Dragon på sin meritlista, visar med Ratchet & Clank hur man gör bra spel. Världen man befinner sig på är väldigt stor och att färdas genom unkna grottor, städer under attack och skumma rymdskepp är en ren fröjd. Banorna måste ofta besökas flera gånger under spelets gång då nya passager och avsatser går att komma åt genom att Ratchet lär sig fler och fler manövrer allt eftersom. Ett system som fungerar riktigt bra och gör att flera delvärldar blir överflödiga eftersom en enda jättevärld rymmer allt man behöver. För att ta sig mellan de olika världarna använder man rymdskepp, något som ger naturliga pauser för dialog, samt naturligtvis låta den kära trotjänaren Playstation 2 ladda in den nya världen som ska besökas. Spelets musik gör sitt jobb bra, men något man minns är det inte. Då är det roligare att alla rösterna är superba och att ljudeffekterna är klockrena.

Ratchet har begåvats med ett rikt rörelsemönster, man får verkligen känslan av en levande varelse när man ser hur precis hela han rör sig. Med en rymdskiftnyckel ger man de simplaste fienderna en enkel biljett till Nangiala, och för svårare fiender gäller det att plocka fram lite grövre doningar. Häri ligger spelets kanske enda riktiga problem. Kameran. Som i alltför många plattformspel i tre dimensioner så kan det ibland vara svårt att se en fiende som står blott två meter ifrån vår hjälte. Som tur är kan man dock enkelt justera kameran med den högra analogspaken, men helt perfekt blir dock aldrig kameran i trängda situationer. Krossade fiender, lådor och liknande lämnar efter sig skrot som i spelet används som valuta. Tillräckligt mycket pengar innebär kraftigare vapen samt mer ammunition till dem. Spelet handlar om att bekämpa den onde Drek som med en jättelik rymdgrävskopa ska ta stora bitar ur ett flertal planeter för att bygga en superplanet. Detta skulle resultera i total kollaps av de slaktade planeterna.

För att hålla storyn vid liv så får man mellan varven se små filmsnuttar av vad som sker parallellt med Ratchet och Clanks förehavanden. På samma sätt som i Paul Verhoevens film Robocop så bryts spelandet också av ibland av nyhetsinslag eller till och med reklam.
Allt har en skön känsla av crazyhumor rakt igenom och jag har fnissat hysteriskt ett flertal gånger då de mest vansinniga dumheterna har utspelats på min TV. Den som är påläst kan också uppfatta ett flertal sublima sågningar av olika politiska system, en drift med hela den amerikanska superhjälteseriekulturen samt en hårresande drift med klassiska moralkakor.

Totalt sett så är detta sanslöst underhållande. Plattformsmomenten är väl avvägda, svårighetsgraden lagom, fiender precis så svåra att det blir utmanande samt att storyn hela tiden känns engagerande. Den som har letat efter riktigt bra plattformsunderhållning under hösten kan helt enkelt sluta leta och omedelbart införskaffa sig ett ex av Ratchet & Clank. Insomniac har lyckats.