Elite Beat Agents

Att Martin Scorsese till slut fick sin Oscar för The Departed kan kännas lite snopet. Jag menar, här har vi killen bakom filmer som Tjuren från Bronx och Maffiabröder, och så blir han till slut belönad för en film som egentligen inte är hans egen. Snodd, liksom. Rakt av. En remake på Hong Kong-rullen Infernal Affairs. Med samma handling, samma karaktärer och flera scener som tagna direkt och rakt av. Det i sig gör inte The Departed till en dålig film. O nej. Men har man väl sett originalet kan man inte undgå känslan av att Scorseses Oscars-vinnare inte är något annat än en välgjord kopia, något neddummad för den västerländska publiken.

Är ni med så långt? Bra. Nu kommer lappkastet. Infernal Affairs= Osu! Tatakae! Ouendan, The Departed= Elite Beat Agents. Javisst. Så var det sagt. Och egentligen skulle recensionen kunna ta slut här och nu. Och det gör den också. Så det är bara att kolla in betyget här intill och så pallra sig ut i solen igen.

Vad?

Ni sitter kvar?

...fortfarande?

Men jag sa ju att jag var färdig?

Är ni inte nöjda? Trots min fina parallell? Okej då, jag får väl förklara mig själv lite bättre. Vi tar och börjar om. Från början. Osu! Tatakae! Ouendan är ett musikspel som släpptes till Nintendo DS i Japan 2005. Titeln betyder typ, ifall mina japanskakunskaper inte rostat ihop helt: "Tryck! Kämpa! Räddningspatrullen". Redan i namnet hörs en skillnad gentemot den västerländska upplagan: "Tryck! Kämpa! Räddningspatrullen" eller "Elitrytmagenterna". Nåja, vi går vidare. Själva spelet gick ut på att använda DS:ns tryckkänsliga skärm för att trycka, dra och snurra längs diverse grafiska mönster i takt med hysteriska J-pophits. "Varför?", frågar du. För att det är kul, svarar jag. "Jo jo, men varför?", frågar du igen. Vilket tar oss vidare till nästa punkt. Handlingen.

Till exempel: ung man ska plugga till ett viktigt prov, men kan inte koncentrera sig då hans familj är högljudda framför TV:n. Vad göra? Jo, ropa "Ooouendan!" varpå tre manliga cheerleaders iförda svarta uniformer hoppar fram ur garderoben, redo att undsätta. Genom att ropa och dansa i takt till musik. Ja. Just det. Det vill säga själva tryckandet och de tre männen höll till på DS:ns undre skärm, medan personen i nöd avbildades på den övre skärmen. Annat exempel: en violinist är på väg mot sin genombrottskonsert men drabbas av häftig diarré på tunnelbanan på väg dit. Eller kontorsanställd drabbas av massa övertidsjobb och kommer inte hinna i tid till sin date. "o... O... Oooouendaaan!!" Fantastiskt roligt.

Spelet sålde hyfsat i Japan men blev nästan ännu större bland japanofilerande västerlänningar över import. Uppenbarligen gick den skruvade vardagshumorn och det hysteriska upplägget hem även på andra kontinenter. Aha, tänkte Nintendo. De tycker om musikspel till DS. Då ska de få det. Fast inte kan de tycka om vår japanska crazy-humor? Nej, det tror vi inte. Nej, de där jänkarna vill nog ha ett spel som är anpassat för dem. Och vipps, så var Elite Beat Agents fött. Eller vipps och vipps, med tanke på att det tagit drygt två år för titeln att hitta hit till vår avlägsna nord är väl "vipps" ett ganska missvisande fonetiskt uttryck. "Brööölaaaaarhsprtf" skulle väl snarare vara mer passande. Men. Hursomhelst.

Precis som Scorsese förtydligade och förenklade Infernal Affairs tidshoppiga berättande i The Departed, skulle Ouendans ramhandling göras mer begripllig och uppdragen stuvas om inför mötet med väst. De tre mystiska cheerleader-männen byttes ut mot hemliga agenter utsända av sin chef att hjälpa folk i nöd. Visserligen coola agenter, iförda matchande svarta kostymer och Leningrad Cowboys-frisyrer, men ändå agenter. För det är ju såklart coolare med agenter än hejarklacksledare. Och varför harva med sådana där futtiga vardagsbekymmer? Nej, riktiga agenter ska hjälpa människor i riktig nöd. Till exempel en oljemiljardär från Texas som måste hitta mer pengar för att vinna tillbaka sin snorkiga flickvän. Eller två kända supermodeller som blir skeppsbrutna på en öde ö.

Och framförallt, varför rädda folk i takt med sådana där konstiga låtar där japaner skriker och distar på sina gitarrer? Nej, sådant går inte hem i amerikanska fokusgrupper. Där vill de istället rädda folk i takt till låtar där avdankade amerikanare skriker och distar sina gitarrer. Tack för det, amerikanska fokusgrupper.

Inom teatern finns det en term som kallas "angelägenhetsgrad", det vill säga hur pass viktigt det är för en viss karaktär att uppnå ett visst mål. Är mitt mål att ta mig ut till kylskåpet och bre en nattmacka är min angelägenhetsgrad ganska låg. Är jag istället på väg ut till samma kylskåp för att leta rätt på ett serum för att motverka det dödligt giftiga ormbett jag precis har fått är angelägenhetsgraden å andra sidan med största säkerhet rätt hög.

Ouendan var fyllt av absurda vardagssituationer som på något sätt ändå lyckades förmedla en otroligt hög angelägenhetsgrad till mig som spelare. Jag ville verkligen hjälpa min stackars violinist och det högg till i hjärtat alla gånger då han inte lyckades få magen i kontroll utan var tvungen att hoppa av tåget och se sin karriär fara all världens väg. Elite Beat Agents känns mycket mer nattmacka än ormbett. Scenarierna är ofta mycket längre dragna till sin spets vilket i mitt fall gör att jag tappar den här sköna igenkänningen. Dessutom tycker jag att flertalet av de figurer man ska hjälpa är rätt osympatiska vilket inte direkt hjälper upp motivationen heller.

Nu låter jag kanske sur och bitter här. Och det är inte helt rättvist mot stackars Elite Beat Agents. För trots allt är det faktiskt en svårslagen spelupplevelse att frenetiskt trycka sig igenom Jamiroquais "Canned Heat" för att hjälpa en ninja stjäla tillbaka stulna ritningar, eller låta en servitris förverkliga sina Broadway-drömmar till Chers "Believe". Få spel utnyttjar DS:ns styrkor och möjligheter på ett så genialiskt sätt, med alltifrån tryckskärm, till tecknad presentation och avsaknad av laddningstider. Elite Beat Agents är svårslagen bärbar underhållning, perfekt anpassad till sin maskin och sitt sammanhang. I vissa avseenden till och med förbättrat gentemot sin japanska storebror. Agenternas dans är mycket mer varierad och underhållande jämfört med det ganska statiska hejarklacksstampet och att varje uppdrag har tre möjliga slut beroende på hur bra du gör ifrån dig är även det kul.

Har du inte något av Ouendan-spelen (tvåan finns ute i Japan sedan ett tag tillbaka) och inte är pigg på att importera är Elite Beat Agents ett måste. Skit i att gnällpellar som jag själv tjatar på om att låturvalet inte är helt hundra, scenariona tråkigare och att berättandet är lite för segt. För visst klagar jag på Elite Beat Agents, visst är Ouendan ett bättre spel. Men spelar det gör jag lika fullt. Och har förbannat kul.