Advance Wars 1+2: Re-Boot Camp

Jag var ganska hård mot Advance Wars 1+2: Re-Boot Camp när jag först började spela för några veckor sedan. Även om jag omedelbart kunde se det attraktiva med den ursprungliga formeln och har oändlig respekt för de taktiska och strategiska färdigheter som krävs för att utmärka sig på slagfältet, så har exempelvis Wargroove sedan dess har moderniserat samma formel och lämnat sin inspirationskälla i historieböckerna.

Nu är vi framme vid denna recension, och jag måste tyvärr återigen påpeka att även om Advance Wars 1+2: Re-Boot Camp inte är ett rent slöseri med tid, eller ens en dålig samling, så är det inte genidraget jag hoppats på.

Först och främst är det kanske värt att notera att remaken av dessa klassiker från utvecklarna Intelligent Systems och Way Forward är ytterst smakfull. Anime-inspirerade mellansekvenser sätter tonen effektivt, och färgerna, animationskvaliteten och framför allt karaktärsmodellerna har charmen av en Ghibli-produktion - det är superbra gjort - och det finns inget estetiskt i den här samlingen som antyder att spelen är drygt 20 år gamla. Så om du redan vet att du älskar Advance Wars, och egentligen bara vill veta om själva uppdateringen introducerar de nödvändiga moderna detaljer som vi kan förvänta oss som konsumenter år 2023, ja, då får du två tummar upp.

Men det finns, återigen, tyvärr lite mer att säga än så. Nintendo valde först att skjuta upp samlingen efter att Ryssland började sitt krig mot Ukraina, och även om det vid den tidpunkten kan ha verkat vara en överreaktion är det verkligen lätt att förstå nu. Tonen är minst sagt obekväm och befinner sig i ett märkligt vägskäl mellan att trivialisera krig och att fokusera på de tragedier som uppstår i samband med väpnade konflikter. Vi ser soldater som slits sönder av stora stridsvagnar, medan de två generalerna (som magiskt kan prata med varandra under båda spelen) får det att låta som om en av dem just spelat ett "+2"-kort i Uno. Behöver Advance Wars behandla krig som All Quiet on the Western Front? Nej, naturligtvis inte, men tro mig när jag säger att det är bisarrt när du upplever det själv. Det hjälper inte heller att även om båda spelen är helt linjära, finns det inte en enda del av storyn som är värd att förklara vidare eller utforska - Advance Wars låser in dig i ett specifikt narrativ utan att det ger några fördelar.

"Men det spelar ingen roll", tänker du kanske. Jag kan förstå det, eftersom Advance Wars, och dess uppföljare, såklart främst handlar om taktik, struktur och mekanik på själva slagfältet. Naturligtvis är det också här som spelen visar sig från sin bästa sida, och tack vare ett gynnsamt antal enheter med individuella rörelsemönster och förmågor, solida förmågor hos respektive ledare (eller CO:s som det heter) och några uppfinningsrika banor som skapar roliga flaskhalsar här och där, finns det många fina stunder över minst 20-30 timmars innehåll.

Men det är också ett något ojämnt paket vi får. För det första är inte alla banor så uppfinningsrika som Nintendo nog tror att de är, och de tidigare nämnda flaskhalsarna kan ofta dra ut på banorna snarare än att erbjuda strategisk utmaning. Då förvandlas det till ett utnötningskrig, där både du och din motståndare har oändliga resurser, men där ingen av er kan uppbåda den nödvändiga styrkan för att springa ifrån den andra. Det hjälper heller inte att kampanjerna i båda spelen har för vana att ta enhetstyper från dig slumpmässigt, och därför kan du sällan utföra exakt den strategi du vill, utan måste snarare anpassa dig till spelets mer rigida krav. Du introduceras till stridsflygplan, bara för att se dem tas bort 10-15 banor senare. Du bekantar dig med taktik på vatten med ubåtar, men får bara se dem sporadiskt och sparsamt efteråt, särskilt i det första spelet.

Och så har vi längden. Spelet är långt, så du får mycket för pengarna, och återigen, om du redan älskar Advance Wars kommer inget av dessa klagomål gälla dig, men striderna är så långa, och för det mesta flyttar du dina enheter minimalt framåt utan att det känns som om något skulle kunna förändras radikalt under de kommande fem-tio rundorna, eller "dagarna". Detta innebär också att du kan göra en comeback även när det ser dystert ut, men ofta kan en bana pågå i 20-25 rundor, 30 minuter om inte längre, detta eftersom du måste vänta på att en specifik infanterienhet ska avancera och ta en specifik stad, till exempel.

Det blir bara värre, eftersom det redan från start är inställt på att se standardattackanimationer varje gång. Som tur är kan du stänga av dem, men du kan inte göra något åt animationen som spelas upp när din CO aktiverar sin förmåga. Du måste se den varje gång. En normalutmanande bana kan varje gång bjuda på ungefär 20 attacker, och du måste se den "charmiga" lilla animationen varje gång.

Men ändå. Enheter i luften, på land och på vatten, olika typer av terräng, gradvisa skjutningar av frontlinjen fram och tillbaka - Advance Wars förblir oerhört djupt, och särskilt online borde ge fantastiska strider som bygger vidare på alla spelets kärnstyrkor. Det är utan tvekan här jag rekommenderar att du lägger din tid, och det är också lite av spelets räddning. Kampanjen och de anpassningsbara scenarierna som du kan påverka själv, ja de har helt enkelt inte åldrats med samma elegans.

Advance Wars 1+2: Re-Boot Camp är ingen dålig samling, men den består av två spel som verkar något komprometterade som ett resultat av att utvecklarna inte vågade, eller fick, ta ett mer mekaniskt och strukturellt grepp för att uppdatera spelet för en modern publik. Det hade passat paketet om animationerna varit kortare, om tonen i kampanjen hade varit lättare att anpassa, om man kanske infört en rad metasystem som möjliggjorde en meningsfull utveckling utanför de enskilda striderna. Eftersom dessa förändringar saknas har detta tyvärr för mig varit ett något underväldigande upplevelse.