Tiny Thief

Efter femtonhundra olika Angry Birds-spel och merchandise som täcker alltifrån kläder till godis, läsk och gosedjur har finska utvecklaren Rovio dragit igång en utgivarsatsning kallad Rovio Stars. Tiny Thief är det andra spelet som de (förmodat) svårmodiga finnarna ger ut.

Äckelmätt på allt vad arga fåglar och tjocka grisar heter är det med en lättad suck som jag märker att Angry Birds-vibbarna lyser med sin frånvaro här. Tiny Thief är istället ett ganska förenklat peka och klicka-äventyr, förklätt i urcharmig skrud och tonsatt med mysig musik och små, söta figurer som fritt tolkat låter: "Buuaarh", "Uuuarh", eller "Ruuaarh".

I Tiny Thief spelar du som en... ja, liten tjuv. En stum Robin Hood som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Hoppas jag. Han stjäl alla fall, både tårtor och skatter och hattar. Namn- och bakgrundslös som han är väljer jag att kalla honom Bud McCoy: Kvinnokarl med dunkelt förflutet. Bud ska ledsagas genom sex olika nivåer, var och en uppdelad på fem mindre banor. Målet på varje bana är att stjäla ett antal olika föremål och för att göra detta är det gammal hederlig äventyrsgöra som erfordras.

Själva utförandet är dock ganska förenklat. Bud besvärar sig inte med något gammalmodigt inventory-system utan sköter allt pysslande själv. Han använder rätt föremål på rätt ställe och behöver något kombineras så fixar Bud det snabbare än jag hinner tänka "SCUMM?" Det blir aldrig Monkey Island-klurigt, men senare i spelet finns det ändå en del banor som tvingar mig att stanna upp, skrynkla ihop ögonbrynen och eftertänksamt bita mig i underläppen. För det mesta ligger dock svårighetsgraden på en ganska mellanmjölkslagom nivå, vilket passar spelet och formatet utmärkt.

Banorna är löst sammanknutna av något som i väldigt, väldigt generösa ordalag skulle kunna kallas antydan till story. Den berättas i stumma bildrutor mellan varje bana och finns mest där som en förklaring av vad nästa uppdrag går ut på. Miljöerna växlar mellan medeltida byar och piratskepp och karibiska öar. Bud McCoy tar sig an alltifrån piratkaptener till elaka sheriffer och inramningen är hela tiden supercharmig och trallvänlig, så till den grad att jag önskar att spelet hade haft åtminstone en värld till att förkovra sig i.

Likt många andra äventyrsspel ställs jag inför en del trial and error längst vägen, men det är ingenting som jag inte tar mig förbi efter några minuter. Det mest frustrerande momentet är egentligen när jag måste peta med fingret över hela skärmen för att hitta den där sista pusselbiten för att få full poäng på banan. Ofta är det svårt att se vilka objekt som går att integrera med och då får man helt enkelt peta på allting för att se om det händer något.

Exkluderat det sporadiska, slumpartade hetstryckandet över skärmen så trivs jag bra i Tiny Thiefs kulörta värld. Riktigt bra till och med. Det är lagom utmanande, har rikligt med checkpoints och är befolkat med figurer som med bara några ljudeffekter och simpla animationer får mig att le gång på gång. Suktar du efter ett lättspelat och charmigt äventyrslir till mobilen är Tiny Thief väl värt dryga tjugolappen. Jag ser redan med behärskad norrländsk entusiasm fram emot vad Rovio Stars ger ut härnäst.