The Bureau: Xcom Declassified

Kalla kriget är kallare än någonsin, och i Kennedys USA förbereder man sig på det värsta. I största hemlighet har en mystisk organisation skapats, känd bland endast ett fåtal utvalda som The Bureau. Tänkt att agera som en motståndsrörelse om mardrömsscenario nummer två, en lyckad sovjetisk invasion, skulle inträffa, görs det en vacker dag klart för byrån att det verkliga hotet är något hela annat. Målet, däremot, är detsamma. Över femtio år senare, år 2013, är Gamereactors Tobias Garsten fokuserad på endast en sak. Att inte skratta ihjäl sig.

Jag väntade mig knappast att jag en timme in i The Bureau: Xcom Declassified skulle sitta och gapflabba så till den milda grad att jag nästan fruktade för mitt liv. Det var sent på natten, det kan ha haft en del med det hela att göra, men när jag lyssnade noga på huvudkaraktären William Carters överspelande röstskådespelare tappade jag helt besinningen. Hans nästan Batman-lika stämma och oförmögenhet att avsluta en enda mening utan ett dovt stön tvingade mig nästan att ge upp mitt försök att recensera Bioshock 2-skaparnas senaste alster för min egen säkerhet.
"Believe me-uhh, we're gonna pay them back-uhh!"

Jag tror dig inte, Carter. Jag tror inte att någon tror dig. Herregud, 2K Marin! Av alla misstag, översikter och brister I The Bureau är detta utan tvekan den allvarligaste. Att låta en huvudkaraktärs röstskådespeleri vara så oförlåtligt dåligt är just det - oförlåtligt. Trots det var jag, för att inte missa min deadline, tvungen att försöka bita mig i kinden och ignorera världens minst passande insats av en röstskådespelare någonsin. Vad jag möttes av var en djup, utmanande, taktiskt krävande och atmosfärisk rendering av Xcoms ursprung under kalla krigets "glansdagar", fylld till bredden med lika mängder geni och idioti-uhh.

Efter ett synnerligen lyckat introduktionskapitel där jag tvingades fly från en attack mot en militärbas, anlitas jag av The Bureau, och efter att ha visats runt deras ännu halvfärdiga högkvarter står det klart att 2K Marins visuella bedrift i Bioshock 2 inte var en tursam olyckshändelse. Omgivningarna är ibland slående välgjorda, och även om de inte besitter samma himmelska skönhet som de i tidigare nämnda mästerverk lyckas de till fullo förmedla både stämning och tidsanda. Detta är en enorm tillgång med tanke på spelets tredjepersonsperspektiv, och gör övergången från turbaserat strategispel till taktiskt actionspel mer än bara visuellt behaglig.

Den största lockelsen med The Bureau: Xcom Declassified var för mig möjligheten att se spelseriens väl etablerade värld genom helt andra ögon. Vilken besvikelse som därför fyllde mig när jag upptäckte att större delen av den värld jag längtat efter att utforska inte var annat än transportsträckor mellan snarlika arenor, alla fyllda med midjehöga lådor, rabatter och staket. För att vara en nytolkning är The Bureau inte särskilt nytänkande. Trots bra artificiell intelligens på fienden blir en strid aldrig vidare intressant när varenda en följer samma mall.

Till viss del är det förståeligt, The Bureau har ju likt sina föregångare stort fokus på cover-mekanik, och med två gruppmedlemmar att bossa runt behövs en viss mängd utrymme och visuell tydlighet, så att säga. Med ett taktiksystem likt de i enormt underskattade Brothers in Arms och inte fullt så underskattade Mass Effect finns mycket av kärnan i de gamla Xcom-spelen kvar. Tempot är, trots att spelet är i realtid (Tjoho, så kul det vore med en turbaserad shooter!) inte helt främmande för folk bekanta med serien i sin helhet.

Byråns överhuvud gör det tidigt i spelet glasklart vad utvecklarnas fokus varit, när han till den något odisciplinerade Carter säger: "We work in teams here, I think you're more accustomed to operating alone". Just detta hade jag själv en smula svårt att vänja mig vid, även om det såklart var helt och hållet mitt fel. Jag väntade mig ett actionspel med taktikinslag, men icke! Dina agenter klarar sig inte länge utan order, och eftersom de på högre svårighetsgrader dör permanent om de förolyckas under ett uppdrag är taktiskt tänkande ett måst snarare än ett alternativ.

Just detta är vad 2K Marin lyckas allra bäst med. De delar av The Bureau som har sitt ursprung ur tidigare Xcom-spel är tillika de allra mest välgjorda. Att utrusta, utveckla skräddarsy och sedan välja mellan en hel uppsättning agenter som man därefter tar med sig ut i fält lockar mig något enormt.

Visserligen resulterar detta i ett actionspel med sällan skådat djup rent taktiskt, men en nytolkning som misslyckas med det nya är ingen vidare nytolkning, och jag finner mig själv undrandes om The Bureau inte skulle gjort sig bättre utan det nya helt och hållet. Visst är det tufft att ha mer kontroll över striderna än tidigare, men denna häftighet överskuggas fullkomligt av klumpiga kontroller och oinspirerad bandesign, även om den är visuellt imponerande.

Försöken att skapa intressanta karaktärer, ett måste för ett spel som ämnar fängsla med berättelse och atmosfär, är dessutom mer än en smula patetiska. Det räckte visst inte att huvudkaraktären måste låta mellan en korsning mellan Batman och en gorilla, han är även så smärtsamt stereotyp det bara går. En amerikansk man som plågas av att ha förlorat sin fru och barn. "Jag kunde inte skydda min familj, nu måste jag vara ledsen och bitter för att jag, som den manlige man jag är, inte kunde uppfylla min plikt att skydda folk." En stereotyp tysk forskare är grädden på moset. Moset, i detta fall, är inte gjort på potatis, utan är en salig röra av platta och ointressanta karaktärer.

Hela spelet är för mig mer eller mindre fyllt med små och stora irritationsmoment. Från den usla ljudkvaliteten på dialogen till saknade övergångar mellan animationer. Från ansiktsanimationer som gör att alla ser ut som att de står och säger "Rapapa rarapa paparara", till avsaknaden av kvinnliga agenter att rekrytera. Visst, det är sextiotalet, inte världens mest jämställda årtionde, men jag kan utan rädsla för att bli emotsagd konstatera att händelserna i Xcom nog kan klassas som något av ett nödläge. Skulle man då utesluta hälften av världens potentiella soldater i kampen för mänsklighetens överlevnad på grund av avsaknaden av ett synnerligen besynnerligt och otympligt organ?

Ni kanske tycker att jag är känslig. Att jag inte ska göra en höna av en fjäder, så att säga. Jag tycker mig dock se så många fjädrar i The Bureau: Xcom Declassified att det räcker till en hel indianstam; så många misstag, dåliga beslut och ogenomtänkta idéer att kärnan av spelet går förlorad en smula. Det sårar mig att ett i grunden så pass bra spel görs stundtals helt onjutbart av problem som hade varit så lätta att åtgärda.

I grund och botten är The Bureau inte bara ett bra spel, kärnan hade potential att göra detta till en av seriens höjdpunkter och en av årets bästa titlar. Det är en besvikelse, javisst, men ändå en ganska angenäm sådan. Är du mindre petig än jag, eller helt enkelt inte lika hopplöst dålig på att förlåta korkade misstag har The Bureau: Xcom Declassified många timmars svårslagen taktisk underhållning att bjuda på. Själv väntar jag nog tills risken att skratta ihjäl mig avtagit.