Total War: Rome II

Det singulära målet för alla som spelar Total War: Rome II är ett simpelt sådant; dominera och krossa dina motståndare. Den antika kartan ska, på ett eller annat vis, målas i en enda färg - din - och alla som står i vägen för det måste krossas utan rim eller reson. Ja, förutom om du väljer att bli sams med allt och alla, det vill säga, för det funkar ju också.

Du som inte är bekant med Total War-serien gör förmodligen klokt i att ta en vända genom spelets tutorial. Jag som har spelat mycket och länge inför vår förhandstitt hoppade istället rakt in i kampanjen. I rollen som Rom var det dags för historien att upprepa sig, eller förändras på mina villkor.

Det hela började, simpelt nog, med en arg granne i norr. Kriget var igång redan från början, om än i liten skala, och min första uppgift blev att stilla fiendens arméer, ta över densammes städer, återfå kontroll över mina omgivningar och sträcka mina influenser norrut.

Att kriga effektivt tar tid. Möjligheten att bygga gigantiska arméer och storma fienden omedelbart finns kvar sedan tidigare och ger en snabb sockerchock, men de frön som planteras av mina handlingar kommer att få fäste direkt och väcka misstro hos andra generaler. Plötsligt kan ett ängsligt land attackera mina städer ur ren överlevnadsinstinkt. Jag kan också få det tufft att bilda allianser. Bättre då att långsamt assimilera och indoktrinera min närvaro.

Adrenalinet av att utkämpa ett krig kommer från slagen som utkämpas i realtid. Tillfredsställelsen av att erövra kommer från utstuderat planerande och subtilt manipulerande. Sistnämnda görs via en kampanjkarta, eller överblick om du så vill, som delar upp världen i territorier, regioner och provinser. Spelpjäser på kartan representerar arméer, spioner, flottor och städer, och när pjäser kolliderar zoomar kameran in på kriget där spelaren får styra varje enskild trupp. Maximal kontroll, med andra ord.

Kartan är fullständigt gigantisk den här gången, och efter tonvis av spelade timmar kan jag fortfarande inte nå ut till alla hörn och kanter. Fiender reser sig och utmanar medan gamla allierade hugger mig i ryggen, och jag tycks aldrig få en lugn stund för att njuta av mitt surt förvärvade, gigantiska land.

Som tidigare nämnt kan jag välja att sträcka ut min diplomatiska hand till länder som behöver mig, eller vice versa. Att bedriva handel och samarbete med andra har sina för- och nackdelar, men i slutändan kommer de flesta dispyter att avgöras med våld.

Ju längre spelet fortgår, desto mer finns det att göra. Munnar ska mättas, gränser ska försvaras och städers välfärd ska bevaras. Allt medan politiska intriger bubblar under ytan där rika familjer vill bli inröstade i senaten och gamla vänner vill att just deras söner ska driva en armé. Inget bör lämnas åt slumpen, och det går att ägna hur mycket tid som helst åt att finjustera alla detaljer.

När jag klarar ett delmål, såsom att erövra si eller så många städer, eller leda ett visst antal arméer samtidigt, får jag kraftiga bonusar. Det kan röra sig om en hälsosammare och lyckligare stad eller en utökad armé, och det är definitivt en faktor som inte bör räknas bort.

Seriens vana trogen krossas Total War: Rome II en aning under sin egen vikt efter varje spelad runda. När jag tycker att jag är färdig med mina sysslor trycker jag på snabbspolningsknappen vilken snabbar på processen till nästa årstid, och väntetiden kan bli lång när samtliga övriga länder ska utföra sina respektive handlingar. I synnerhet i mitten av en karriär där samtliga länder hunnit frodas och växa ordentligt.

När det är dags för arméer att mötas ansikte mot ansikte har jag ett par val att utgå från. Jag kan titta på oddsen och låta datorn spela matchen åt mig, vilket jag ofta gör när det är tydligt att jag står i överläge, men det är desto roligare att själv anta rollen som general om matchen är något sånär jämn på förhand.

Varje match placerar respektive armé på varsin sida slagfältet, oavsett om det rör sig om en öppen strid på ett fält, en belägring av en stad eller ett slag ute på öppet hav. Väl på plats kan trupper grupperas och beordras. Det går att pausa såväl som snabbspola tiden för att matcha varje givet läge, och med lite list och rätt planering bör man kunna ro hem så gott som varje given strid - så länge oddsen är hyfsat jämna, som sagt.

Det finns många sätt att vinna eller förlora ett slag på. Ännu fler den här gången tack vare kombinerade land- och havsstrider. Trupper kan exempelvis landa på en strategiskt utvald strandbank för att överraska och desorientera fienden samtidigt som en annan trupp väller in från inlandet. Eller så kan man rent av krascha in i varandra ute på havet och offra sina usla soldater i förmån för att fienden förlorar sin bästa trupp.

Antalet trupper till mitt förfogande är nästintill överväldigande, och samtliga har sina mer eller mindre tydliga styrkor och svagheter. Kombinera detta med ett ordentligt färdighetsträd tillika diverse bonusar från närliggande städer och du har ett och annat att tänka på när du utformar din armé.

Där mina romerska trupper framförallt sportar svärd, sköldar, spjut, pilbågar och en och annan häst adderar andra länder mer exotiska alternativ såsom elefanter, kameler, kamphundar, droskor och gigantiska katapulter. Den grafiska detaljrikedomen på varje enhet är imponerande i sig. Inte minst när man har möjligheten att zooma ut och in efter fri vilja och kan se allt från buttra ansiktsdrag till tusentals soldater på samma gång.

Kampanjen är djupare än en brunn, men om du ändå känner dig trött på Rom så kan du ta kontroll över en helt annan fraktion och tacka världsherraväldet från en annan geografisk, kulturell, historisk och religiös ståndpunkt. Det finns också möjlighet att samarbeta med en vän i kampanjen vilket bara höjer den generella spelglädjen ännu mer. Vi får heller inte glömma bort multiplayer-matcherna där spelare kan möta varandra i anpassade eller förinställda, historiska slag.

I slutändan är Total War: Rome II ett imponerande inslag i serien, tillika ett som fansen kommer att bli nöjda med. Kampanjen är rik på intriger och striderna är utmanande och inbjudande, men det finns några punkter som The Creative Assembly hade kunnat göra bättre.

För det första kräver det en dator i toppskick. Svagare riggar tenderar att få kämpa med allt innehåll - som för övrigt kan orsaka en och annan bugg - och för det andra kan vissa animationer kännas aningen ofärdiga. Men det där är petitesser som är enkla att bortse från när man tittar på det stora hela. Rome II är precis vad vi har längtat efter; episkt i det stora, engagerande i det lilla. The Creative Assembly må ha förlorat ett och annat slag, men överlag har man sannerligen erövrat sin genre.