Ghost Song

Vissa spel bara hatar man från första stund. Men ibland är det med spel som det är med karlar, det kanske inte är kärlek vid första ögonkastet men tycke kan uppstå på de mest konstiga sätt. Alla har vi en genre vi föredrar och jag kan väl avslöja att retrosniffande spel inte är i närheten av min. Jag gillar stora pampiga spel med grafik som är svår att se om det är en filmsekvens eller spelbar grafik, där det händer saker hela tiden och där berättelsen är gripande eller bara suger sig fast. Indiespel har liksom aldrig tilltalat mig det minsta. Minuterna innan min finske lakritspipätande kollega Jonas skickade mig mitt speluppdrag satt jag hemma och höll nöjt och belåtet i mitt efterlängtade God of War Ragnarök och såg fram emot en helg med Kratos och hans Boy och en fet skål med popcorn som sällskap. Och jag får väl erkänna att jag inte kände någon hysterisk glädje i mitt bröst inför att i stället spendera ledigheten med ett spel jag aldrig hade hört talas om i en genre jag känner mig allt annat än bekväm i.

Bara titeln fick mig ju att undra. Ghost Song? Var det ett Guitar Hero från graven? Ett skrikframkallande skräckspel? Tack och lov var det inget av det så jag kunde lämna både vuxenblöjor och flinka fingrar hemma. Jag har faktiskt svårt att sätta ord på vilken genre det tillhör, för det är egentligen en stor mix av äventyr, plattform och skjutarspel. Tur då att andra kan sätta ord på det hela för mig, och det är att det är ett Metroidvania. En slags korsning av det gamla Castlevania och Metroid. Bakom spelet ligger Old Moon Games som skapades av Matt White på Kickstarter 2013 och vad jag vet är detta deras enda spel. Och tur är kanske det för de verkar inte vara så snabba i sin skaparprocess. Tydligen har detta spel varit under utveckling i hela nio år och man får ju hoppas att ingen stackars sate gjorde en förhandsbokning när spelet utannonserades för då sitter det väl en stackars framspolad Benjamin Button med helskägg någonstans och spelar spelet nu och jag tvivlar på att han tycker att det var värt väntan. Spelet utspelar sig på den ödsliga månen Lorian som visar sig vara allt annat än just ödslig, i alla fall när det kommer till sådant som vill döda dig. Fiender finns det gott om nämligen, både över och under marken och de är allt annat än älskvärda och kramgoa utan vill bara se dig dö den goda döden.

Protagonisten i detta äventyr är namnlös, en Deadsuit som vaknar efter en lång tid i dvala och som upptäcker att hon förlorat sitt minne om varför hon befinner sig på planeten och vad hennes mål är. Och det är egentligen här vi slängs in utan särskilt mycket kött på benen när det gäller information och utan allt vad kryckor heter. Och kryckor är något som jag idag gjort mig rätt beroende av när jag annars spelar. För vi ska ju inte sticka under stolen att vi idag har blivit rätt bekväma som spelare och gärna vill ha så mycket som möjligt serverat. Och ska jag lägga korten på bordet så hatade jag verkligen första timman av detta spel innerligt, men kanske inte av de skäl du tror. Som jag skrev innan har jag noll kärlek till dessa spel och jag trampar verkligen runt på stigar som för mig är helt outforskade. Spelsättet kändes ovant och träigt och jag rynkade min lilla näsa åt att grafiken inte var bildskön som ett foto, som det brukar vara i de spelen jag annars fördriver min tid med. Men det som gjorde att jag hatade det var den simpla anledningen att jag kände mig som en riktig sopa. Spelet fick mig att ifrågasätta mig själv som spelare, "Är det bara jag som är så här kass?" ekade det ständigt i mitt huvud.

För vet ni vad? Aldrig har jag dött så många gånger i ett spel, aldrig någonsin. Även den mest skrattretande av rymdmonster lyckades döda mig, ibland med vad som kändes som en simpel blick eller kanske var det en lätt luktfri fis? Vad vet jag, jag vet bara att jag knappt hann se fienden förrän jag var död och fick starta om en timma bort. Och ni som känner mig vid det här laget vet att Majsan har ett tålamod som en fet unge i en godisaffär och detta är ett utmärkt sätt att skapa aggressioner och allmän ilska hos mig. Jag förvandlas till något som antagligen liknar en femåring men med en sjömans hela ordförråd. Jag snyftar teatriskt när jag dör för tionde gången i rad och slår kontrollen mot mitt ben i ren frustration. Hade detta varit ett spel jag köpt till mig själv kan jag sorgligt säga att det hade blivit uttryckt ur konsolen och sedan fått spendera sin ålderdom med att samla damm på min spelhylla. För finner jag inte ett spel dunderkul från första stund blir det backlog av det, så är det bara. Men eftersom jag inte ville skriva en recension baserad på ett ord, DÅLIGT och svika mina läsare och min tidning bet jag ihop och motade tillbaka aggressiva Majsan in i garderoben igen med våld. Och idag är jag glad att jag gjorde det. För jag måste ju förmedla att jag inte hatar Ghost Song längre. Inte det minsta. För allt som behövdes var lite självförtroende, att känna att detta kan jag klara. Och ju mer jag dog desto mer lärde jag mig om dessa fiender och hur jag skulle klå dom.

Spelet utspelas i 2D och är på något sätt rätt snyggt att vila ögonen på i sin retrodoftande kavaj. The Deadsuit som du spelar kan under spelets gång samla på sig lite olika vapen och moduler som kan underlätta spelandet avsevärt. Allt från förmågan att sväva och springa igenom fiender till att få blommor av hälsa att växa under dina fötter. Du börjar dock med en handkanon som får de mesta fiender på fall med lite tålamod. Och visst blir det mycket skjutande i spelet, men samtidigt går en stor del av spelet ut på att utforska. För just överallt går det stigar åt höger och vänster, och även om jag stirrar på kartan med sina indelade gångar är det lite som att läsa skolans gamla orienteringskarta, den är som gjord att gå vilse med. Men det är också när du går vilse som du hittar ställen du annars skulle missa om du bara höll dig på den så kallade rätta stigen och det är här den riktiga utforskningen börjar. För varje fiende du dödar lämnar de efter sig en slags grön substans som kallas Nanogel, och det är från dessa som du bygger upp din Deadsuit, allt från att bättra på din hälsomätare till att få mer kraft i dina vapen. Och du kan lita på mig när jag säger att du behöver det för att ta dig an några av bossarna som ligger och lurar där du minst anar det.

Och gör du som jag som går och har den dåliga stilen att dö ofta och rejält kommer du dock märka att det är inte bara livet du blir av med när du dör, utan dina älskade samlade Nanogels minskar drastiskt. Jag som inte har någon vana av dessa slags spel svor argt och kramade handkontrollen lite väl hårt tills jag senare insåg att de fanns att hämta upp på platsen där jag dog och då blev Majsan glad igen. Men bara tills hon dog igen för trettionde gången. Bossarna i spelet höll på att ta knäcken av mig ibland, mest för att de dök upp när man minst av allt anade det och absolut inte var förberedd på det. Inför en bossfight vill man ju vara redo med fullt liv och bästa vapnen men varje gång som man sprang på en var det precis så som man springer på sin granne på Maxi varje fredag vid olika mathyllor eller Ove i Solsidan. Nu kanske jag får bossarna att låta som de omöjliga hardcorebossarna i Elden Ring men så är dock inte fallet. För själva bossarna är egentligen bara större versioner av andra fiender som tål mer stryk så de är väl inte äckligt svåra i sig men just att man tas med byxorna nere varje gång sätter en lite i skiten så att säga.

Under spelets lopp dyker det äntligen upp lite liv på planeten annat än dödslängtande monster, nämligen överlevare som kraschlandat precis som vi. Och vi måste ju självklart hjälpa våra vänligsinnade kamrater i nöd och det gör vi genom att springa gatlopp på planeten för att hitta olika maskindelar som saknas för att fixa deras rymdkost och the Deadsuit är som en lycklig apporterande jycke i sitt jobb med att sniffa rätt på allt de behöver. Det finns dock några saker som gör att spelet inte når hela vägen för mig så att jag håller mig glad och nöjd och det är faktumet att det är väldigt repetitivt efter ett tag. Det känns till slut som om jag springer i samma mörka grottor och korridorer och dräper samma fiender om och om igen på jakt efter maskindelar eller moduler och hemligheter. Och det är ju för att det är precis det jag gör. Och just det där att fienderna ständigt kommer tillbaka varje gång man passerar samma punkt får röken att puffa ut ur mina öron mer än en gång vill jag lova. Sen kanske vi ska tala om den mörkaste fläcken på solen och det är spartillfällena som lyser med sin frånvaro lite väl mycket under spelets gång.

Men överlag bjuder Old Moon Games på ett stämningsfullt äventyr med mycket atmosfär på en planet som inbjuder till oändlig utforskning och fiender som kommer i många olika kostymer. Medans vissa smälter in som kameleonter är andra två meter och syraspottande, men oavsett hur de tar sig ut i utseende har de alla samma mål och det är att avsluta ditt liv en syrabomb i taget. Musiken och ljuden i spelet skapar en härlig stämning och grafiken i pastell för tankarna till en svunnen tid då 2D var det nya svarta. Jag får erkänna mig slagen, för jag blev positivt överraskad när jag väl kommit in i spelet. Jag har spenderat många timmar nu med min Deadsuit och jag känner mig nu redo att släppa taget om henne. Kommer jag spela om det? Antagligen inte, frustrationen av att dö femtio gånger till är inte lockande. Men jag misstänker att dom som gillar just denna genre av Metrovaniaspel kommer att gilla detta. Om inte är det en bra sysselsättning tills Hollow Knight: Silk Song kommer till sommaren.