Scars Above

Den kvinnliga astronauten vaknar upp på en främmande planet iklädd en distinkt vit rymddräkt. Hon ger sig ut i den H.R. Giger-aktiga vildmarken för att via scanning och data-analyser undersöka sin omgivning och ta reda på sanningen om varför hon hamnat där. Monologerna, levererade av en sävligt eftertänksam och neutral röst, haglar tätt. Hon är fast i en slags loop, och trots att utomjordingar om och om igen har ihjäl henne kan hon inte dö - hennes kropp materialiseras bara om och om igen på nytt.

Stycket ovan beskriver inte bara förrförra årets kanonspel Returnal signerat Housemarque Studios och dess huvudkaraktär Selene; samma sak gäller numera för Scars Above och protagonisten Kate. Men medan det står klart att utvecklarna på Housemarque uppenbart besitter talang i absolut världsklass, så kan man inte säga detsamma om Mad Head Games. Scars Above är nämligen en av senare års designmässigt mest skamlösa och mediokra rip-offs, där alltifrån detaljer som typsnitt till mer övergripande aspekter kopierats så oförtäckt att man omedelbart får en fadd smak i munnen.

Men, för att ge er hela bilden; astronauterna kallade Scars skickas en dag upp i rymden för att undersöka ett gigantiskt rymdskepp som materialiserat sig ovanför jorden. Plötsligt sugs de hjälplöst inåt - och allt blir svart. En av astronauterna, Kate, vaknar därefter upp, ensam och värnlös på en namnlös planet. En utomjording i hologramliknande skepnad uppenbarar sig för henne, och med dennes hjälp och instruktioner tar sig Kate framåt för att få tag på sina kollegor och nysta upp mysteriet om var hon hamnat och vad som försiggår.

Visserligen nämnde jag Returnal som Scars Aboves skamlösa inspirationskälla (jag vägrar kalla det hommage), men spelmässigt liknar Kates äventyr mest av allt ett Dark Souls med skjutvapen, på linjära banor á la de senaste årens God of War fast utan spännande hemligheter och avkrokar. För visst är planeten ifråga såklart inte bara befolkad av snällt hologram-folk, utan faunan består av sex-sju fiendetyper också. Låter det lite beror det på att det är det också. Spindlar och upprättgående maskar tycks dyka upp bakom varje hörn, och medelst eldkastare, elektricitetsskjutare, snöbollskastare och giftslunga ska jag lista ut vilket element som biter bäst på varje fiendetyp. En visserligen kul idé som sällan utvecklas längre än att smälta isen under fiendens fötter så att de drunknar, eller frysa en yeti till is och spräcka bölderna i nacken på den med en välriktad eldsalva. Under tiden analyserar jag attackmönster och rullar runt som en annan Tarnished, bara med ett betydligt ryckigare och mer stelbent rörelsemönster.

Hela tanken med en ogästvänlig och främmande värld som mot alla odds ska överkommas, där såväl floran som faunan arbetar mot en, spricker konstant i sömmarna när det alltid bara finns en given väg att "upptäcka", ett sätt att hantera fienderna och en konstant monologiserande huvudkaraktär som vägrar vara tyst. Grafiskt lämnas också mycket att önska, även om det stundtals kan skimra till. Främst i de tyvärr sporadiskt förekommande inomhusmiljöerna, vilka bjuder på rätt häftig arkitektur. Eller, det känns så i alla fall efter timmar av bruna träsk och lågupplösta snöstormar. Till stämningens absoluta höjdpunkter hör dock musiken och, ibland, ljudeffekterna, varav förstnämnda håller konstant hög klass, med stråkar och oväntat tunga ljudväggar som rycker undan mattan för en i spelets mer lyckade, skräckartade sekvenser.

Under Kates resa, vilken klockar in någonstans runt modesta tio timmar, slår det mig främst att Scars Above lider av Mad Head Games uppenbara brist på erfarenhet, slarv och inkompetens att åtgärda detta. Karaktärerna och karaktärsmodellerna härrör till exempel från Ps2-tiden både i fråga om läppsynk, känslomässig leverans och animation, och att försöka framföra en karaktärsdriven berättelse om vänskap och sammanhållning utifrån de förutsättningarna är galenskap. Men nästan ännu värre är tempot. Starten är helt sanslöst dryg och enformig - troligen en konsekvens av att utvecklarna initialt tänkt göra ett delvis annorlunda spel med mer fokus på backtracking och upptäckande. Så tolkar jag det i alla fall. Det är till en början långt mellan de lila kuberna som ger mig erfarenhetspoäng och, i förlängningen, fler trista "fem procent extra skada efter omladdning"-förmågor som inte gör någon spelmässig skillnad alls. Och jag dör om och om och om igen.

Första gången jag stöter på det numera givna inslaget i varje actionspel, craftingbordet, så möjliggör det att crafta ett tillägg till mitt vapen. När jag nästa gång hittar en vapenmodifikation dyker craftingbordet dock bara upp som ett enkelt menyval. Det är som att Mad Head Games ändrat riktning i takt med utvecklingen, men aldrig gått tillbaka för att uppnå någon form av konsekvent speldesign. Från ett långsamt och metodiskt angreppssätt till mer renodlad och ilsnabb action; de sista banorna går nästan i överljudstempo. Jag bokstavligen faller över erfarenhetspoäng och fienderna spricker av min blotta åsyn efter att nya förmågor och egenskaper formligen kastats på mig, och miljöerna byter skepnad efter vart och vartannat hörn. När eftertexterna rullar är det också främst denna sista del som jag minns absolut bäst.

Sammantaget är Scars Above uppenbarligen mer av en övning i speldesign från utvecklarnas sida, än ett fullfjädrat och genomtänkt äventyr. Budgeten, slarvet, den inkonsekventa speldesignen och de skamlösa influenserna - utifrån detta kan vi bara anta att studion först med nästa spel kan börja tävla med konkurrenterna på riktigt. För närvarande gör vi nog bäst i att lämna Kates äventyr ifred och betrakta Mad Head Games som en studio som antagligen har sina bästa dagar framför sig...