Warhammer 40,000: Chaos Gate - Daemonhunters

Det är återigen dags för ett nytt Warhammer 40,000. Denna gång handlar det om en mystisk gren av människornas mäktigaste krigare nämligen Space Marines. Vi får följa Grey Knights som är lite av en undergren till detta universums inkvisition. Högst religiösa i tron på sin kejsare seglar de i flygande katedraler genom rymden. De ansvarar för att hantera många av de farligaste fienderna mänskligheten står inför. Som hammaren för inkvisitionen i detta universum är de ansvariga för ett mångsidigt krig mot demonerna. Det finns få grenar av dessa krigare som har samma erfarenhet med Chaos.

Du blir vald att ta över ledarskapet efter att förra ledaren dödats av en stor brinnande demon. Som ledare över gruppen har du rätt att styra runt flaggskeppet The Baleful Edict. Problemet är att skeppet är i ett risigt tillstånd, du kan se både hål, eld och andra skador visuellt på rymdskeppets skrov. Mitt i detta begär en av inkvisitionen att du och dina kompanjoner ska undsätta henne med ett problem i denna sektor av galaxen. Att säga nej till inkvisitionen i Warhammer är förenat med total undergång. Deras band med inkvisitionen går såklart betydligt djupare. Därför tvingas du att ändra planerna på att reparera fartyget runt månen Titan. Från att slåss mot krigsguden Khornes i en eldig kampanj kastas du nu in i en värld av infektioner, sjukdomar och död mot Nurgles undersåtar. Själva berättelsen skapar kontext men lyckas inte riktigt gripa mig. Den gör sitt jobb och levererar inga stora överraskningar.

Spelet är däremot spelmässigt mycket intressant. Det är en tolkning på XCOM-formatet, som Firaxis Games renoverade med XCOM: Enemy Uknown 2012. Du leder trupper i omgångsbaserade strider på planeter och reparerar byggnader, forskar och bygger upp ditt rymdskepp med uppgraderingar. Du kommer också att behöva snabba upp tiden mellan uppdragen. Om du spelat XCOM finns det mycket här som är bekant. Chaos Gate har trots det några äss i rockärmen och introducerar några spännande twister på formatet. I stället för att behöva välja mellan uppdrag i en lista tvingas du nu fysiskt åka till respektive uppdrag. På grund av skicket ditt rymdskepp är i hinner du inte nå alla i tid. Genom att uppgradera motorerna kan du nå fler vilket blir viktigt senare i spelet. De olika solsystemen har nivåer som fylls upp när du missar ett uppdrag. För många missade uppdrag och du kommer få stora problem. Ett av målen är att se till så att inte planeterna tas över helt av fienden och lösa mysteriet bakom attackerna.

På tal om fienderna så gillar jag valet av demoner. Redan tidigt i din kampanj förstår du att antagonisten är kopplad till Nurgle en av fyra ondskefulla gudar i detta universum. Nivåerna är klädda i infektioner, tropiska växter, bultande vener och sjukdom. Där Total War: Warhammer III fokuserade mer på det groteska är dessa fiender mer leende välkomnande och obehagliga. Det ska Complex Games ha en liten eloge för. Nurgle är ganska svår att tematiskt få till rätt. Möjligheten att variera mellan groteska och varierande fiendetyper erbjuder variation. De kan också involvera spelmässiga system runt infektioner, något som utvecklarna tänkt på. Däremot är ljudbilden hopplöst dåligt mixad med alla andra ljud, vilket förstör lite när ena fiendens röst är tyst och den andra så hög att man måste sänka volymen.

Chaos Gate gör en sak bättre än XCOM 2 och det är själva tempot. Du uppmanas inte att långsamt ta dig genom nivåerna och överanvända "overwatch". Dina krigare är stridsvagnar som behöver momentum. Du har nämligen en mätare som fylls när dina fyra Grey Knights har använt alla sina poäng för rörelse och attack. Du kan fylla på den fortare om du använder extra starka attacker eller psykiska förmågor vilket skapar viktiga val för spelaren. Konsekvenserna av att denna fylls till hundra är spontana men oftast till din nackdel. Ett exempel på en konsekvens är att fienderna muteras och blir starkare. En annan sådan konsekvens är att portaler från The Warp öppnas och nya fiender dyker upp. Jag gillar att det syns när fienden muteras, du ser när demoniska lemmar växer fram.

I kontrast till XCOM är spelet designat att i högt tempo röra sig fram med dina Grey Knights och ångvälta över allt motstånd. Du ska förinta allt på så lite tid som möjligt så att inte fienden överrumplar dig. För att möjliggöra detta är procentchanser för att träffa fienderna borta. Mängden skydd och avstånd avgör om du träffar eller inte. Kan du träffa fienden kommer du alltid att träffa fienden. Spelet kompenserade för detta lite i gengäld med gränslöst mycket grupper av fiender och ett tempo som är ovanligt för genren. Innan jag visste ordet av hade fienden omringat mig med "overwatch", lagt zoner för granatattacker och gått in i närstrid med trupper som detonerar för att sprida sjukdom. Även om AI:n inte alltid fattar rätt taktiska eller strategiska beslut är det utmanande. Jag vill betona detta för min upplevelse med spelet visade att svårighetsgraden inte var att leka med.

Svårighetsgraden innebär i praktiken att dina Grey Knights måste tåla mycket skada av enstaka fiender. Problemet är att du alltid har många som beskjuter dig. Det skapar en känsla av att dina Space Marines inte tål så mycket skada. Det är inget gigantiskt problem men ett där spelbalans krockar lite med etablerad kanon. Jag kan efter många timmar anse att skadan är lite väl hög i början av kampanjen, som följd av mängden fiender. Annars är både nivåerna, uppdragen varierade och mängden spelmässiga lager riktigt bra. Det känns alltid som att du har något att göra oavsett om du: pratar med besättningen ombord i korta konversationer, forskar teknologi, planerar kampanjen eller utrustar och anpassar dina soldater. Vad för form av belöningar du får efter uppdragen har du en viss påverkan på. Du får välja om du ska få dräkter, vapen eller annat du behöver. Du kan inte välja att få allt när du klarar uppdrag så dina val blir betydelsefulla.

Designmässigt genomsyras titeln av många bra designbeslut. Lagren av spelmässiga system harmoniserar för det mesta. Du behöver utnyttja alla systemen för att vinna. Musiken klär upp universumet på ett bra sätt med körer och kyrkmusik. Även om jag gillade träningsläget som berättar hur du får kontrollen över uppdraget förstår jag att det inte räcker för nya spelare. Du får inte alls lära dig att hantera vanliga situationer i kampanjen vilket kan orsaka ett par laddningar av sparfiler. Det är synd men jag hade liknande problem i King Arthur: Knight's Tale. När det kommer till själva svårighetsgraderna är spelet robust med många alternativ och möjlighet att direkt starta om uppdrag i menyn. Vill du inte kunna spara eller starta om kan du stänga av det.

Det största problemet jag har med titeln är prestandan. Det har lite liknande problem som XCOM hade där det laggar till när du gör något. Det kan också upplevas som väldigt krävande, till spelets försvar ser det bitvis ovanligt snyggt ut för genren. Jag gillar den lite halvtecknade stilen men den kanske inte är för alla. En ojämn ljudmix och lite lagg underminerar upplevelsen även om det viktigaste är det spelmässiga. När allt fungerar är det riktigt bra. Jag skulle beskriva det som en fin konvertering av 40,000 in i ett XCOM-format.

Småbrister som balansproblem tror jag att Complex Games kommer lösa med lite patchar. Jag vill också nämna något spel sällan får beröm för och det är intrycket av tyngd och massa för olika varelser. Det låter och känns som att dina Grey Knights är som vandrande stridsvagnar. Precis så fungerar också det långsamma motsvarigheterna på Nurgles sida. Fiendernas kultmedlemmar rör sig lättsamt. De muterade erbjuder snarare slemmiga och obehagliga ljud med bisarra animationer. Detta var också en styrka i XCOM 2.

I slutändan är Chaos Gate en varierad, och spelmässigt komplex tolkning av Warhammer 40,000, som om det vore ett XCOM. Det bjuder på vacker arkitektur med lager av Nurgle's gåvor att beskåda. Complex Games har inte gjort en skamlös kopia, som jag först trodde. Snarare finns många spännande idéer, system och inslag, som även kan locka veteraner av genren. Med tanke på svårighetsgraden är det förmodligen bra om du har lite erfarenhet av genren. Trots lite brister i ljudmixen, prestandaproblem och egna mindre klagomål på balans (Grey Knights som vandrar över en liten brasa blir skadade i veckor) är det ett riktigt bra spel. Berättelsen kommer inte vinna några priser men den gör sitt jobb. Det kanske inte riktigt har samma fenomenala omspelningsvärde som XCOM. Men tillsammans med King Arthur: Knight's Tale är detta ett av årets två mest positiva överraskningar. Med dessa positiva ord kan jag rekommendera spelet. Gillar du genren och har ett intresse för Warhammer 40,000 är det ett måste.