Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
recensioner
B.I.O.T.A.

B.I.O.T.A.

Adam har tagit del av retroinspirerad plattformsaction när indiestudion Small Bros dunkar till med Biota...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

B.I.O.T.A. är det senaste spelet som tar del av trenden att blicka tillbaka till den glada 90-talet för inspiration. I andan av Metroidvania-genren med en visuell stil som påminner om Game Boy så kastas vi in i en värld av sidoscrollande action och till eran trogen oinspirerad berättelse med vapen och monster. Lyckas utvecklarna Small Bros bygga ett underhållande spel kring detta?

Introt ger mig starka minnen från min barndom. Stillbilder med blockiga bokstäver som försöker sammanfatta en banal berättelse om framtiden, ondskefulla företag och konspirationer i rymden. Året är 2177 och efter att ha upptäckt ett ämne kallat Viridium har mänskligheten sökt sig ut bland stjärnorna. En gruvstation ryktas ha tagits över av en främmande livsform och forskarna som sändes för att undersöka detta har försvunnit. Insatsstyrkan, Gemini II, skickas in för att se vad som faktiskt hänt och det är dessa vi spelar som. Berättandet är inte det viktiga, det är bara tapeten som täcker väggarna för känslan Small Bros försöker fånga med B.I.O.T.A. Varför vi är här är endast en charmig ursäkt. Det är stilen och hur vi spelar som är det viktiga.

B.I.O.T.A.
Stilen är väldigt charmig och världen är underhållande att navigera, bortsett från vissa fällor.

Spelmekaniskt kan jag se varför Metrodvania-stämplen används för världen vi får utforska har lite personligheten av Metrod II: Return of Samus med zoner vi utforskar i en ihopvävd värld vi navigerar. Men istället för Metroid-seriens fokus på utforskande så har vi istället ett spel där det fokusen snarare ligger på bemästrande och action. B.I.O.T.A. är en kvick actionplattformare där vi får välja mellan olika karaktärer som alla har olika fördelar och egna vapen. Zeed har ett hagelgevär som är bra på att lösa det mesta som kommer för nära medan veteranen Ace har ett maskingevär som skjuter lite snabbare. Jag själv föredrog att spela som krypskytten Flynt vars gevär hade ganska bra skada och längre avstånd. Varje karaktär har sedan en egen specialförmåga, som Flynt som kan dra upp sitt sikte och spränga en fiende lång bort på skärmen och mutanten Kirill kan slänga en sprängladdning för detonation. Hälsa och ammunitionen för dessa förmågor är saker vi kan uppgradera under spelets gång.

Gruvstationen vi utforskar är satt på en isolerad asteroid och asteroidens innanmäte är vad vi utforskar och vi börjar med att ta en hiss från vår bas på ytan och det är därifrån vi navigerar oss vidare. Varje skärm är fylld av dödliga hinder eller dödliga monster. Dör vi så hamnar vi antingen vid vår senaste sparstation som är väldigt sporadiska, eller vid vår snabbsparning som vi kan aktivera när som helst. Men när vi väl är djupt nere i asteroiden så finns det ingen helning att nyttja. Så har vi bara en liten plupp med hälsa kvar är det att ta sig tillbaka till basen för att läka såren eller använda en teleport vi alltid bär med oss. Djupare in i stationen kan vi låsa upp fler hissar i de olika zonerna som agerar som genvägar.

Detta är en annons:
B.I.O.T.A.B.I.O.T.A.
De olika karaktärerna har alla sina för och nackdelar.

B.I.O.T.A. kan stundtals vara väldigt oförlåtande även om vi kan spara lite när vi vill. Spelet uppmuntrar oss till att lära oss våra rutter, optimera hur vi spelar och blir bättre. Jag kan erkänna att jag som hyfsat ovan kunde dö väldigt mycket i de tidigare delarna av stationen men blev sakta med tiden bättre och bättre på att ta mig tillbaka. Fiender är bland det enklare att lära sig på de olika skärmarna, men fällorna som är många och ofta kan döda mig direkt oavsett hälsa kunde ofta bidra till frustration när de saboterade mina turer. Men jag kan tänka mig att detta är ett spel som kan tillfredställa de som vill ha snabbt actionplattformande och kanske även något som tilltalar speedrunners.

Spelets visuella stil är också väldigt charmig, även om jag inte är helt såld på presentationen. I andan av en 8-bitars bärbar spelkonsol har vi en väldigt begränsad presentation. Många zoner är visuellt tilltalande med retrocharm medan andra kan vara mer röriga där jag kan ha svårt att urskilja vad som är ett rör jag kanske han hoppa upp på eller bara en bit av bakgrunden. Med tiden lärde jag mig att urskilja det bättre men det var stundtals lite grötigt. Speciellt med den begränsade färgpaletten på bara fyra färger.

B.I.O.T.A.
Storyn är inte det mest intressanta men matchar tonen perfekt.
Detta är en annons:

Färgpaletterna är något Small Bros marknadsfört mycket om med B.I.O.T.A. och det kan jag väl erkänna är en charmig aspekt av spelet, men i verkligheten så tror jag de flesta kommer göra som jag att vi scrollar igenom listan av paletter, väljer den vi gillar mest och sen aldrig rör menyn igen. Det finns upp till 54 att låsa upp men jag bemödade mig aldrig att skifta så mycket efter jag hittade en som som var tydligast för mig.

Musiken är också något jag fann charmigt även om den inte är riktigt lika genretrogen som grafiken. Vi har chiptune-musik med oerhört trevliga beats som kan få blodet att pumpa många stunder. Den är, på gott och ont, mycket krispigare i kvaliteten och i detaljrikedomen än vad ett Gameboy kunde producera, men det hade varit intressant om utvecklarna hade gjort ett försök att göra musiken på faktisk hårdvara likt Yacht Club Games Shovel Knight som kunde spelas på autentisk Famicom-hårdvara. Tror inte riktigt lika många som jag hade uppskattat de ljudeffekterna så det är mera en tanke snarare än ett minus.

B.I.O.T.A.B.I.O.T.A.
Det finns gott om hemligheter att hitta i B.I.O.T.A., även om färgpaletter inte är de mest intressanta av dessa.

De enda egentliga nackdelarna jag fann med spelet var vissa minispel som kändes ointressanta, som när man flyger ett rymdskepp lite i stil med Star Fox fast utan någon direkt utmaning. Eller tekniska detaljer som hur många menyer är extremt överkänsliga. När jag försöker nå inställningar så kan spelet lätt hoppa flera steg så jag måste försiktigt trycka på pilknappen för att navigera så jag inte flyger förbi min menydestination. Sedan hade jag också stunder av märkligt hackande. För det mesta rullade spelet på i silkeslena 240Hz på min spelskärm men ibland kunde det plötsligt kännas ojämnt och som att jag tappade en massa prestanda, även om mätaren under de stunderna aldrig sjönk under 120 bilder per sekund. Men det kan också vara något specifikt till min rigg men fortfarande något som kunde hända frekvent efter att ha kommit i i en ny zon eller laddat en sparfil några sekunder.

Detta är en annons:

B.I.O.T.A. är ett utmärkt spel för den som söker en retroosande utmaning. Plattformandet är tajt och stundtals oförlåtande som jag kan tänka mig tilltalar de som vill ha en kort men underhållande utmaning. Det är inte ett extremt långt spel men med paletter att låsa upp, arkadläge med fler utmaningar och möjligheter för speedrunning tror jag detta kan vara ett spel som kommer finna många fantaster. Det är inte så det tänder fyr på spelvärlden ens i sin genre av retroinspiration, men det är en solid upplevelse.

B.I.O.T.A.
B.I.O.T.A.
B.I.O.T.A.
B.I.O.T.A.
B.I.O.T.A.
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Hängiven design, utmanande, lagom med innehåll, bra musik
-
Vissa tekniska problem, ointressanta minispel, stundtals visuellt rörigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
B.I.O.T.A.Score

B.I.O.T.A.

RECENSION. Skrivet av Adam Holmberg

Adam har tagit del av retroinspirerad plattformsaction när indiestudion Small Bros dunkar till med Biota...



Loading next content