Ace Combat 6: Fires of Liberation

Ödet kan vara konstigt ibland. Något som är en av grunderna till Ace Combat 6: Fires of Liberation, det senaste flygactionspelet från Namco Bandai. Ännu en gång får vi klättra in i cockpit, ta till skyarna och bevisa vår skicklighet inom luftakrobatik medan vi manövererar flera ton av vapenbestyckad och smidigt utformad dödsplåt, allt medan vi undviker artillerield och missiler till höger och vänster.

Allt var dag frid och fröjd, trodde vi. Men ett meteorregn närmade sig vår gröna planet, och även om vi inte fick uppleva någon apokalyps, visade sig de små fragmenten vara minst lika förödande. Rymdstenar regnade ner över planeten och gjorde djupa sår i verkligheten. Den fiktiva nationen Estovakia led stora förluster, och såg sitt land slås i spillror av meteorfragment. Ekonomin rasade, oroligheter utbröt och snark eskalerade allt till ett inbördeskrig. Till slut tog en militärregering över styret i landet och återställde ordning, men trots flera år av försök att återställa Estovakia till sin forna glans har Estovakia förblivit en nation i utpräglad misär. En dag tröttnar Estovakia på att trampa vatten, och beslutar sig för att invadera sin grannation Emmeria. Här kommer spelaren in i bilden.

Som stridspilot i Emmerias luftförsvar har man i uppgift att se till att Estovakias armé inte lyckas. En dag när himlen är blå, livet är gott och allt bara är bra, förändras alls för invånarna i Emmeria. Attacken kom snabbt och oväntat och Emmerias försvar tvingas ge upp sin huvudstad Gracemaria och försstyrkorna måste ta till flykt. Nu börjar en kamp mot Estovakias militära övertag, och för Emmerias frihet. Parallelt med striderna i skyn får vi följa en mors kamp för att försöka finna sin dotter som hon trodde hade dött i invasionen och hur hon tacklar alla prövningar som hon ställs inför.

Som vanligt är handlingen ganska banal och slätstruken som den brukar vara i Ace Combat-spelen. Samtidigt är det hyfsad fyllnad, men inget som egentligen berikar spelet på riktigt. Handlingen berättas mellan varje uppdrag med videosekvenser, något som fungerar, men som i min mening inte alls ger samma effekt som i Ace Combat 4, där alla mellansekvenser var målade i vattenfärger.

Men det torde vara ganska få som köper ett Ace Combat-spel för handlingens skull. Istället är det det som sker i luftrummet som känns relevant. Här är det mesta precis som vi är vana vid. Man äntrar sitt flygplan, beger sig upp i skyn och förvandlar allt man ser till småskrot med missiler och maskingevärseld. Som vanligt ställs man mot till synes omöjliga odds och med förhållandevis små medel. Allt eftersom man klarar av fler och fler uppdrag kommer fler och fler flygplan att bli tillgängliga.

Varje avklarat uppdrag belönar spelaren med en summa pengar som kan användas till flygplan och vapen att bestycka dem med. Varje uppdrag går ut på att man ska skjuta ner fiendeplan ur skyn och fiendeinstallationer på marken ska förvandlas till betong-damm. Variationen är ganska liten, och har varit så i ett par års tid nu. Vad som skiljer denna upplaga åt från tidigare versioner är att det fokuseras mer på strider vid flera punkter på varje bana. Detta är inte på något sätt nytt för serien, men denna gång är fokus på detaljen större, och bättre utfört.

Man kan påbörja striderna vid en punkt och slutföra eller i alla fall göra ett allvarligt intryck på fienden. För att sedan flytta sig till en annan punkt och göra nytta där. Skulle något av delmålen misslyckas är det inte hela världen, men om flera misslyckas, då får man göra om och göra rätt. Pressen är inte så stor som man skulle kunna tro, och det sköts bättre än vad som tidigare har varit fallet i spelserien. Överlag är uppdragen mer förlåtande och bättre designade än tidigare.

Intelligensen hos fiendens flygplan har blivit bättre, speciellt hos flygarässen som ibland kan vara riktiga jubelsvin att skjuta ner, precis som det ska vara. Om de har ett bättre flygplan än vad man själv har, ja då har man absolut ett svettigt jobb framför sig. Vid ett tillfälle försökte jag i nästan tio minuter att få till ett missillås på ett flygaräss i ett ryskt Sukoj-plan, och vid ett par tillfällen ville jag helst av allt förinta hela länder av frustration över att jag blev övertrumfad gång på gång.

Grafiskt sett är Ace Combat 6: Fires of Liberation snyggare än någonsin, självklart. Problemet som vanligt är att man inte märker detta. När man kollar på repriserna ser det väldigt läckert ut, men när man väl är där uppe i den digitala skyn märker man inte av grafiken, alls. När man kommer närmare marken ser man dock en viss skillnad i upplösning på marktexturerna, och det finns fler byggnader på banan numera. Tekniskt sett består Ace Combat 6: Fires of Liberation mest av småjusteringar och uppgraderingar. Det har tillkommit ett nytt sätt att svänga där man istället för att man drar ner hastigheter och kränger runt, nu trycker in såväl broms som gas och får en extra knuff när man svänger. Man kan dessutom i vissa uppdrag påkalla eldgivning från marken mot de mål man väljer.

Onlinespel har tillkommit och nu kan man spela mot sina vänner. Dödsmatcher såväl solo som i lag, territorie-matcher och ett läge där man med en kompis hjälp ska förstöra ett visst antal mål innan tiden går ut. Sammanlagt är Ace Combat 6: Fires of Liberation ett underhållande spel som roar på precis samma premisser som tidigare. Den som gillar de tidigare spelen kommer att få en identisk upplevelse igen här. Den som tröttnat på Ace Combat bör låta bli denna uppföljare.