Zenduko följer samma regler som sudoko, och kan du inte dem så hänvisar jag vänligt men bestämt till närmsta tidningshylla. Det speciella med Zenduko är att siffrorna är ersatta med bilder med österländska motiv. Glöm ett till nio alltså, här är det pandor, svärd, drakar och sumobrottare som gäller (vilket för övrigt får spelskärmen att se ut som den i Zookeeper). Är du van med vanlig siffersudoku så lär det ta ett par frustrerande timmar innan du vant dig av med det gamla tänket och fått in sumobrottare och svärd i ryggmärgen (aj). Är du traditionalist så sluta inte läsa - det finns lyckligtvis ett spelläge med de gamla hederliga siffrorna också.

Zendoku har en fantastiskt färgglad och uppiggande manga-inramning som verkligen är en kontrast till det svartvita, papperstorra spelet det baseras på. Temat är som sagt österländskt och i quest-läget väljer man bland åtta figurer specialiserade på varsin kampsport - allt från sumo till ninjutsu. Alla drivs av ett personligt mål som de lite otippat kan uppnå genom sudoko-bataljer. Den skäggstubbige Musashi letar till exempel efter sin försvunna syster och den järnmaskklädda Sakuras mål är att hitta sann kärlek. Med hjälp av mästare Hiroshi skickas man ut på en karta där motståndarna väntar.

I sudoko-striderna i quest-läget möter man en motståndare som datorn styr. Man ser bara sitt eget rutnät och det gäller att lösa sin sudoku först. Varje gång spelaren eller datorn fyllt i en hel rad eller ruta av symboler skickas ett irriterande minispel över till motståndaren. De här spelen poppar upp på ens skärm och måste lösas innan man får återgå till att lösa sudokon. Spelen, som kunde ha hämtats direkt från Wario Ware, kan gå ut på att klämma på en katt för att skrämma bort möss, eller att rulla upp en pappersrulle. Det är fruktansvärt störande att måsta släppa det logiska tänkandet i förmån för övningar i reaktionsförmåga, men samtidigt är det en stress som ger spelet nerv. Att växla spel- och tankesätt på detta sätt känns dessutom som en helkropps-workout för hjärnan. Det här är INTE ett bakfyllespel.

Efter att ha besegrat motståndaren fortsätter historien om ens kämpe och man slänger lite käft med en ny kombattant. Det här motiverar en att vinna ytterligare en match och lösa fler sudokos, vilket är mer än vad man kan säga om spel som till exempel Go! Sudoko.

Det är mycket, mycket synd att man inte kan använda siffror i sudokun i Quest-läget. Visserligen lär man sig som sagt hjälpligt att tänka "panda" i stället för "sju", men när man stirrar på en rad där åtta av nio symboler är ifyllda och inte omedelbart kan peta dit den sista (det är alltid det förbannade paraplyet) känner man sig som ett fullblodigt spån. Samtidigt är jag glad att originalläget överhuvudtaget finns, det känns som utvecklaren Zoonami lätt kunde ha skippat det för att framhäva sin idé starkare.

Detta är en annons:

Musiken förtjänar ett hedersomnämnande. De österländska, meditativa cittra-slingorna som rullar när man stirrar på sitt rutnät passar som hand i handske och hjälper på något sätt en att koncentrera sig. Även mellanscenerna ackompanjeras på ett avspänt vackert sätt.

Tycker man inte om sudoku är det förstås svårt att tycka om det här spelet. Har man aldrig prövat sudoko så kan det vara smart att testa dem på papper innan man pungar ut för spelet. Tycker man om sudoku så tycker man om, kanske till och med BÄTTRE OM, Zenduko. Det är ett spel som passar ypperligt till en bärbar konsol och ett bra substitut på tåget eller bussen när ingen kvällstidning finns att tillgå. Det är heller inte bara en simpel digital version av ett pappersspel, utan tillför väl fungerande utsmyckningar som tidspress, minispel och de små berättelserna. Att träna logikmusklerna är alltid stimulerande och att däremellan hjälpa en sumobrottare att hitta sann kärlek är svårslaget. Din hjärna och ditt hjärta kommer att älska Zendoku.