Svenska
Gamereactor
recensioner
Final Vendetta

Final Vendetta

Det har blivit dags att klappa en väldans massa käft igen då det vankas beat 'em up-action i retrodoftande Final Vendetta...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Även om jag faktiskt fick Final Vendetta några dagar innan Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge, så började jag med sistnämnda. Det kändes klart hetare, och behövde mer kärlek. Därmed fick Final Vendetta vänta några dagar extra, vilket sedan blev ytterligare några dagar till följd av en släng av sommarinfluensa (eller liknande).

Så varför jag upp något så häpnadsväckande ointressant som detta? Jo, därför att jag verkligen genuint misstänker att prioriteten av recensionsordning och dagar med extra betänketid (då jag lirade massor av Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge med sambo och vänner) faktiskt har kostat Final Vendetta en betygspinne.

Final Vendetta
Stoppa sabbet, hette det på 80- och 90-talet. Det skiter dock Final Vendetta-protagonisterna i.
Detta är en annons:

Idag kan jag ju aldrig spola tillbaka bandet och lira detta först, och på ett sätt är det synd, för Final Vendetta är verkligen ett kanonspel på många sätt. Det är skapat av Bitmap Bureau som tidigare bevisat sin retrokompetens med Xeno Crisis, och hämtar tydligt inspiration från höjdare som Streets of Rage, Final Fight och kanske framför allt Double Dragon. Kort sagt handlar det om att gå från vänster till höger i mestadels ruffiga stadsmiljöer och dänga alla du ser, käka mat som ligger på marken samt dö. Sistnämnda i massor.

Den här genren har sitt ursprung i arkadhallarna där spelen var svåra så vi skulle dö mycket och kontinuerligt rulla ner femkronor i neonprydda arkadmaskiner. På så sätt fick spelen längre hållbarhet och vi som var kids då var tvungna att bli förbannat jävla bra för att pengarna skulle räcka några banor. Just det här fångar Final Vendetta perfekt. Trots att jag spelar på Easy (enda andra alternativet är hard) och tycker mig vara helt okej på denna genre - så är det verkligen rejält utmanande.

Final Vendetta
Final Vendetta är svårt, men bossfighterna kan tyvärr vara så orättvisa ibland att underhållningsvärdet tar stryk.

Som sig bör utspelas äventyret i en tilltufsad storstad, där London denna gång utgör skådeplatsen. Ett på pappret skönt avbräck mot det New York alternativt fiktiva New York-kopior som annars är skådeplats för genren. Designen är mestadels mycket bra och retrodoftande, och även om spelen till Super Nintendo aldrig var riktigt såhär snygga, säger mitt nostalgifilter att det var precis såhär det faktiskt var när det begav sig.

Detta är en annons:

Sistnämnda är något som gör Final Vendetta lite svårrecenserat, för Bitmap Bureau har varit så trogna genrens byggstenar att det nästan helt saknar överraskningar. Det är mer av vad åtminstone jag vill ha. Följdaktligen är storyn inte mer komplicerad än att gänget Syndic8 kidnappat protagonisten Claire Sparks lillebror (lite modernitet, det är inga damer i nöd som ska räddas), och hon bestämmer sig för att hjälpa honom. Hennes båda polare gatukämpen Duke Sancho och fribrottaren Miller T. Williams hjälper gärna till - varpå striderna kan börja.

Final Vendetta
Brittiska Utah Saints levererar ett soundtrack som känns mycket stilenligt.

Mer intimt än så blir det aldrig eftersom spelet nästan helt saknar narrativ i övrigt, vilket är lite synd. Även om framför allt Claire är en ganska frän karaktär, lär jag aldrig känna dem på samma sätt som jag gjorde med Borgmästare Mike Haggar i Final Fight. I övrigt handlar det om att leverera combos, undvika stryk själv, täcka varandra i co-op, käka tillagade kalkoner från marken, slå ihjäl allt samt slå sönder allt (telefonkiosker upplevs som väldigt provocerande för våra protagonister). De tre karaktärerna har dessutom smärre variationer i styrka och snabbhet samt några unika attacker, medan bossarna är överdrivet svåra (och välgjorda, som "Macho Man" Randy Savage-hyllningen) och kommer kosta dig åtskilliga försök.

Om du spelat din beskärda del, är jag säker på att du förstår vad jag menar, detta är verkligen ett klassiskt beat 'em up på alla sätt och vis. Och det gillar jag. Särskilt när det är såhär välgjort. Men... så var det ju alltså Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge. För efter att ha recenserat det, låg jag som sagt sjuk några dagar och lirade vidare. Och det är helt fenomenalt. Jag gav det en mycket välförtjänt och ganska stark åtta i betyg. Faktum är att precis allt i det är bättre än i Final Vendetta, och däri ligger mitt problem med spelet.

Final Vendetta
Påstår inte att det är ett klassiskt beat 'em up, men det ska alltså delas ut stryk i en sliten tunnelbanevagn samt ätas tillagad kalkon från marken.

Jag tror att jag hade gett detta en svag åtta om jag har spelat detta innan Turtles. Det är verkligen en retrotripp av sällan skådat slag där design, musik och gameplay känns som att uppleva ett klassiskt beat 'em up på en arkadmaskin, medan brorsan höll koll efter vuxna som kunde köra bort oss eftersom vi ju faktiskt inte hade åldern inne. Men att ge Final Vendetta samma betyg som Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge går bara inte, det är inte ett lika bra spel och det är bara att konstatera att ninjasköldpaddorna för min egen del har förändrat genren för min egen del. För alltid och till det bättre.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Härlig hyllning av genren, tjusig design, bra musik, stabil spelkontroll, flera grymma bossar
-
Onödigt svårt på Easy, orättvis bossdesign, saknar helt nyheter
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

8
Final VendettaScore

Final Vendetta

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Det har blivit dags att klappa en väldans massa käft igen då det vankas beat 'em up-action i retrodoftande Final Vendetta...



Loading next content