Hello Neighbor 2

Trots mer eller mindre svidande kritik har den humoristiska pusselthrillern Hello Neighbor lyckats sälja två miljoner exemplar sedan släppet 2017. Den unika genreblandningen gjorde ju framförallt succé hos en yngre publik på Twitch och Youtube, där skrikiga streamers reagerade på den mordiska Mr. Peterson - grannen som det syftas på i titeln - och hans bindgalna jakt på spelaren, från Petersons villa till hans mardrömslikt förvirrade hjärna. Även om utvecklarna på Dynamic Pixels uppenbarligen var bättre på att komma på idéer än att faktiskt implementera dem, så får man ge spelet att det hade en säregen, lite dumsnäll charm.

Till spel nummer två återvänder jag nu till samma slumrande villaområde - och det känns som att jag aldrig lämnat. Grafiskt har tyvärr inte mycket hänt sen sist, och den tecknade, lågupplöst hafsiga blockigheten som överskuggade det förra spelets värsta, tekniska brister är dessutom inte lika förlåtande denna gång. Särskilt inte eftersom det hunnit ske ett generationsbyte. Däremot den pulshöjande, Mr. Gadget-aktiga musiken är lika härlig som jag minns den. Subtil, jazzigt mysig och lite kuslig snarare än full av skränigt effektsökeri.

Men tyvärr har inte mycket förändrats med Mr. Peterson, heller. Inledningsvis bevittnar jag ännu ett av hans mord, och mitt första uppdrag blir att ta mig in på brottsplatsen, förbi polismannen som omgärdat Petersons hus med avspärrningsband, och ner i källaren. Vad som hänt mellan mordet och polisens ankomst förblir en tolkningsfråga, och jag tolkar det som att Dynamic Pixels spånat ihop ett gäng pusselscenarier som de inte lyckats knyta ihop med en sammanhängande historia. För när jag smugit undan polisen - något som snart utvecklas till mer av irriterande trial-and-error än nervigt komisk katt och råtta-skräck - och steg för steg löst de ibland hutlöst enkla, ibland ofattbart långsökta pusslen, hukat under små träbord och fått tillträde till källaren; då slussas jag bara vidare ut genom ytterdörren, bort från brottsplatsen.

Belöningen för utmaning nummer ett uteblir alltså, och jag lämnas snopet ensam på uppfarten till huset med en öppen villaförort att upptäcka i jakt på nästa mål. Jaha, vart ska jag då? Något tveksam känner jag på dörrhandtag på dörrhandtag till villorna, hoppar över häckar och kikar in genom fönster. Hallå, vill jag ropa. Vad är det meningen att jag ska göra? När jag tröttnar på att ingen släpper in mig kastar jag min kofot mot glasrutorna men möts ständigt av samma kulissartade "thomp". Den skenbart öppna världen är en lögn, eller en tom hubbvärld åtminstone.

Nästkommande utmaningar, när jag sedermera finner dem, är bara lösryckta variationer på den första. I kafét upprepas samma steg-för-steg pussel där föremålet först ska lokaliseras i kattmatskålen, nyckeln till skåpet med kattmaten ska hittas, katten ska matas för att dess uppmärksamhet ska avledas så att jag slutligen får tag i föremålet och cirkeln sluts. Allt medan en av Mr. Petersons gelikar - i det här fallet en anonymt namnlös, ilsken bulltant - jagar mig på helt godtyckliga premisser. Gör det någon skillnad om jag smyger på trägolvet än på de mjukt vävda mattorna? frågar jag mig. Och varför stannar kärringen mitt framför mig - återigen hukandes under ett bord - i en dryg halv minut, men nöjer sig gott och väl med att enbart stirra på bordet?

Inför Hello Neighbor 2 har utvecklarna talat sig varma om avancerad AI, en öppen värld, tydligare målriktning och en spännande berättelse där vi får dyka djupare i Mr. Petersons karaktär och motivation. Det enda vi fick var en utvecklare som återigen visade upp sin oförmåga att implementera idéer; de gjorde det även alltför tydligt att idéerna i sig också tagit slut. Gör som kidsen och kolla in Hello Neighbor 2 på Youtube eller Twitch istället, om du tvunget måste. Lägg bara inte pengar på det här.