Final Fantasy Fables: Chocobo Tales

Final Fantasy Fables: Chocobo Tales tar fram sidor i mig som jag inte visste fanns. Varför bryr jag mig så mycket om de stackars överdimensionerade kycklingarna egentligen? Ibland går det över gränsen för vad som är anständigt gulligt och får Bolipomba att framstå som en italiensk splatterfilm och jag bara fnittrar åt det? Vad har hänt med mig?

Sanningen är den att Final Fantasy Fables: Chocobo Tales har ett ovanligt högt produktionsvärde, något man egentligen borde förvänta sig av Square Enix vid det här laget. Det är inte bara ett barnspel som slängts ihop för att tjäna lite enkla pengar. Grafiken håller en väldigt hög klass och överlag har Square Enix lagt ner mycket jobb på att utnyttja den tryckkänsliga skärmen på bästa sätt. Det är förvisso ingenting vi inte har sett förut, men det blir heller aldrig gammalt. Med det här spelet cementeras det ännu en gång fast att Nintendo DS kan leverera spelupplevelser som vi aldrig hade kunnat få på andra sätt.

När en hög oskyldiga chocobos blir kidnappade av den onda Bebuzzu är det upp till dig, den gula och stereotypiska chocobon som du får döpa helt själv, att rädda dem. Du måste självklart även rädda världen genom fyra kristaller, som sig bör i Final Fantasy-sammanhang. Det här gör du genom att hoppa in i magiska sagoböcker, spela minispel och samla på dig kort. Ja, du hörde rätt. Magiska sagoböcker. Hur fjantigt gullepluttigt får det bli, egentligen? Erkänn, precis som jag så smälter du lite inombords när du tänker på det.

Jag har svårt att koncentrera mig. Bara tanken på Final Fantasy Fables: Chocobo Tales ger mig en överhängande lust att springa ut i solskenet, leka med hundvalpar och krama kattungar.

Final Fantasy Fables: Chocobo Tales spelas enbart med stylusen, precis som det ska vara. Den övre skärmen agerar karta medan du använder den nedre för att navigera dig runt i världen, leta efter kort eller nya magiska sagoböcker (jag får inte nog av att säga det) att hoppa in i för att komma åt nya minispel. Dessa minispel har alla en rad olika svårighetsgrader och för varje avklarad sådan så händer det något i spelvärlden - en ny väg öppnas upp, en kidnappad chocobo släpps fri eller du får ett nytt kort till din samling. Vill du komma åt alla kort och hemligheter måste du alltså spela igenom alla svårighetsgraderna, men då de aldrig blir speciellt svåra så är det inga större problem. Det hela riktar sig ju trots allt mot en yngre publik, så det ska man nog inte hacka på alldeles för mycket.

Värre är det när det drar ihop sig till strid. De kort man samlar på sig är inte bara där för att ge en extra samlardimension, utan används när man ska slåss mot olika fiender. Varje kort har olika egenskaper och det gäller att sätta ihop en väl balanserad lek innan man drar ut i fält. Det här kräver en del tankeverksamhet från din sida, men tyvärr är själva striderna grymt tråkiga. Ibland känns det som att de aldrig kommer att ta slut och hade det inte varit för att de måste klaras av för att handlingen ska få fortsätta hade jag skippat dem helt. Jag har ungefär lika tråkigt som jag hade under striderna i Baten Kaitos (skrik inte åt mig nu, snälla), då jag till sist tröttnar och slutar tänka på vilka kort jag slänger fram.

Om man nu måste slåss, kan jag inte bara få hacka på fienderna med min vassa näbb och skrika "kweh!" åt dem om och om igen? Det hade varit mycket roligare.

Överlag är Final Fantasy Fables: Chocobo Tales ett underhållande spel. Det är egentligen ganska slätstruket och är nästan provocerande oprovocerande. Det överlever med hjälp av sin vackra design, sina roliga minispel och sin söta - fast ganska meningslösa - handling. Det är ett underbart litet sommarspel, perfekt för att avnjutas på en solig balkong eller i en blomstrande park. Jag kommer fortsätta spela det ett tag till, försöka låsa upp alla kort och slå mina egna rekord. För jag har faktiskt riktigt roligt, hur löjligt det än må låta.