Kororinpa

"Petter, du är en Wii-hatare, Petter jag hatar dig. Du är en Playstation 3-älskare som är oprofessionell, hemsk, ful, lång och oseriös. Du sågar Wii-spel bara för att du inte kan lära dig att använda Wii-fjärren som alla andra. Du är patetisk. Jag avskyr dig, det märks att du är bakom flötet!"

Kritiken efter mitt betyg på SSX Blur har inte varit nådig från vissa av er läsare. Njae, mängder av icke konstruktiva påhopp och pubertala avgrundsvrål har ekat i min inbox de senaste dagarna och självklart känns det oförtjänt, onödigt och väldigt omoget. Men så är det väl, efter att jag delat ut medelbetyg till både Tony Hawk's Downhill Jam, Excite Truck och nu SSX Blur utgick flera av er uppenbarligen från att jag ogillade Wii som spelmaskin bara för att jag inte gillade hur spelkontrollen är utformad i de tre ovan nämnda spelen.

Men det är fel... fel, fel, fel, fel. Såklart. Så långt ifrån sanningen som man kan komma. Jag gillar att vifta med min lilla Wii-fjärr, om spelet jag viftar i är bra. Jag gillar Nintendos grundtanke med att alla ska kunna spela, och att de erbjuder ett sansat alternativ för alla som inte vill ha allt vad HD, Blu-Ray och mastodontstora onlineupplevelser heter.

Och efter att ha blivit besviken på såväl Tony Hawk's Downhill Jam, Excite Truck, Sonic and the Secret Rings och nu SSX Blur (ja, det stämmer - jag tycker att alla dessa spelen var medelmåttiga) har jag fastnat för ett småputtrigt litet pussel kallat Kororinpa. Otypiskt för redaktionens mest storkäftade våldsgalning, jag vet. Men jag kan inte rå för det.

Kororinpa påminner väldigt mycket om Super Monkey Ball (Maahhnnkhey ball, Maaahhnkkkhey) som i sin tur påminde väldigt mycket om den gamla NES-klassikern Marble Madness (som jag älskade, yes!). Det handlar som sagt om att rulla omkring en liten boll genom komplexa labyrinter och att försöka att hålla sig levande genom att inte rulla utför kanten och trilla ned i avgrunden. Till skillnad från Super Monkey Ball handlar Kororinpa inte om att ta sig till banans slut så snabbt man kan, utan istället om att samla ihop alla mörkgula ädelstenar som finns utplacerade på varje bana. När man gjort detta öppnas porten i slutet av banan och man kan rulla vidare till nästa nivå.

Kororinpa (vilken titel?) är det bästa exemplet hittills på hur väl gyro-funktionen i Wii-fjärren faktiskt fungerar om man som utvecklare verkligen lägger manken till. Det fungerar ypperligt att lotsa runt sin rullande boll genom att titla fjärren åt olika håll. Något som jag däremot inte kan säga om Super Monkey Ball: Banana Blitz då jag saknade Gamecube-handkontrollen under hela tiden som jag spelade spelet. I Kororinpa känns det ofta som om man själv håller själva banan i sin hand och det välgjorda fysiksystemet gör att jag aldrig skyller på spelet då min boll rullar över kanten.

En annan mycket positiv del av Kororinpa är musiken, som precis som designen i spelet känns varm och charmig. Ibland blir musiken kanske lite för gullig för sitt eget bästa men för det mesta är låtarna perfekta som bakgrundsmusik och bidrar till den mysiga atmosfär som Kororinpa bjuder på.

Grafiken är dock inte lika övertygande även om den, som sagt, framstår som charmig och atmosfärisk. Det finns en billighetskänsla över det grafiska i Kororinpa som jag har svårt att skjuta ifrån mig. Bakgrunderna känns ofta ganska platta och samtliga av spelets banor saknar detaljer. Visst, detta är ett pusselspel och därmed är grafiken inte alls lika viktig, men ändå... maskinen klarar mycket mer (det märks om inte annat i Zelda och SSX Blur) och ibland känns Kororinpa som ett budgetspel från Xbox Live Arcade eller dylikt.

I slutändan är dock Kororinpa ett beroendeframkallande, småmysigt och utmanande pusselspel som jag helt klart kommer att fortsätta att spela. Visst, det är inte särskilt snyggt och spelet är för kort, men i övrigt är detta betydligt mer lyckat än de senaste fyra Wii-spelen jag testat.