Xenoblade Chronicles 3

Det tog mig 13 timmar att avsluta introduktionen till Xenoblade Chronicle 3. Vi talar om en introduktion i den narrativa bemärkelsen, eftersom nya mekanismer, strukturer och allmänna tips fortsatte introduceras även under timmarna som följde. Det finns egentligen inget sätt att linda in det; detta är alltså kritik. Men samtidigt är det symptomatiskt för Monolith Softs populära serie, som genom sina nu fyra kapitel vuxit på allvar, men också för japanska rollspel som genre där man tenderar att betona storlek framför värde, och ibland mekaniskt djup framför sammanhållning.

Du tänker nu kanske: "Vänta ett tag", så låt oss ta ett steg tillbaka, och om inte annat öppna upp på ett mer respektfullt sätt. För även om Xenoblade Chronicles 3 ofta är både brett och djupt och så.... ja, omfattande, är det fortfarande svårt att inte erkänna studions tekniska och berättarmässiga skicklighet.

Xenoblade Chronicles 3 utspelar sig såklart i samma universum som de tidigare spelen, det vill säga där de återstående fragmenten av mänskligheten lever på kadaver från gigantiska titaner. Den här gången åker vi till Aionios för att träffa en mängd nya karaktärer, ättlingar till folket i Bionis och Mechonis (det första spelet) och Alrest (det andra spelet). Men viktigast av allt är att vi har att göra med två fraktioner, Keves och Agnus, som har legat i ett brutalt krig så länge som någon av nationerna kan minnas. Men varför slåss de? Det verkar egentligen inte så viktigt längre, eftersom båda nationerna förlorat otaliga vänner, familjemedlemmar och kamrater, och det finns en hel del hat som bara snurrar runt. "Fighting is all we know", säger de, och hela konceptet verkar faktiskt handla om att döden blivit ett viktigt bränsle för livet. Det låter diffust, men varje soldat "föds" faktiskt som vuxen, genomgår den nödvändiga utbildningen och skickas sedan iväg på tio stridscykler på ett år. När den perioden är över? Sedan får de uppleva sin hemkomst där de frivilligt dör och lämnar över sin energi till nästa kull soldater.

Xenoblade Chronicles 3 handlar naturligtvis om den gradvisa nedbrytningen av denna krigarvana, om människorna bakom de påhittade orsakerna och om konsekvenserna av en så omfattande konflikt. Det är i stora drag en effektivt berättad historia som, i likhet med andra liknande fantasy/scifi-böcker, kombinerar allmängiltiga teman med mer abstrakta begrepp. Naturligtvis är det här ett japanskt rollspel och tillika en Monolith Soft-titel, så dialogen är ofta tung, sliskig och monoton. Och även om äventyrets teman är ganska spännande, blandas de ofta ihop med japanska evergreens: att bli erkänd av sina närmaste, att inte sträcka sig så långt att man äventyrar sin egen hälsa, att finna frid i den man är. Du vet hur det går till, det här är teman som förekommer lika mycket i Xenoblade Chronicles-universumet som i Naruto eller Dragon Ball. Och om du är känslig för den sortens saker kommer du att himla med ögonen. Ofta.

Men tillbaka till den 12-15 timmar långa introduktionen. Xenoblade Chronicles 3 är alltså gigantiskt. Det var Xenoblade Chronicles 2 också, men här är det framför allt världarna, antalet aktiva mekanismer och system att hålla reda på, mängden karaktärer, ja, själva skalan är ofta nästan komisk i sin storhet. Det är ett spel som på det hela taget vill imponera med bredd, med bergiga vyer och storslagna berättelser. Lyckligtvis fungerar det också för det mesta.

Först och främst har Monolith lyckats med de mycket grundläggande användarelementen (något som man inte alltid kunde säga om Xenoblade Chronicles 2), så att ta upp sidouppdrag, hitta specifika mål och delmål samt i allmänhet bara existera känns mer smidigt. Världen är fortfarande segmenterad, uppdelad, och det finns fortfarande hemligheter att hitta och monster att besegra. Men samma problem uppstår fortfarande: världen är alldeles för stor i förhållande till hur många spännande saker det faktiskt finns i den. Ofta handlar det om bredd för breddens skull, snarare än att tjäna ett specifikt mekaniskt eller strukturellt syfte. Det finns rostiga maskiner att starta, ingredienser att hitta, sidouppdrag att utföra och fallna soldater att skicka till ett lugnare liv efter döden, men för det mesta springer du bara - du springer bara för att hitta monster att besegra. Det är allt. Och även om karaktärerna ibland har intressanta saker att dela med sig av till varandra på vägen är det alltid kopplat till huvudhistorien. Men om jag bara vill få utforska då?

Tack och lov innebär dock bredden att Xenoblade Chronicles 3 alltid, som i betydelsen alltid, ser strålande ut. Även om du förlorar lite draw distance och en stabil bilduppdatering i handhållet läge, är spelet klockrent ur ett tekniskt perspektiv och ett av de mer visuellt spektakulära spelen på Switch-plattformen överlag.

Monolith fortsätter traditionen att, av outgrundliga skäl, anlita röstskådespelare med en mycket specifik dialektal touch. Skotsk, karikerad cockney - allt är lagom överdrivet, men samtidigt är det svårt att säga att röstskådespeleriet är dåligt, långt därifrån. Musiken är dessutom magnifik.

Även om det finns grundläggande crafting, sidouppdrag som främst handlar om att samla in ingredienser och förstås mellansekvenser som kan ta 15 minuter i sträck (det finns en i början på 17 minuter, gå hem Kojima), är att slå på saker det främsta sättet du interagerar med din omgivning på i Xenoblade Chronicles 3. Detta sker genom samma numera välkända Arts-system. Det betyder att du i princip slår automatiskt, men djupet kommer från positioneringen av ditt lag, koppling av attacker som den välkända combon Break-Topple-Daze och timing. Det är viktigt att säga att djupet här bygger på ett antal väl genomförda mekanismer, men samtidigt måste jag erkänna att även om jag har spelat över 100 timmar i det andra spelet, och nu håller på att piska mot samma sak i det tredje, så är jag inte vän med stridssystemet. Även om det finns ett gediget djup - särskilt när du börjar byta mellan de totalt sex karaktärernas klasser, behärskar specifika Arts och börjar kombinera dessa till specifika attacker, och särskilt efter att du först har hittat rytmen när du rör dig genom de olika statustillstånden på fiender - så verkar det fortfarande automatiserat, och även om du alltid vet exakt hur nästa combo kommer se ut, så spenderas det mycket tid med automatiska attacker.

Din framgång beror på hur bra du är på att sammanlänka Arts, och det ska sägas att den här gången har du lite mer att ta itu med än tidigare. De nya Ouroboros-formerna gör att två av de sex karaktärerna kan smälta samman till något nytt, och de har inga cooldowns på förmågorna. På samma sätt bygger du alltid mot en galen Attack Chain som via en rad mellansekvenser och strategiska kompositioner ser till att du har en lång kedja av vanvettiga attacker. Kritiken kvarstår dock; striderna kan bli monotona, och särskilt de relativt korta kommer nästan aldrig igång förrän de är över, och du får inte göra något annat än att... tja, tryck på "attack". Xenoblade Chronicles 3 har dock fortfarande den mest raffinerade versionen av ett stridssystem som jag som sagt fortfarande inte riktigt har fått grepp om, även efter flera hundra timmar i detta universum.

Det finns antagligen de som skulle använda en "git gud"-attityd för att avfärda dessa klagomål på en så central del av Xenoblade-universumet, och därför är det kanske viktigt att säga att jag lätt kan se både underhållningsvärdet och den taktiska anpassningsbarheten. Men jag tycker helt enkelt inte att det "passar" in i detta universum, utan att kunna sätta fingret på vad det borde vara i stället.

Med det sagt är Xenoblade Chronicles 3 utan tvekan ett av de bästa rollspel jag någonsin spelat när det gäller bredd, berättarambitioner, antalet separata mekaniker i spännande system och inte minst den bergiga världen. Det är fortfarande ett typiskt japanskt rollspel, och de som inte helt och hållet ger sig hän åt den specifika dialogtraditionen och gränssnittsparadigmet kommer inte att hitta något lockande här. Samtidigt vet Monolith vad de gör vid det här laget och designar det tredje spelet nästan uteslutande för dem som redan älskar det universumet, stridssystemet och den här designfilosofin. Den ärligheten räcker långt, och tillsammans med de nya förbättringarna kommer många säkert att tycka att Xenoblade Chronicles 3 är tillfredsställande. Jag är också nöjd. Eller faktiskt mer än så, jag är imponerad.