Rayman Origins

Här på Gamereactor var vi ganska överrens om att Rayman Origins var 2011 års bästa plattformsspel, och det alltså i fullständigt mördande konkurrens från Nintendos rörmokare i toppform i Super Mario 3D Land. Det säger en del om hur underbart Rayman Origins både var och är. Och när man sedan adderar det faktum att det dessutom slog sig in som ett av fjolårets bäst designade spel så inser du förstås att det här är ett absolut måste i samlingen.

Och är det något som gör sig bra på bärbara enheter så är det ju just plattformsspel, och med PS Vitas underbara skärm får Raymans eskapader faktiskt rent av lite extra lyster och är så vansinnigt läckert att jag spenderat några minuter på varje enskild bara med att bara stå helt stilla och insupa den atmosfär och design man kunnat levandegöra tack vare nya animeringsverktyget Ubiart Framework.

Ingenstans går Ancel i fällan genom att servera klichéer trots att vi i teorin besökt alla dessa banor tidigare i vartenda plattformsspel av rang. Folk beter sig inte som man tror på isbanan, undervattensditon är olikt något vi tidigare sett och på samma sätt bjuder djungeln på helt nya utmaningar med arga tanter i safarimundering. Nästan ingenting återanvänds heller, vilket är en lyx som vi annars bara brukar få från Nintendos finaste stunder.

Det gör att det i teorin är roligare än någonsin att ta sig an de sagolikt vackra banorna. Miljövariationen är stor och det Michel Ancel gör så bra med sin lemlöse krake till plattformshjälte är att inte krångla till det. Exakt samma grej som Nintendo gjorde med Mario och Sega med Sonic. Inga finesser, inga gimmickar utan så enkel spelkontroll som möjligt och sedan skapar man speldjup genom att istället göra banorna utmanande och finurliga.

Till PS Vita-versionen har Ubisoft haft den goda smaken att inte försöka tvinga på oss tryckkänslig spelkontroll i ett spel som absolut inte behöver det. Istället har man lyckats göra något bra av det, nämligen använda den funktion som numera är standard i alla former av bild- och webbläsare till smartphones för att förstora och förminska bilden. Man nyper helt enkelt i skärmen, vilket är riktigt fiffigt.

Den som inte vill behöver inte använda det alls, men för den som ser dåligt eller bara vill granska alla makalösa detaljer (seriöst, ni måste se detta!) fyller det ett syfte. Det är precis såhär det ska användas, som ett extra hjälpmedel och inte något att forcera på spelarna. Spelkontrollen är i övrigt också ypperlig precis som på de stationära formaten och banornas utmaning välavvägd så man hela tiden kan klara dem om man bara vill alternativt försöka ett par gånger om man vill avkräva dem på alla hemligheter.

Det finns dock en grej där PS Vita-versionen inte ens har en chans mot de stationära... nämligen det enkla faktum att Ubisoft plockat bort co-op. Och då snackar jag inte bara om ett bantat onlinestöd som i alltför många PS Vita-spel, utan det är helt borttaget, till och med lokalt. Och som roligast är ju faktiskt Rayman Origins när man får spela tillsammans och klura ut vad som ska göras samt hjälpas åt att faktiskt utföra det i praktiken.

Då hjälper det inte att man fortfarande kan välja att spela som armlöse Rayman, den blå heffaklumpen Globox samt två "Teensies", korta och stornästa figurer som för tankarna till förstorade Lemmings med skön attityd. Alla har olika rörelsemönster och det finns även saker att låsa upp till dem.

Ubisoft har även försökt kompensera fallet med lite poängjakt där man kan dela med sig av spöken till andra samt fler saker att samla. Men det räcker inte, frånvaron av co-op är en stor miss som kostar en betygspinne och gör detta till ett något sämre alternativ än de stationära versionerna för de som ändå har möjligheten att välja.

Men ändå... Låt inte det stoppa dig från att skaffa Rayman Origins om du inte redan spelat det dock. Michel Ancels sällsamma värld är så märkvärdig, så levande och så underbar att jag lyckades sitta och le som ett fån under en hel flygtur nyligen så till den milda grad att jag skrämde slag på medpassageraren som troligen trodde jag var psykopat. Detaljerna som sagt. Och musiken. Och ljudet. Och banvariationen. Klar köprekommendation, helt enkelt.