Som sagt, Rayman måste vara den knarkigaste spelkaraktären i världshistorien. Inte nog med att snubben varken har armar eller ben, han drar dessutom runt i några av de mest psykedeliska plattformsvärldar mänskligheten skådat. En mindre fokuserad skribent skulle här kunna laborera länge och väl kring vad Raymans skapare, fransmannen Michel Ancel, egentligen hade rökt/ snortat/ sniffat/ injicerat när han kom på idéen, men dels är jag alldeles för uppspelt kring Rayman: Raving Rabbids för att slösa tid på sådant, dels har jag verkligen ingen koll på knark.
Det här är alltså Ancels återkomst till serien (Rayman 3 kom till helt utan hans inblandning) efter det mysvackra Beyond Good & Evil och mastodontlicensen King Kong. Själv har han sagt att han efter King Kong började längta efter att göra spel med fokus på spelbarhet och humor, medan andra källor menar att Raving Rabbids funnits på idéplanet ända sedan 2003. Man skulle kunna säga att handlingen har hämtat inspiration från Becketts absurda dramatik samtidigt som den bär tydliga spår av postmodernistiska popkulturfenomen som Monty Python och Tim Burton. Eller så kan man nöja sig med att säga att den helt enkelt är jäkligt skruvad. Onda kaniner, rabbids, har ända sedan första Rayman-spelet smitt planer att ta över världen. Nu har de till slut gjort slag i saken och det enda som står emellan kaninerna och världsherravälde är Rayman och hans hypnotiska diskodans.
En mängd karaktärer från de tidigare spelen gör comeback i nya sammanhang, kaninerna använder de nämligen i diverse "skumma syften". Exakt vilka skumma syften som åsyftas fick vi inte ur Ancel, han bara log lite sådär småklurigt franskt och bad om nästa fråga. Dock vet vi redan nu att Rayman under spelets gång kommer rädda inte bara sin egen flickvän utan även sin gamla ärkefiende och fiendens flickvän. Kaninerna i sig är även de värda att nämnas då de måste vara de skönaste fienderna i ett spel sedan aporna i Ape Escape. Tänk er att en Hattifnatt i Mumintrollböckerna parat sig med Pikachu och ni får en ungefärlig uppfattning om hur de ser ut.
Sin vana trogen släpper Ubisoft spelet till alla upptänkliga format, såväl nuvarande som nästa generation. Först ut av alla kommer Wii-versionen och än så länge är det främst den det snackas om. Att Michel Ancel är ett stort fan av Nintendos konsol står snabbt klart när han talar om Wii som extremt lättprogrammerad, en helt perfekt maskin att utveckla spel till. Oslagbar PR för Kyoto-företaget, men också en inställning som resulterar i en spelkontroll som i högsta grad använder sig av Wii:s alla egenheter. Gång, hopp och rullningar ligger på styrspaken men i övrigt styrs Ray helt med rörelsekänsliga medel. Gör du en slagrörelse, exempelvis från vänster till höger, slår Ray ett likadant slag i spelet. Skakar du Wii-fjärren gör Ray kung fu-moves, rikta båda kontrollerna neråt när du hoppar för en luftburen dunkattack och kasta fiender och föremål genom att snurra nunchakan som ett lasso över huvudet. Rayman kommer att kunna tämja på olika djur i spelet och väl ombord dessa används de båda kontrollerna som tyglar.
En annan viktig del av spelet är de utstyrslar Rayman hittar och som låter honom dansa på en mängd olika sätt. Aggressiva kaniner kan hypnotiseras med diskodans vilket låter Rayman använda dem på olika sätt (se vad vi menar med knarkigt upplägg?). Olika kaniner har olika förmågor och på så sätt gäller det att ta med sina fienders styrkor och svagheter i beräkningen för att på så sätt kunna utnyttja dem på bästa sätt. Dansmomentet kommer förmodligen också att vara rörelsekänsligt, även om detta inte bekräftats officiellt av Ubisoft.
Tio stora världar ska räddas från kanininvasionen och till skillnad från tidigare Rayman-spel ska de vara helt icke-linjära. Lyckas Ancel och hans team fylla det med lika mycket humor som teaserklippen antyder har de kommit en god bit på väg att återupprätta strålmannens något skamfilade rykte. De tidiga skärmar vi har är hämtade ur Wii-versionen. Rent tekniskt är det ju inte så värst avancerat men återigen, blir man inte bara lycklig av att kolla in de där hiskeligt fula vita pälsbollarna?
Som sagt, många goda idéer, men i slutändan är det hur väl man lyckas implementera den rörelsekänsliga kontrollen i konceptet som kommer att fälla avgörandet. I väntan på mer speltid kan jag bara utbrista: "Allez les B(leu)nnies!"