I-Ninja

I skuggan av de "riktiga" ninjaspelen, Ninja Gaiden med flera, lurar Argonauts senaste skapelse I-Ninja. Spelet har ett helt annat fokus och siktar istället in sig på samma publik som kan tänkas spela Ratchet & Clank. I-Ninja heter spelets huvudperson, en liten pyjamasförsedd krabat med en kropp som närmast för tankarna till gamla Legofigurer. Av misstag har han råkat döda sin mästare, och står nu ensam i kampen mot den onde O-Dor som börjat ta över I-Ninjas värld (med det originella namnet The World).

I-Ninja släpps i Europa exklusivt till Playstation 2, tack vare ett avtal Sony slöt med Namco. I USA finns spelet således utgivet till samtliga tre nu stora konsolformat. Detta är givetvis lite synd eftersom Playstation 2-versionen halkar efter i kvalitet. Till skillnad från de klockrena versionerna till Gamecube och Xbox finns här både haltande bilduppdatering vid för mycket action, problem med kantutjämningen vilket ger flimrig bild samt onödigt långa laddningstider.

Vår lille svarte hjälte är ytterst mångsidig i sina rörelser och han lär sig ännu mer allt eftersom spelet fortskrider. I-Ninjas mästare må vara dödad av sin egen elev, men han har inte gett upp hoppet om att förvandla honom till en riktig ninja. I bästa asiatiskt B-filmstuk kan han på telepatisk väg kommunicera med I-Ninja och lotsar honom genom alla faror och ser till att man aldrig går vilse på de imponerande stora banorna.

Spelet flirtar hejvilt med flera olika genrer på ett sätt som känns både överraskande och trevligt. I ena sekunden springer man i ramper, hoppar mellan väggar och svingar sig fram med änterhake för att i nästa rulla en boll i bästa Super Monkey Ball-anda, skjuta annalkande båtar med stativmonterad kulspruta eller boxas med en jätterobot på ett sätt som närmast för tankarna till gamla Punsch Out till NES. Riktigt imponerande och alla minispel gör att spelet aldrig någonsin känns monotont.

Designmässigt är I-Ninja en fröjd att beskåda. Allt från fiender till vänner och miljöer både utomhus och inomhus är varierande och känns trovärdiga och roliga att beskåda. Spelet fokuserar mycket på humor, som ofta känns som skriven för folk som åtminstone passerat övre tonåren. Här finns fullt av referenser till filmer, stereotypa personligheter samt våran lille hjälte som har ett fullständigt obetalbart kroppsspråk.

Argonaut som utvecklare har inte haft det lätt. De har ofta problem med att få utgivare till sina spel, och mycket de gjort har liksom bara glidit förbi. Visst, de har producerat sin beskärda del usla spel, men de har också utvecklat Super FX-chippet till SNES. Dessutom ha de faktiskt producerat Star Fox till samma konsol, ett spel som anses vara ett av de största till SNES och som Nintendo själva ofta får cred för. I-Ninja är på många sätt ett typiskt Argonautspel med sin speciella stil och smarta spelbarhet. Att flera av nyckelpersonerna bakom det rysligt underskattade Kung-Fu Chaos varit inblandade i detta spel märks verkligen på fantasirikedomen och parallellerna i karaktärsdesign.

Spelet är föredömligt enkelt att kontrollera. Med två knappar gör man slagkombinationer samt enklare specialattacker i kombination med styrspaken. Sedan stiger man på klassiskt kampsportmanér i rang genom att få olika bälten under äventyrets gång. I-Ninja har för övrigt en otrolig fördel gentemot övriga konkurrenter, spelet har nämligen en klockren kamera. Oavsett var man hamnar så följer den varsamt med och levererar all action ur bästa tänkbara synvinkel. Mycket fascinerande att Argonaut alltså har lyckas med det som både Nintendo och Sonicteam misslyckats med i sina senaste spel med Mario och Sonic.

Har I-Ninja inga problem då? Tyvärr är spelet väldigt enkelt och det ska mycket till innan en rutinerad spelare får slut på liv. Dessutom har spelet täta kontrollpunkter, så ett avklarat hinder är ett avklarat hinder. Nu är inte detta normalt något negativt i ett spel, men i detta fall bidrar det till att göra det redan enkla spelet ändå mycket enklare. Förutom alla kontrollpunkter får man också påfyllning av det förlorade livet stup i kvarten, vilket resulterar i att man aldrig får ont om liv. Inte heller musiken i spelet är något att hänga i granen. Ganska tjatiga stycken vevas om och om igen. Tack och lov är spelets röster av genomgående hög klass, vilket hjälper upp betyget i ljud.

I-Ninja fokuserar på det alla spel egentligen borde handla om, nämligen ren spelglädje. Allt är charmigt, det blir aldrig någonsin segt utan spelet rullar på i ett högt tempo. Minispel avlöser hela tiden varandra, vilket skänker sköna överraskningar och variation i spelbarheten. Hade spelet bara varit lite längre och svårare hade det aspirerat på Gamereactors näst högsta betyg. Nu blir det "bara" en åtta, en siffra I-Ninja dock bär upp med heder. Gillar man inte detta kan man helt enkelt inte vara överdrivet förtjust i spel.