Honeycomb Beat

Vissa spel är svåra, av olika anledningar. Vissa är helt enkelt svårspelade, andra är svåra att förstå sig på. Ett spel som lite otippat lyckas med båda delarna är Hudsons pusselspel Honeycomb Beat.

Det må låta som om Honeycomb Beat är ett musikpusselspel med tanke på dess titel, vilket inte stämmer. Honeycomb Beat går ut på att få en spelplan som liknar en vaxkaka (honeycomb) att bli till en och samma färg genom att peta (beat) på väl valda sexhörningar för att få dem att byta färg till vitt från orange. Självklart är det inte så lätt som det låter, då ett pet på en sexhörning resulterar i att dess grannar också byter färg; Antingen från vitt till orange eller tvärtom. Du har dessutom ett begränsat antal pet att nyttja, för att göra härligheten mer utmanande.

För utmanande, det är Honeycomb Beat. Inte i början, märk väl, då de flesta banor kan klaras med två pet utan större ansträngning. Sedan blir det rejält mycket svårare, då du som spelare ställs inför komplicerade mönster att nästla upp och alldeles för få drag. Att det dessutom slängs in rutor som ändrar "tryckvågen" av ditt pet samt rutor som kräver ett visst antal pet för att ens byta färg bidrar till den redan väl tilltagna svårighetsgraden. Att jag är världssämst på att se mönster (jag misslyckas jämt på Mensas tester med mönster) gör att jag ständigt får min rumpa sparkad av spelet.

Honeycomb Beat har två huvudsakliga spellägen. Det finns ett pusselläge där du klarar av pussel och låser upp nya tills samtliga 200 är avklarade. Pusselläget känns lite som hjärngympa, ungefär i paritet med sudoku, och blir svårare i en jämn takt. Sedan finns det förhatliga evolutionsläget, där Honeycomb Beat flirtar med spelmekanik som finns i exempelvis Polarium. Spelplanen scrollar sakteliga nedifrån och uppåt, och du som spelare ska få bort rad på rad så länge, och för all del snabbt, det överhuvudtaget går och där är det svårt och stressigt från första stund. Elakt är det också för spelet anser att jag, gång på gång, har en manets intelligens när jag misslyckas. Stygga spel.

Det är liksom det. Honeycomb Beat är mycket torftigt när det kommer till det innehållsmässiga, nämligen. När du väl låst upp alla pussel som finns att spela i pusselläget, är det inte mer som kan låsas upp. Visst finns det ett antal bakgrunder och musikspår att låsa upp precis som i Lumines, men sedan då? Det finns inte ens ett flerspelarläge som kan bidra med fler speltimmar, vilket gör att spelet känns ganska sparsmakat. Nog kunde Hudson ha lagt ner ytterligare några timmars arbetsinsats, för det är bättre med ett flerspelarläge i handen än tio ljudspår i baken. Typ.

Men visst, Honeycomb Beat är ett något billigare spel än genomsnittet och visst får man ett flertal timmars underhållning. Dock så är Honeycomb Beat ett spel som verkligen skulle ha tjänat på ett mer omfattande innehåll. Om ärligheten ska fram anser jag att man får ganska lite för pengarna, vilket gör att den pusselsugne borde se sig efter annat till sin Nintendo DS - även om Honeycomb Beat är ett utan tvekan godkänt spel.