Ratchet & Clank: Rift Apart (PC)

Jag fick uppdraget att testa Ratchet & Clank: Rift Apart på PC. Det var såklart ett antal år sedan det kom ut. Många hyllade spelet för sin gudomliga grafik och lättsamma upplägg. Jag hade själv aldrig spelat serien då den varit Playstation-exklusiv, så detta var mitt första möte med karaktärerna och världen. Jag måste börja med att säga att den svenska dubbningen som titeln slog på automatiskt inte var hemsk. Engelska är däremot att föredra, och äventyret börjar med att vi blir en del av en ceremoni med mycket dialog. Det är pompöst, vi verkar ha räddat världen och jag vet inte varför. Lite egen forskning på internet skapade en bättre förståelse för hur, varför och vad. Det kan väl ses som en viss nackdel att börja med denna titel.

Redan i början är det tydligt att saker ska gå fel vilket det gör. Jag vill ge lite pluspoäng till antagonisten Dr. Nefarious, en hysterisk kliché av typiska mustaschsnurrande pratande skurkar. Det finns inte en enda ruta med honom där han inte pratar om sina diaboliska planer och allmänt är uppe i högvarv. Han är så hysterisk och ofta ofrivilligt roande att han stjäl showen varje gång han är med. Eftersom vi redan recenserat detta tänker jag inte gå in så mycket på berättelsen. Däremot kan jag säga att den underhöll mig med sin lättsamma premiss. Vår skurk använder ett vapen som krossar barriärerna mellan dimensioner. Du försöker stoppa detta och hamnar i en ganska mörk dystopisk värld. Trots det finns det ljuspunkter och det blir aldrig gravallvarligt utan snarare mest komiskt. Karaktärerna är livfulla och spelet är inbjudande att titta på. Det är lite som att titta på en välgjord animerad film ibland. För det är snyggt och mycket beror på bra ljussättning, texturarbeten och välgjorda animationer ner till hårstrån. PC versionen tar verkligen detta till nya höjder med sin möjlighet att pusha det visuella ytterligare.

På den tekniska sidan körs det sömlöst på min dator och jag har över 60 bildrutor per sekund. Det enda jag inte kunnat ha påslaget är Nvidia Reflex då stängs allt ner. I övrigt går det att få det här spelet snyggare i alla avseenden än sin konsolversion. Inställningarna är många och du kan skräddarsy inställningarna efter behov. Mus och tangentbord fungerar så pass bra att jag spelar med det över en handkontroll. De snabba striderna lämpar sig för precisionen musen kan erbjuda. Uppgraderingssystemet belönar din spelstil genom ranka upp vapnen du använder. Det uppmuntrar för experimentering. Även om användargränssnittet är designat för en handkontroll är min åsikt att det fungerar bra även med traditionella för PC-styrdon.

Jag är förtjust i Insomniac Games och deras arbete med detaljer i berättelse och design. Humorn fungerar väldigt väl och små detaljer i hur massförstörelsevapen startas med små vevar eller liknande skapar mer glädje än allvar till det utvecklande dramat. Hela äventyret genomsyras av dessa former av humor. Det påminner lite om Monty Python eller Rowan Atkinsons pjäser. Det finns egentligen ingen anledning att det ska göras på det sättet men ändå är det så. Det är dumt så att det blir roligt. Det vrider och vänder på allt vad rimlighet är. Det kan jag ändå uppskatta. Vi behöver mer Monty Python i våra datorspel.

Om mitt första möte med både Ratchet och hans lilla robot Clank är så pass bra funderar jag på allt jag missat. Tack vare upplägget med dimensioner och att färdas mellan dessa finns det mängder med inhopp av karaktärer veteraner känner igen och för mig blir det mitt första möte med dessa. Det spelade i slutändan inte så stor roll då äventyret är enkelt att följa med på och det mesta förklaras på nästan överdrivna sätt. Trots att designen med korridorer som leder till arenor med fiender är lite för gjorda i industrin, är detta spelmässigt rappt med sömnlösa övergångar. Det hela är också väldigt enkelt och svårighetsgraden blir sällan utmanande på ett belönande sätt. Jag gillar konversationerna och de snabba bytena mellan action och plattformande. Inget stannar över sitt välkomnande och det hela är nästan slut innan det började.

En av mina stora problem är längden. Med tanke på att du spelar två protagonister hade spelet nästan behövt vara dubbelt så långt för att verkligen göra det hela rättvisa. Jag hinner knappt lära känna en karaktär innan jag ser sluttexterna. Det är förmodligen det jag tar med mig mest med äventyret. Trots grym design, fantastisk grafik och bra spelupplägg är längden här till titelns nackdel. Man kan idag ofta kritisera upplevelser i modern tid för att vara för långa och innehållslösa, detta är ett exempel på det omvända. Ett för kort (ungefär 10-12-timmar) spel som försöker för mycket på lite tid. Det kanske också är en indikation på att jag hoppas på mer i framtiden. Jag kan absolut se att serien har en framtid på PC. Förhoppningsvis kommer några äldre titlar till formatet. I nuläget är detta ett kompetent actionspel med plattformsinslag som roar med sin humor och imponerande grafik. Tack vare sitt upplägg med skjutande kan det stå på egna ben mot konkurrenter som Spyro, Crash Bandicoot och andra plattformande nykomlingar till formatet.

Behöver du ett snyggt spel att bara luta sig tillbaka till och bli underhållen är detta ett kompetent verk för just detta ändamål. Det kommer inte utmana ditt intellekt men kanske få dig att skratta eller ljusna upp tillvaron för en stund. Såsom Playstation-portningar ser ut just nu är detta ett av Sonys bättre. Det betyder inte att det inte har problem. AMD-användare drog det korta strået denna gång med problem inledningsvis med ray tracing. Vissa Nvidia-funktioner som Nvidia Reflex är oanvändbara. Trots det är det vrålsnyggt och flyter på sömnlöst på min dator. Spider Man är fortfarande kungen av portningar men detta behöver lite putsning innan det når samma kvalitet. Ljudet kompletterar tekniken väldigt väl. Musik, röster och effekter harmoniserar och låter riktigt bra. Till skillnad från andra titlar jag spelat nyligen är ljudmixen toppen. Däremot kan jag uppleva att musiken är lite anonym. Den fastnar inte riktigt för mig och jag upplever inte att den fängslar mig.

Helhetsmässigt är det ett charmigt äventyr och en bra portning av ett par år gammalt Playstation 5-spel. Det passar väl in på PC-marknaden och levererar lysande teknisk grafik på formatet. Det bjuder på en charmig resa genom tid och rum även om den tyvärr är lite väl kort. Musiken fängslar inte men desto bättre är det fantastiska röstskådespelet och karaktärernas skådespeleri. Det finns ett öga för detaljer och trots att det är mitt första möte med serien är jag mer än nöjd. Humorn är trivsam och träffar rätt mer än den missar. Med tanke på att konkurrensen på PC är lite annorlunda för denna form av spel kan jag rekommendera titeln utan tvekan. Vid sidan av bristerna jag beskrivit har jag inte mycket annat att säga än att jag mitt första möte med serien var positivt och överraskande bra.