Sword and Fairy: Together Forever

I en industri där Square Enix och Final Fantasy tillsammans med Monster Hunter-serien utgör en svårslagen majoritet av de asiatiska rollspelen så är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns alternativ för den som vill pröva på något annat. Sword and Fairy-serien var för mig ett exempel på det och tro min förvåning när det visar sig att den kinesiska följetången har funnits på marknaden sedan mitten på 90-talet. Att börja med att ge mig i kast med den nionde installationen i serien, som Together Forever faktiskt är, gjorde att mina förkunskaper om mytologin var ytterst begränsade och jag visste helt enkelt inte alls vad jag skulle förvänta mig.

Min resa sätter mig direkt i skorna på Xui Wu, en krigare av rang med ett ytterst legendariskt svärd när han precis ska till att möta en rivaliserande demonmästare i en avgörande duell. Tyvärr går inget som planerat när min motståndare gör slarvsylta av mig och min huvudkaraktär blir omgående förvisad till den mänskliga världen där han sårad blir omhändertagen av en annan av Sword and Fairy: Together Forevers fyra huvudkaraktärer Yue Quingshu. De formar ett magiskt band till varandra när de tillsammans ger sig ut på äventyr för att besegra mörkret.

Berättelsen må sätta mig mitt i stridens hetta under spelets första minuter men efter det är Sword and Fairy: Together Forever en ganska långdragen halvtråkig historia, speciellt under de inledande timmarna där Yue Quingshus extremt tråkiga hemby tar upp alltför mycket tid. Många dialoger med Yues gamla pappa i tröttsamt överdrivet artig maner sätter en stämning på storyn som fick mig att gäspa högtidligt fler gånger än jag vill erkänna. Det långsamma tempot görs heller inte bättre av att spelet inte erbjuder något alternativ till de kinesiska röstskådespelarna och jag får således läsa mig igenom handlingen via engelska undertexter. Visst är det ett alternativ som man ibland har fått stå ut med och i grunden är jag för att uppleva berättelser på deras originalspråk men här gör en blandning av det trötta, oinspirerade språket, i kombination med att de vita undertexterna alltför ofta visas mot helvit marmor, alternativt snö. Förutom huvudberättelsen så finns det även en drös med sidouppdrag att utföra för den som är sugen på att dryga ut sin upplevelse med ett par extra timmar men då handlar det främst om olika typer av "fetch quests" som ska utföras åt spelets statistroller.

Sword and Fairy: Together Forever är ju dock främst ett spel med fokus på action. Även här tar det ett bra tag innan man faktiskt får komma igång och utkämpa de magiska striderna. I bataljerna mot mytiska, spirituella väsen och andra skarpslipade krigare så har varje spelbar karaktär utöver en mängd specialattacker möjligheten att mellan en lätt attack och en tung attack. Specialattackerna är förhållandevis många och spelar en ganska central roll i hur väl du presterar i striderna. Det krävdes dock att jag lade huvudet på sned ett par gånger för att lyckas sätta mig in i vad de faktiskt gjorde och hur jag bäst skulle använda dem, mycket på grund av att menyerna ofta känns svårbegripliga och dåligt informationen om vad som gör vad är dessutom ganska liten. I övrigt så vill jag härmed göra det klart att jag inte är ett fan av när spel har för vana att visa skadan min karaktär gör i stora lysande siffror som dyker upp på bilden efter ett landat slag. Sword and Fairy: Together Forever är långt ifrån ensamma av att göra det men det tar inte bort att det är ett klockrent sätt att ta kål på all typ av inlevelse jag känner i stridens hetta.

Rent visuellt handlar det trots allt om en förhållandevis angenäm historia där färger och estetik levererar en behaglig plats att vistas i. Designen på karaktärerna, världen och alla de väsen som står att finna i Sword and Fairy: Together Forever gör en övertygande insats för att göra upplevelsen trovärdig och känslan som infinner sig av att stanna upp en sekund och se på omgivningarna är att stå mitt i en tusen år gammal kinesisk saga. Det finns dock en del tekniska brister där illusionen bryts av att vissa föremål inte laddas in i tid. Främst påtagligt blev det när jag under en mellansekvens fick beskåda när kameran svepte över ett storslaget magiskt palats, bara det att de många välorganiserade vakterna ploppade in i bild ett par sekunder för sent, vilket lämnade en nästintill komisk eftersmak snarare än den praktfulla majestät som utvecklarna ville förmedla.

När det kommer till att kontrollera mina utvalda hjältar så är det inte alltid en upplevelse som jag skulle beskriva som en dans på rosor. Även fast karaktärerna allt som oftast åtminstone gör ungefär vad jag vill att de ska göra så uppstår det ofta en viss styltighet mellan mina knapptryck och vad som utspelar sig på skärmen. Ofta handlar det om att förkämparna på skärmen slänger sig runt med lite för mycket graciösa rörelser som låser fast de i animationer som pågår lite för lång tid för att jag ska känna att jag har full kontroll över situationen. Jag vill nämligen helst att se hjälten utföra en tung attack så snart jag ger kommandot istället för att insistera på att jonglera lite med svärdet innan det är dags för skada. Kanske är det Dark Souls-veteranen i mig som har hamnat i fel genre men stilpoängen får gärna vänta till efter eller åtminstone bakas in bättre i manövern istället för att utsätta mig för potentiell fara för lite poänglöst viftandes skull.

Sword and Fairy: Together Forever är som bekant en nysläppt Playstation-version av Sword and Fairy 7 som ursprungligen släpptes till PC under förra året. Då jag aldrig hade nöjet att spela orginalet blev detta således min första upplevelse av serien. När en titel får en omarbetad version, speciellt framtagen för Sonys konsoler har jag kommit att förvänta mig en hel del förstklassiga implementeringar av Dual Sense-dosans snudd på magiska briljans. Jag vill känna stridens hetta ända ut i fingertopparna, förnimma svärdens tyngd i avtryckarens skräddarsydda motstånd och helt enkelt uppleva äventyret, inte bara med synen och hörseln, utan också med känseln. Tråkigt nog erbjuder Together Forever inget av detta utöver några enstaka vibrationer som lika gärna kunde ha kommit från Playstation 3-kontrollens rumble-funktion. Ett direkt konstigt beslut med tanke på att handkontrollens nya teknik utgör en sådan stor del av vad som gör Playstation så unikt idag.

Slutligen får jag väl tyvärr säga att Sword and Fairy: Together Forever inte kommer ens i närheten av de japanska rollspelen som jag listade upp i textens inledning och om du inte har spelat allt som genren redan har att erbjuda och verkligen suktar efter mer så är det här en titel som jag skulle råda dig hoppa över. Det är vackert att se på men inte speciellt roligt att spela, vare sig man är här för story eller action. Det finns många fiskar i havet och du förtjänar något bättre än det här.