Mario Strikers: Charged Football

Vi får ibland brev till redaktionen från förvirrade Wii-ägare som inte vet vilket spel de skall köpa. De har spelat klart Zelda, lekt med kaninerna i Rayman och vill nu ha något nytt. Jag vet aldrig vad jag skall svara på den frågan - utbudet av bra spel till Nintendos nya är verkligen klent just nu. Efter gårdagens batalj mot tre vänner i Mario Strikers Charged finns det plötsligt ett bra svar på den frågan. Det är fotboll som gäller. Hektisk apdoftande äggspottande partyfotboll.

En recension utan avsändare är värdelös. Denna lilla hyllning till Mario Strikers Charged måste ses i rätt ljus. För det första: jag är helt ointresserad av fotboll. Dessutom är jag närmast allergisk mot fotbollsspel. Men Mario Strikers är egentligen inget fotbollsspel. Det är action och det är party och det är smått fantastiskt. För det andra: Jag älskar Nintendo. Förutsättningslöst. Jag kan inte få nog av deras karaktärer trots att de borde kännas tokigt uttjatade vid det här laget. Alla gör sin grej. Yoshi frustar sådär ansträngt när han försöker hålla sig i luften. Donkey Kong slår aggressivt med sina knogar i marken och Wario ger ifrån sig elaka hånskratt. Om du gillar seriös fotboll och inte charmas av Nintendos karaktärsgalleri så bör betyget tas med en nypa salt. Men bara en liten nypa.

Ditt lag är uppbyggt av en lagkapten, en målvakt och tre andra medspelare. Lagkaptenen är valfri känd Nintendo-figur, målvakten är en krokodil och resten av laget är bifigurer från olika Mariospel. Alla har egna specialattacker och egenskaper. Det är fantastiskt kul att utforska dem och lära sig vilka man föredrar. Det är också roligt att hoppa femtio meter upp i luften och drämma iväg sex bollar på en gång mot målvakten. Och det är faktiskt underhållande att som målvakt försöka ta emot bollarna när de kommer vinande.

Det kommer att finnas de som klagar på bristen på djup. Men de har fel. Det gäller att lära sig exakt när man skall göra en specialattack, det gäller att ladda upp bollen, dribbla med den och förstå när det är dags att skjuta mot mål. Det svåra är att lyckas göra det trots att Wario precis släppt sig, vinden blåser åt ditt håll och tre röda skal kommer farande i hög hastighet. Det är tajming, skicklighet och strategi. Men det är också rosa dinosaurier med fotbollen i munnen. För många går den ekvationen inte ihop.

Det går att spela själv, det går att spela mot andra uppkopplade Wii-ägare och det går att spela med vänner i soffan. Det senare alternativet är som vanligt att föredra. För det är med vänner som spelet verkligen lyser. Det är roligt att samarbeta och det är roligt att förnedra. Mario Strikers Charged känns som ett spel som kommer att dras fram ur bokhyllan även långt fram i framtiden.

Det känns ibland som om någon i utvecklingsteamet velat strö lite attityd-salt över spelet för att väga upp Nintendo-sockret. Istället för att karaktärerna åker ned i gröna rör när man väljer dem så transporteras de iväg på ett sätt som känns krystat framtidstechno. Peach visar magen och Bowser springer runt med wolverine -klor på händerna. Attityd i ett Mariospel, det känns ju allvarligt talat sådär. Men det är en mindre invändning.

Gamecube var för mig den självklara konsolen att dra fram när spelsugna vänner knackade på dörren. Och det är i de fotspåren jag hoppas att Wii kommer att vandra. Efter sorgligt dåliga flerspelarlägen i Excite Truck och Wario Ware: Smooth Moves har Wii fått sitt första riktigt bra partyspel. När publiken mässar min lagkaptens namn är det Nintendokärlek.