Bomberman Land Touch!

Det är inte lätt att vara populär och känd. Att ha kontroll över sitt eget liv och ta endast de jobb som man själv tycker skulle passa en är inte ett privilegium för TV-spelskaraktärer. Ofta låter spelutvecklarna dessa populära karaktärer att dyka upp i de konstigaste spel, på gott och ont. Hudsons lille maskot Bomberman har råkat ut för samma saker som Nintendos glade rörmokare Mario, och har glatt fått finna sig i att åka go-kart, sporta och delta i diverse partyspel.

Så är även fallet i Hudsons nyaste Bomberman-satsning, Bomberman Land Touch! till Nintendo DS. Fast om jag ska vara helt ärlig är det en blandning mellan nya, något intetsägande och tråkiga ingredienser och gamla beprövade och klockrena sådana. Huvudsakligen tvingas den lille pyromanen att ge sig ut på äventyr där minispel står för underhållningsvärdet, men självklart kan man bomba skiten ur andra spelare men det kommer jag strax till.

Bomberman Land Touch! är med andra ord en blandning av två helt olika spelupplägg. I det minispelsorienterade spelläget spelar du som den vita bombermannen, Cheerful White, som har hamnat på ett skepp på väg till ö fylld med diverse aktiviteter. Ditt uppdrag blir helt enkelt att spela dig igenom ett gäng minispel för att i slutet bli piratkung.

Minispelen håller schysst kvalitet och är dessutom många och varierade. Som exempel kan man få i uppdrag att koppla ihop rätt bomb med rätt stubin, balansera en bomb på toppen av en pinne, eller koppla ihop bitar av fossil med varandra. Naturligtvis sker all kontroll med stylusen, både när man spelar minispelen samt ute på själva piratön, där ett klick på pekskärmen får den lille bombermannen att gå dit du önskar. Dock så finns det bättre minispelssamlingar ute till DS, som Wario Ware Touched och Project Rub för att ta två exempel. Om du är ute efter snabba och enkla minispelsspel till DS är de faktiskt att föredra.

Om jag ska vara helt ärlig är det inte äventyrsläget med alla sina minispel som är spelets dragplåster, utan det så kallade klassiska läget. I det klassiska läget sker det som Bomberman-spelen är kända för; De hetsiga flerspelarmatcherna där målet är att bomba varandra till endast en står som slutgiltig segrare. Och visst, det är precis lika kul som vanligt!

Det som gör att det klassiska läget är så överlägset beror på två saker; Dels att det går att spela via WiFi där upp till fyra spelare kan smiska loss på varandra med bomber med extrem sprängradie, dels att det går att spela upp till åtta spelare lokalt offline. Med en och samma kassett! På tjugo olika banor! Det är nästan så att man blir tårögd, så pass bra är det. Det är hetsigt, intensivt och grymmingskoj - även om Jonas är ett otroligt kasst motstånd men envisas att spela femton matcher i stöten. Vilken ynnest av Hudson att göra spelet till ett så ultimat partyspel!

Även om Hudson inte har piffat upp det klassiska spelläget något nämnvärt på den grafiska fronten, där samma gamla goda pixelgrafik gör sig påmind, har de gjort desto mer i äventyrsläget. Det är en söt, färgglad och framförallt mangainspirerad tvådimensionell värld med många detaljer som bombermännen (och kvinnan) rumlar runt i när de kämpar om att bli piratkung. Stämningsfullt, gulligt och barnvänligt är bara förnamnet.

Jag hade väl inga direkta förhoppningar på att Bomberman Land Touch! skulle bli något extra, men jag får faktiskt skämmas att jag tänkt i de banorna. Hudson har verkligen tagit sig i kragen, och jag tror nästan inte att jag har haft så kul med något Bomberman-spel sedan Super Nintendo var nytt och hippt. Även om äventyrsläget är lite omotiverat och inte fullt så bra som det skulle kunna vara, är spelet ändå bra. Jag kommer utan tvekan att spendera en stor del av min lediga tid på min soliga balkong i sommar, och hoppas att någon av mina grannar bestämmer sig för att ansluta sig för en session balkong-Bomberman. Det ska bombas som aldrig förr.