The Legend of Zelda: Phantom Hourglass

Jag avgudar Zelda-spelen och jag älskar min Nintendo DS. Förutsättningslöst. Detta är dessvärre en helt okritisk ingång i projektet "recensera The Legend of Zelda: Phantom Hourglass". Så därför tog jag på mig mina granskande glasögon och tog av silkesvantarna. Fanns det en söm, så kan ni ge er tusan på att jag synade den. Efter en hel drös svärdviftande och bumerangkastande kan jag nu berätta om mina intryck av den senaste sagan om Link och Zelda.

Spelet tar vid exakt där The Legend of Zelda: Wind Waker slutade. Samma blåa hav, samma måsar, samma Link och samma Zelda. På många sätt är detta ett bärbart Wind Waker, på andra sätt inte alls. Grafiskt har man försökt efterlikna den stationära förebilden så bra den lilla dubbelskärmen förmår. Men Hourglass består av betydligt mindre äventyrande och mer pusslande. Det har med förflyttningen till bärbart format att göra och är exakt vad jag själv skulle gjort om jag haft talang och någon varit dum nog att ge mig förtroendet. Bärbart måste betyda kortare sessioner och en segelseglats i Wind Waker hade tagit upp större delen av en bussresa. Och det är resetristessen jag försöker spela mig ifrån.

Om du blivit bortskämd av mängden pryttlar som man kunde leka runt med i The Legend of Zelda: Twilight Princess kanske du blir besviken. Bara standardutrustningen finns med i Hourglass. Om du låtit upptäckarlustan komma över dig i Wind Waker kanske du kommer tycka att världen är lite begränsad i Hourglass. Men då har du missat hela grejen. Episka äventyrsjunkies vänd om, här finns inga kickar att hämta. Gillar du kluriga pussel kantade med charm? Nintendo har satt en kastrull vatten på spisen. Nu är din kopp te färdig. Börja gärna girigt sörpla.

En kort resumé av handlingen i Wind Waker spelas upp i en charmig och snygg inledningssekvens. Efter avslutad sekvens får man relativt snart låta pennan tala. Hourglass styrs nästan helt utan knappinblandning. Varför då, undrar ni? För att det är fantastiskt toksmidigt och kul, svarar både jag och Nintendo i kör. Det finns ingen inlärningskurva. Det är instant fun. Link är följsam och smidig och jag älskar att stylus-styra den lilla tomten. Skjuta pilbåge, slänga bomber och kasta bumerang, allt är ett litet under av smidighet. Saker och ting träffar sina mål. Hela tiden.

Segelbåten är pensionerad och ersatt med en rejäl skuta, inklusive personlig kapten. Link behöver inte längre ta vinden till hjälp, han kan lutat sig tillbaka och koncentrera sig på att skjuta ned havsskurkar med sin nya kanon. Att färdas över havet är en relativt smidig företeelse. Genvägar finns att ta och när man valt färdmål puttrar båten på av sig själv.

Färden går mellan olika öar, utspridda över en stor landmassa. I vanlig Zelda-anda gäller det att hitta grejer... för att... använda dem på andra ställen. Svingandet mot monstren och problemlösandet är inramat av en liten söt berättelse, men det är egentligen bara en täckmantel för ohämmad skattletning. Det finns faktiskt en märklig avvikelse från den klassiska Zelda-formeln. Den invanda lunken av nya fräscha scenarion avbryts av ett påtvingat återvändande till samma stora tempel. Och detta under tidspress dessutom!

En stressad Link, hur fungerar det? Väl, visar det sig. För om man nu tvunget skall slänga in ett timglas i sitt spel så gäller det att göra det snyggt. Och snyggt skött, är just vad det är. Varje gång man återvänder till templet går det att lösa pussel snabbare och smidigare. Det ger en känsla av framsteg och utveckling.

Spelets största styrka är utan tvivel den lysande speldesignen. Jag kastas mellan kluriga små pussel som står mellan mig och nästa delmål. En ganska lågt nedskruvad svårighetsgrad hindrar mig från att tröttna. Små korta frustrationsfnys ersätts snabbt av nöjda fniss. Inte en enda gång fastnar jag i spelet. Trots det känner jag mig hela tiden utmanad. Det är välbalanserat och väldigt påhittigt.

Så fortsätter det. I slott efter slott, grotta efter grotta. Underhållning som är så välanpassad till formatet att man blir alldeles genomglad. Igenkänningsfaktorn brinner med en klart lysande låga. Ljud, musik och rörelser är återanvända. Det finns bara ett litet problem med just återanvändning. Det blir sällan lika bra som originalet. Wind Waker är det snyggaste Zeldaspelet genom tiderna. Men en Nintendo DS är inte lika kraftfull som en Gamecube. Och något har gått förlorat i översättningen.

Missförstå mig rätt, grafiken är egentligen jättefin. Men det är omöjligt att inte jämföra med originalet. Ni vet själva hur det är. Man står där framför badrumsspegeln och har rakat sig i en timme i ett försök att kopiera de där grymma polisongerna från TV. Men blev det lika coolt som det såg ut på Beecher när han gled runt i OZ? Nä, det blev det inte. För grundmaterialet är inte lika bra. Och hur cool du än ser ut i din nya ansiktsbehåring så ser du inte lika häftig ut som Beecher. Nu snackar vi Beecher efter att han blev stenhård, inte under tiden han blev sexuellt utnyttjad av de kroppsligt svultna nazisterna. Alltså.

Sen var det ju det där extraspelet också. Battle Mode, mes amies. Efter en eftermiddags hårdtestande kan jag konstatera att det är en väldigt rolig bonus. En kurragömmalek för flera spelare. Link springer runt och letar trianglar att slänga in i sitt bo medan tre vakter försöker stoppa honom. Vad som kan avfärdas som en kul parantes kan mycket väl visa sig vara det som hindrar spelet från att samla damm långt efter att nyhetens behag lagt sig.

Lysande pussel, lagom längd och en vacker värld. Det är precis det här du vill ha i höstmörkret. Det var precis vad jag ville ha.

Så börjar en ny väntan.