King of Fighters XV

Säg King of Fighters, och mina ögon fuktas omedelbart. Jag börjar direkt drömma mig tillbaka till en underbar tid då Neo-Geo var det hetaste man kunde äga, hur dess spel kunde konverteras perfekt först när Sega Dreamcast släpptes och jag minns hur jag och mina bästa vänner varje helg samlades för slagsmål.

King of Fighters var för oss inte bara ett fightingspel, det var digital slagsmålsreligion, som för mig peakade i och med lanseringen av The King of Fighters: Dream Match 1999 till just Dreamcast. Visst fortsatte jag spela serien, men de årliga uppföljarna slutade kort därefter komma och SNK:s absolut underbara 2D-spel fick allt svårare att hänga med i en era som i hög grad dominerades av 3D-fighting.

Så varför inleder jag en recension av King of Fighters XV med att babbla om gamla minnen? Jo, för att King of Fighters XV påminner mig om varför jag och serien gled isär för sisådär tjugo år sedan. Den där känslan av ett ganska jordnära fightingspel med många och varierade karaktärer som delar ut stryk på bakgator, har i hög grad gått förlorad. Det handlar inte längre om bara bemästra några få attacker och sedan använda dem på bästa sätt med absolut kirurgisk precision, utan i likt Soul Calibur och Tekken så kommer du ofelbart att lyckas avfyra massor av attacker bara genom att vildsint trycka på knapparna.

Nu betyder inte det att speldjup saknas, absolut inte. Men som i så många andra fightingspel nuförtiden har speldjup blandats ihop med att klistra på onödiga finesser. Den nya kontringen Shatter Strike känns absolut klockren och låter mig avbryta en motståndares påbörjade animationer och kräver en väldigt härlig tajming, men tillsammans med återvändande Rush Mode, Max Mode (som nu kan kombineras med Quick Max Mode), Guard Crush, Max Super Special Moves, Climax Super Special Moves, EX-attacker och mycket annat - så känner jag att King of Fighters har tappat lite av sin identitet.

Det här gör att jag tycker det känns som att sätta mig framför ett nytt Guily Gear, nämligen som mer plugg än underhållning. Nu vet jag såklart att Guilty Gear är en enormt älskad serie, men särskilt nybörjarvänligt är det ej, därav liknelsen. Trevligt nog är onlinebiten väldigt välgjord, och för den som tänkt spela King of Fighters XV mot andra, är det lätt att rekommendera denna aspekt av spelet som ett sätt att lära sig grunderna, även om det är hög nivå på motståndet. Just att lira med och mot folk är ju när fightingen är som bäst, och i King of Fighters XV saknas dessutom i princip helt ett singleplayer-läge av modernt snitt och endast gamla fans kommer ha någon större behållning av de banala historierna.

Det klassiska upplägget med tremannastrider (där det inte går att byta av med sina medspelare) ger fortfarande King of Fighters XV en unik touch, och detta är en av de delar jag gillar mest. Det finns en oerhörd spänning i att få två figurer utslagna och ha kvar sin favorit till slutet - Joe Higashi eller Robert Garcia i mitt fall - för att med denna sedan vända matchen till seger. Totalt finns 39 karaktärer att välja på, fördelade på 13 lag. Absolut inte mest i serien, men heller inte minst och fullt godkänt.

Alla är dessutom betydligt tjusigare och mer välanimerade här än i tidigare tredimensionella delar, även om det grafiskt är långt ifrån Mortal Kombat 11 eller ens Street Fighter V, trots att de börjar ha några år på nacken. Att SNK skulle göra pixlar igen är väl bara att glömma, men just valet av grafikstil och den tekniska nivån gör ändå att det känns lite som ett budgetspel.

Jag har spelat med gamla rävar jag lirat ohemult mycket fighting med genom åren (inte minst King of Fighters), både online och offline, men ganska snart känner både jag och de jag spelar med att det vore roligare att lira något annat istället. Och det är en känsla jag aldrig brukade ha inför King of Fighters, en serie som jag för övrigt älskar än idag - mer specifikt de äldre delarna. Istället för branschens lyxigaste pixlar får vi lite småbudgetdoftande polygonfighting, och kombinerat med en onödigt hög inlärningskurva, finesser som egentligen inte tillför något och ett spelsystem som tyvärr inte är toppklass längre... gör det att jag inte vill fortsätta spela.

Kanske känner SNK själva att det stagnerat lite och att de tappat grunderna, och försöker i hög grad maskera bristerna på samma sätt som den mesta andra popkulturella underhållningen nuförtiden, nämligen med nostalgi. Precis som Star Wars-sagan återvänder till Obi-Wan Kenobi, Spider-Man återigen spelas av Toby Maguire samt att Batman på nytt ska spelas av Michael Keaton - så brassar SNK på med hela nostalgibombardemanget. Här hittar vi banor från bland annat Fatal Fury och Metal Slug, hänvisningar till obskyra händelser för länge sedan, klassisk spelmusik från förr och massor av cameos i bakgrunderna.

Men sammantaget räcker det inte för mig. Den skärpan de gamla spelen har, den som fått mig att spela dem i 30 långa år och fortsätter än idag, saknas. Jag har svårt att se vem King of Fighters XV är riktat mot; det tilltalar inte mig som gammalt fan och älskar fighting, men är samtidigt för fanservicespäckat och otillgängligt för potentiella nya fans. I slutändan är det ett förvisso mer än godkänt fightingspel, men det räcker inte för serien som tidigare gjorde skäl för sitt namn, något den tyvärr inte gör idag.