Oblivion

Filmen:
60 år framåt i tiden, och vad som återstår av Jorden, kan bäst likställas med innehållet i en normalgammal askkopp. I filmens början berättar Tom Cruise-karaktären Jack Harper om hur det gick till när månen förstördes av en attackerande alien-ras och om hur människan slog tillbaka. Kärnvapenbomber ödelade den moderna världen och människorna tvingades emigrera till en av Saturnus månar vid namn Titan. Själva grundpremissen är sådär smaskigt ultraklassisk som den gamla skolans sci fi-rullar var, och den första timmen är hypnotiserande.

Tron Legacy-regissören Joseph Kosinski briljerar verkligen under den första akten. Hans sju år gamla novell, ett kärleksbrev till hans favoritgenre, har nu äntligen blivit storfilm och han vältrar sig i fantastisk tematik, underbart läcker produktionsdesign, fenomenalt tempo, cool presentation och underbart foto. Oblivion börjar som en riktig toppenfilm, med andra ord.

Men sen lyckas han peta hål i sin egen lilla luftbubbla, och ut pyser såväl substans som logik samt förmågan att gräva tillräckligt djup i sina egna karaktärer. Ett svek, en twist, en gåta, en chock, en vändning... Joseph Kosinski laddar på med allt han har (och lite till) i den andra och tredje akten och när Oblivion inte är virrig är den dessvärre både ihålig och tråkig. Produktionsdesignen och fotot räddar filmen från de djupaste av avgrundshål för att inte tala om Tompa Cruise som gör en stabil roll och ger en slarvigt skriven karaktär utan vare sig motivation eller identitet tillräckligt mycket djup för att man som tittare ska sympatisera.

Oblivion handlar i slutändan om tillhörighet och om kärlek. Men budskapet blir luddigt och filmen spretar åt alla möjliga håll innan Kosinski klämmer till med ett avslut av det söligare slaget. Precis som i fallet Tron Legacy handlar det om det där jobbiga problemet med yta före substans och även om jag, i egenskap av designer, absolut kan uppskatta ytliga filmer likväl som djuplodande sådana - är Oblivion lite för tunn för sitt eget bästa. Lite för spretig.

Bilden:
Medioker film, briljant bildkvalitet. Jag överdriver verkligen inte när jag skriver att detta är den bästa bildkvalitet jag någonsin sett på Blu-ray. Jag pratar naturligtvis om referensklassad bild här som inte innehåller en enda liten svaghet, vad jag kan se. Stabila, jämna, naturliga färger med otrolig, bottenlös svärta, sinnessjukt bra kontrastvärden och pervers skärpa. Tillkommer gör total avsaknad av brus, banding, aliasing och andra irritationsmoment samt en naturlig skönhet i allt från snabba panoreringar till drastiska ljusförändringar. En ny standard är satt.

Ljudet:
Ljudet är precis lika underbart bra i den här otroliga utgåvan som bilden är. Här finns kristallklar dialog, fenomenalt snyggt mixad musik, en otroligt maffig botten, fiffigt använda surroundkanaler och läckra panoneringar. Det går inte att hitta några fel i denna DTS Master HD-mix som känns konstant balanserad, dynamisk och med perfekta prioriteringar i frekvenserna. Djupare bas än när Tompa brassar på med Bubble-skeppet går knappt att hitta.

Extramaterialet:
Tompa Cruise och Joseph Kosinski bjuder på ett intressant kommentatorspår där de pratar om allt från manusdetaljer till rena anekdoter från inspelningen. Ett av de bättre spåren jag lyssnat till, faktiskt. Dokumentärfilmen "Promise of a New World" är dessutom riktigt intressant. Att få se hur de pillade ihop allt från Tornet till Bubble-skeppet är en trevlig bonus och det märks att Joseph Kosinski bryr sig mer om det estetiska än om själva grundstoryn och karaktärerna.