Ratchet & Clank Trilogy

Av Sonys alla maskotar är Ratchet den jag gillar bäst. Utan några som helst tvivel. Jag har genomgående älskat den snacksalige Lombaxens rymdeskapader och skrattat åt Clanks torra humor, och förstås den korkade Captain Qwark. Spelen har alltid kombinerat inbjudande, färgglada världar med beroendeframkallande action, vansinniga vapen och en ständig lust att utforska nästa bana eller plasmagevärs-uppgradering.

När jag först hörde att en HD-samling var på väg gnuggade jag förstås mina giriga nävar, men jag kom även snabbt att tänka på hur flera andra HD-samlingar till Playstation 3 inte direkt fått mig att falla av stolen av lycka. De har nämligen ofta ruschats ut, samlingarna. Jak & Daxter HD Collection, till exempel, var visserligen full av klassiska spel, men mer energi kunde lagts på nyversionen.

En liten Lombax i en stor värld. Den öppna men ändå linjära bandesignen i Ratchet & Clank-spelen är ofta riktigt snillrik.
Börjar vi med vad som är nytt med HD-samlingen finns här det vi väntat oss, och inte så mycket mer. Stöd för stereoskopisk 3D är småkul, men som med så många andra titlar är det något jag testar ett kort tag och sedan stänger av, eftersom det inte tillför spelet något, eftersom skärmuppdateringen sjunker och eftersom jag får smärre huvudvärk efter en kvart. Trophies och 60 fps finns representerade, men tyvärr inget extra i form av dokumentärer eller konceptskisser. En så klassisk spelserie hade förtjänat något lite extra, kan jag tycka.

Samlingen består av Ratchet & Clank, Ratchet & Clank 2: Going Commando, and Ratchet & Clank: Up Your Arsenal (de fräcka dubbeltydigheterna står som bekant som spön i backen i denna serie). Dessa tre första spel i serien anses ofta vara de bästa, men man märker att de åldrats och att spelbarheten faktiskt blivit bättre med tiden. Framförallt det första spelet, som till stor del faktiskt kretsar kring Clank, har en del begränsningar. Ratchet kan inte sidosteppa och det känns allmänt som att Insomniac inte riktigt visste vad man ville med serien.

Att definiera Ratchet & Clank-titlarna som plattformsspel är lite klurigt, då det mest handlar om att springa om kring och skjuta robotar. Men visst, det skuttas en hel del.
Going Commando har ett bättre fokus. Här får jag uppgradera mina vapen, spela fler minispel och njuta av en story som både är roligare och bättre berättad. Att ränna runt med sin maxade Lava Gun i Bogon-galaxen, och följa storyn eller ge sig på sidouppdragen (som de episka arena-fighterna) är väldigt trivsamt.

Bäst i serien är dock Up Your Arsenal, titeln där liksom allt föll på plats. Bandesign, ännu djupare vapenuppgraderingar, nya superskurken Dr. Nefarious och till och med onlinespel fanns på menyn i denna strålande trea.

Grafiskt är det överlag tjusigt restaurerat, och då spelen var vackra redan på Playstation 2-tiden (både tekniskt och designmässigt) ser det förutom några grötiga marktexturer riktigt modernt ut. Det är synd, dock, att man valt att inte putsa upp mellansekvenserna i spelet, som fortfarande rullar i SD-upplösning. Det ger ett slarvigt intryck.

Trots en del brister är Ratchet & Clank Trilogy ett charmigt och välfyllt paket vars största nackdel egentligen är att det inte släpps till PS Vita istället för Playstation 3.