Reagan Gorbachev

Det var 1986 som två av senaste århundradets mest ikoniska politiker möttes på Island för ett toppmöte, USA:s president Ronald Reagan och Sovjets generalsekreterare Michael Gorbatjov. Det gick sådär, förhandlingarna bröt samma men det slutade ändå med början till nedrustningen av världen kärnvapenarsenal.

En lite småmossig anekdot som Team2Bit tydligen tyckte behövde kryddas lite. I deras version gick terrorister till attack under mötet och kidnappade båda ledarna för att försöka komma över deras kärnvapen. Fiffigt värre. De hade bara förbisett en liten, liten detalj. Vältränade Reagan är tydligen en hejare på att traktera katana-svärd och Gorbatjovs KGB-gift gör hans pilar och blåsrör till en dödlig kombination.

Enda kruxet är att de inte direkt litar på varandra. Kalla kriget rasade och det är kapitalistiske 'Dutch' (Reagan) mot kommunistiske Gorby. Men vill de båda överleva och rädda världen så har de liksom inget val, och precis just det utgör kärnan i Reagan Gorbachev. Reagan kan dessutom av oklar anledning dyrka lås och Gorbatjov hackar datorer. De inleder därför en gemensam smitning och vips har vi grundkonceptet för ett spel som känns som en tidstypisk "buddy movie" från 80-talet.

Presentationen är härligt välgjord med munhuggande de båda höjdarna sinsemellan som tyder på att utvecklarna kan sin historia. Under laddskärmarna får jag besvara frågor om de båda, där goda historiekunskaper belönas med Achievements. För mig som älskar både historia och politik passar temat som handen i handsken.

Det behöver man dock inte göra för att uppskatta detta. Hela gameplay-upplägget är lånat av svenska indie-succén Hotline Miami med samma typ av musik och grafik, spelkontrollen är snarlik och uppskattade du det, lär du även gilla detta. Det finns dock ett par stora skillnader. Det enda är att detta till stor del bygger på stealth. Ska du rymma med de båda gubbarna så kan du inte dra på dig alla fiender.

Dessutom - och detta är helt avgörande - så är det helt gjort för lokal co-op. Visst kan du spela ensam, men du styr båda figurerna, en åt gången. Det känns helt onaturligt och upplägget är gjort för att banorna inte bara ska klaras, utan snabbt ska det gå. När jag spelade själv först, så satt jag med sågen i handen och var beredd att förklara det helt undermåligt, men med sambon eller en god vän så växte det direkt till oanade höjder.

Att spela en bana på 40-50 sekunder bara för att se att någon jag känner gjort samma på 15 sekunder fick oss direkt att vilja visa var skåpet ska stå. Således spelade vi om flera banor. Det snabba upplägget gör att det går kvickt att komma igång. Det kan till exempel handla om att 'The Gipper' (Reagan) springer fram med sin katana och dräper denna bakifrån så Gorby kvickt kan rusa fram och hacka en dörr, där Reagan ställt sig beredd och så fort den öppnas kutar han in och tar en bazooka som han skjuter upp en vägg med. En fiende rusar genom hålet men Gorby har förekommit genom att ta fram blåsröret och dräper denna tyst varpå de båda kutar in i en ventilationstrumma. 18 sekunder! Bra, men kan bli snabbare!

Sådär håller det på. Första rundan på en ny bana slutar ofta med blodbad där någon vakt slaktas varpå vapnet plockas upp innan man skjuter sönder varenda fiende. Det är effektivt men tar tid. Och dör Reagan eller Gorbatjov, är spelet omedelbart över. Det hade varit trevligare om det gick snabbare att direkt starta om en nivå. Spelkontrollen är heller inte alltid superexakt och det finns moment på senare delar av spelet där jag några gånger dog på vad jag anser vara orättvisa premisser. Dessutom släpper samma fiende ifrån sig olika vapen (vid flera omspelningar) och att få en ljuddämpad puffra kan göra vissa banor till en barnlek medan en Uzi är i princip oanvändbar. Det är alltså ibland turen som avgör om du klarar en rekordtid eller ej, vilket inte uppskattas.

Ett antal onödiga blessyrer till trots, är Reagan Gorbachev ett skönt retrodoftande spel som jag har svårt att se någon ha tråkigt med - förutsatt att de har folk att spela med. Jag kan absolut rekommendera denna samarbetshöjdare som tack vare tidseran, grafiken och gameplay påminner om ett gammalt arkadspel, vilket såklart är ett fint betyg. Att det dessutom ges en liten historielektion på kuppen får man väl bara se som bonus.