Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Crysis

Crysis

Cevat Yerlis extremambitiösa actionepos är ett briljant spel proppat med grymma kvaliteter och Gamereactors actionfrälste chefredaktör har njutit av varenda sekund!


Facebook
TwitterReddit

Jag är trög. Supertrög. Ungefär tre timmar in i Gears of War minns jag att jag basunerade ut över hela redaktionen att spelet inte uppfyllde mina höga förväntningar. Inte alls. Fyra timmar senare var jag så salig att jag nästan grät av lycka. Gears of War var underbart.

Samma sak hände med Crysis. Två timmar in var jag mest irriterad över hur pricksäkra fienderna var, och över hur lätt jag själv dog. Jag förklarade för de andra på redaktionen att jag trots läcker teknik var en aning (aning) besviken. Sju timmar därefter satt jag med gåshud, rysningar över hela kroppen och bara skakade. Crysis är ett mästerverk... och jag är trög.

För det är en omställning, att slänga sig in i Crysis efter att ha spelat Halo 3, Blacksite: Area-51 och Half-Life 2: Episode Two. En ganska stor sådan till och med, trots att alla dessa tre spel hör till exakt samma genre. Orsaken till detta stavas nanosuit, och den balansering av svårighetsgrad och tempo som kommit på köpet. Till skillnad från merparten andra actionspel har Crysis ett taktiskt moment som kretsar kring fyra val som man styr via scrollhjulet. Den speciella dräkten som man bär hjälper en att antingen vara tålig mot fiendeeld, oerhört stark, supersnabb eller osynlig för en kort stund.

Till skillnad från vad jag först trodde är detta ingen påklistrad gimmick, utan en underbar del av ett underbart spel, djupt förankrat i spelets struktur. Det gäller att snabbt lära sig fördelar och nackdelar med de olika färdigheterna, lära sig hur länge varje funktion räcker, och hur man bäst ska nyttja dem.

Nano-dräkten som spelets hjälte Jake Dunn bär är en toppmodern, 400 000 dollar svindyr superdräkt framtagen speciellt för USA:s hemligaste specialstyrkor. Detta är framtidens yttersta stridsmedel och dräkten som förvandlar alla soldater till hutlöst dödliga mördarmaskiner.

Med hjälp av ett enkelt knapptryck på scrollhjulet kan man välja huruvida man vill aktivera dräktens armor-system (Maximum Armor) och därmed tåla extra mycket fiendeeld, eller om man vill aktivera funktionen Maximum Speed som gör en tre gånger så snabbt som man annars är. Den tredje funktionen som dräkten erbjuder heter Maximum Strength och gör en superstark för en kort stund. Den fjärde och sista funktionen heter Cloak och gör Jake osynlig i cirka 20 sekunder.

Att lära sig hantera dessa olika färdigheter, blanda dem och snabbt skifta mellan dem är livsviktigt i Crysis. Och kombinationerna är såklart många. Ett effektivt sätt att närma sig spelets smarta fiender är såklart att aktivera Cloak-funktionen, smyga sig nära för att sedan ilsnabbt skifta till Maximum Strength och väl på plats antingen plocka upp fienderna och kasta iväg dem, eller skjuta dem på nära håll. Maximum Strength gör en hutlöst stark (såklart) men också bräcklig för beskjutning. Det gäller därför att utföra sina illdåd i Maximum Strength-läget relativt snabbt för att sedan söka skydd, igen, och låta energimätaren ladda upp sig.

Alla dessa fyra funktioner använder sig av den kraft som lagras i energimätaren, och när energimätaren är slut börjar fiendernas kulor att stjäla av den livmätare som finns placerad strax under den ljusblå energisträngen. Att dö i Crysis är lätt. Dels tar fienderna ganska mycket styk innan de dör (speciellt om man inte nyttjar dräkten, hela tiden) och dels är de allra flesta av de nordkoreanska soldaterna i spelet klädda i hjälmar och skottsäkra västar.

En annan användbar kombination av dräktens olika förmågor är såklart att aktivera Maximum Speed, rusa snabbt till fiendens position och väl framme byta till Maximum Armor och utkämpa täta eldstrider med var och en av fiendesoldaterna, tills dess att alla är döda. Man kan såklart även gå betydligt längre i sin kreativitet.

Det går exempelvis helt utmärkt att plocka upp tunga grejor med Maximum Strength-läget aktiverat för att sedan kasta dem på fienderna. Det går också att lura dem till att beskjuta varandra medan man är osynlig, samt helt enkelt smyga sig förbi dem, utan att avlossa ett enda skott. Det spelmekaniska i Crysis känns väldigt varierat och fräscht, proppat av möjlighet och valfrihet, och det märks tydligt att Crytek verkligen velat att varje spelare ska forma sin strategi efter sin egna spelstil i Crysis, helt och hållet.

Det finns så många spel i actiongenren där utvecklare på förhand utlovat frihet inom de ramar som satts upp. Om att man ska kunna forma sin egen spelstil efter eget tycke, samt bestämma om man vill vara framfusigt våldsamt eller eftertänksamt osynlig, och att spelet sedan ska lyssna/lyda spelaren.

Men lika ofta som detta proklamerats ut av på förhand överdrivet självsäkra utvecklare, lika många gånger har jag (och du) sett hur det i praktiken inte fungerat. Detta då spelmässig valfrihet i linjära actionspel oftast utformas som gimmick-aktiga lösningar som klistras ovanpå den grundläggande struktur som redan gjorts, eller för att varken spelvärlden eller fiendernas artificiella intelligens är så pass dynamiskt utformad att de ska kunna reagera intelligent på spelarens egna kreativa val.

I Crysis existerar aldrig dessa problem, och Crytek bevisar klart och tydligt att deras förhandssnack om kontraster, möjligheter och konsekvenser faktiskt inte alls var kaxigt snack, utan absolut sanning.

När äventyret startar kastar man sig ut genom ett flygplan mitt i det stekheta Söderhavet. Året är 2020 och en gigantisk asteroid slår ned på en av de kinesiska Spratly-öarna. Följderna är såklart allt annat än trevliga.

Den nordkoreanska regeringen är först på plats med såväl militära styrkor som forskargrupper (samt en galen general som bryter på samma roliga sätt som Kim Jong II gör i Team America, ungefär) och när de amerikanska specialstyrkorna (ditskickade av Pentagon) väl är på plats är läget spänt, minst sagt. Nordkoreanerna har asteroiden, som tycks innehålla utomjordisk materia, något som bidrar till öppet krig på ön, med tusentals arga fiendesoldater, pansarvagnar, luftunderstöd och sedemera aliens med oanad vapenkraft.

Crysis är kontrasternas spel. Förutom nanodräkten och de val som medföljer (snabb eller långsam, tålig eller osynlig) har Crytek slängt in nog med variation för att nästan kväva mig. När planeten, halvvägs in i spelet, fryses till is, och utomjordingarna uppenbarar sig, har jag njutit av snorgröna palmer och hårt krigande mot den nordkoreanska armén i dryga sju timmar, och allting förändras. Allting kastas omkull. På en sekund.

Varje gång man tror sig blivit bekväm med vad Crysis har att erbjuda kastar spelet fram något nytt, och det var faktiskt åratal sedan jag upplevt sådan oerhörd spänning i ett actionspel som jag gjort då jag njutit av det här.

När man väl blivit riktigt bekväm med Nano-dräkten, de hysteriskt enorma miljöerna samt alla de fordon som finns i spelet är Crysis lika mycket "enormt sandlåda" som det är välberättat, spännande och extremt fokuserat. Crytek har lyckats oerhört väl med den dynamik som spelet grundar sig på, den balans som är ett absolut krav en sådan här gång, samt den atmosfär som många actionspel faktiskt står och faller med.

Man känner hela tiden ett måste i Crysis, ett måste att fortsätta, ett måste att få se vad den gigantiska asteroiden innehåller, ett måste att få reda på vad det utomjordiska hotet egentligen är ute efter, eller ett måste för att bara testa vad som händer om man aktiverar Maximum Speed, springer förbi en vakthavande fiendesoldat och fäster ett rejält packe sprängdeg på hans rygg för att sekunden senare aktivera bomben från närmaste buskage. Crysis driver en att hela tiden fortsätta, det blir aldrig tjatigt, aldrig tråkigt, aldrig utan motivation och aldrig för enkelt.

Nämnas ska såklart även vapensystemet i Crysis, och det faktum att alla skjutdon (12 stycken) som finns med i spelet går att uppgradera, i flera olika steg. I samma on-screen-meny som man väljer vilken av nano-dräktens fyra funktioner man vill nyttja kan man också välja att kika närmare på det vapen man för tillfället bär. Det går exempelvis utmärkt att montera rödpunktssikte, ficklampa, ljuddämpare, olika typer av ammunition, reflexsikte och kikarsikte på alla vapen i spelet (utom de som redan är utrustade med följande då man plockar upp dem).

Den här delen är precis som nano-dräkten viktig att utforska, och lära sig hantera. Att utrusta ett maskingevär med pansarpenetrerande skott då man är på väg att storma en militärbas fullproppad med jobbiga vakttorn (där prickskyttarna i tornen är utrustade med prickskyttegevär) kan innebära skillnad på liv och död. Detsamma gäller för standardgeväret och att snabbt utrusta det med kikarsikte. Detta gör i praktiken att man kan använda sin automatkarbin som prickskyttegevär om det krisar, och med tanke på hur lite kulor det finns att finna till det riktiga prickskyttegeväret i spelet - är detta en viktig del av Crysis.

Den stora snackisen har på förhand dock varken varit den spelmässiga variationen, handlingen eller nanodräkten, utan (som du vet) grafiken. Och Crysis levererar, minst sagt. Detta är utan någon som helst tvekan världens snyggaste spel, och får genrekollegor som Gears of War och Call of Duty 4 att framstå som åldrande. Miljöerna är megagigantiska, vegetationen den absolut mest verklighetstrogna någonsin i ett spel, modelleringen briljant, effekterna helt sanslösa (röken, och explosionerna får mig att fnittra hysteriskt) och laddningstiderna korta. Crysis är så attraktivt att jag flera tillfällen brustit ut i fabulösa gapskratt över dess visuella briljans.

Att bara ställa sig på sandstranden, se solen gå ned (spelet innehåller en riktig dygnsrytm by the way) och blicka ut över det fantastiskt snygga hav som Crytek byggt är en upplevelse i sig. Att kryssa fram i en maskingevärsbestyckad attackbåt längs kustremsan, med morgonsolen i ögonen, och skjuta koreanska militärjeepar fullastade med grovkalibrig ammunition, en annan. Crysis är så snyggt att allt annat motvilligt tvingas till skamvrån. Sen att datorn som krävs för att kunna njuta av spelet fullt ut kostar 30 000 kronor, är en helt annan sak (vem sade att Playstation 3 var dyr?).

Bakgrundsbelysningen, den realtidsljussättning som Crysis innehåller, det system för realtidsskuggor, förstörbara polygonmodeller och partiklar som finns med här - borde få alla andra grafiker, hos alla andra utvecklare, att gråta floder av enorma Lille Skutt-tårar. Så löjligt snyggt är det.

Att plocka ut ett favoritkapitel, eller ännu svårare, ett favoritögonblick i Crysis är svårt. För mig lika svårt som att välja mellan "Hornet-striden" och "Skogen" i Halo 3. Eller mellan "Nova Prospects" och "Ravenholm" i Half-Life 2. Jag kan inte välja. Jag kan inte välja mellan briljant och underbart. Mellan fantastiskt och mästerligt. Och i Crysis är de mästerliga stunderna många.

Jag kommer aldrig att glömma kapitlet då jag precis skjutit sönder en tydligt Half-Life-inspirerad hamn, för att minuten senare kasta mig in i en gigantisk stridsvagn och tillsammans med fyra andra tanks storma ett enormt fält proppat med nordkoreansk artelleri. Den här biten av Crysis visar såklart på Cryteks förmåga att skapa den där så ofta omöjliga, episka känslan. När den dynamiska musiken tornar upp sig och kaptenen befaller mig att rycka fram längs fältets sydvästra del, ryser jag i hela kroppen. Spelvärlden är löjligt stor, löjligt snygg, och spänningen är total.

Ett annat helt fantastiskt moment i Crysis är då man stapplar ut ur utomjordingarnas moderskepp och möts av ett landskap som frusits till is. Ett landskap som två timmar tidigare var prunkande snorgrönt, solstekt och ytterst levande. Att gå på samma stig, nu täckt av permafrost, och skjuta palmträdslöv som kristalliseras av kulorna, är majestätiskt. En förvisso redan på förhand (sedan februari 2006) avslöjad twist, men ändå helt sjukt cool och mäktig.

Innan jag avbryter mig själv och avslutar denna redan långa recension avser jag såklart även att bedöma multiplayerdelen i Crysis. Som du kanske redan förstått är även denna del av Cryteks extremambitiösa actionepos oerhört välgjort och balanserat. Jag har tyvärr inte riktigt fastnat för varken Enemy Territory: Quake Wars eller Team Fortress 2 i höst, utan har istället spelat lite Halo 3 via Xbox Live, trots att jag faktiskt funnit det ganska enformigt.

Det gläder mig därför något helt enormt att jag fastnade så direkt för dödsmatcherna i Crysis då jag de kommande veckorna och under min julledighet avser att spendera massor med tid o Söderhavet, med min puffra lite väl nära såväl Jespers som Martins vackra anleten.

Dödsmatcherna i Crysis är tempofriska, ombytliga, ibland strategiska, ibland röjiga. Nano-dräkten, vapenuppgraderingssystemet och de prioriteringar som kommer på köpet med dessa, skapar en skön variation i matcherna, och eftersom man både kan skjuta sönder varenda byggnad i spelet samt aktivera Maximum Strength och kasta en stålcontainer i huvudet på sin motståndare, finns här massor med oförutsägbart skoj att hämta.

Minuskontot då? Det är litet. Väldigt litet. Snudd på obefintligt. Jag tycker at vissa av vapnen är lite väl tama, pistolerna och raketerna gör för lite skada. Jag tycker också att Crysis ibland är lite väl oförlåtande och stundtals helt sjukt svårt (jag spelade igenom spelet på svårighetsgraden "Normal"). I övrigt har jag ingenting att klaga på här.

Spelkontrollen är genial, variationen fantastisk, upplägget underbart och spänningen total. Crysis är svårt, stundtals oförlåtande och det kräver en monsterdator för att flyta felfritt. Men när du väl sitter där, och blickar ut över en flera kvadratmil stor spelmiljö dränkt i den snyggaste kvällssolen någonsin... då myser man i hela kroppen.

Crysis erbjuder en omvälvande, omskakande, uppslukande, energisk, mäktig och supercool actionupplevelse större och mer beroendeframkallande än något annat PC-spel sedan Half-Life 2. Far Cry var ett bra spel, men bara början på det mästerverk som Crytek redan då hade påbörjat utvecklingen av. Ja, Crysis är ett av PC-historiens mest ambitiösa actiontitlar, och Crytek har lyckats med allt de utlovat. Gillar du blytung action, är detta något du bara inte kan missa. Tro mig.

Crysis testades med Asus EN8800 Ultra-grafikkort (768 Mb).

Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
Crysis
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Perverst snygg grafik, underbar spelkontroll, grymma vapen, fantastiskt spännande, sanslöst varierat, välljudande, grymt skoj multiplayerdel
-
Ibland lite väl oförlåtande
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Martin Forsslund
Jag är inte alls lika imponerad som Petter. Kanske för att jag förväntat mig något mer än "Far Cry på steroider", kanske för att jag på ålderns höst gått och blivit en ganska jobbig skeptiker. Vad vet jag. Jag vet dock att Crysis är underhållande, stort, svårt och innehåller god variation. Det är också väldigt, väldigt snyggt om man har en fräsch dator som mäktar med. Mindre imponerad är jag dock av det faktum att vapnen känns aningen fjösiga, att fienderna tar på tok för mycket stryk innan de verkligen dör, och att hela miljövalet (med ännu en soldränkt Söderhavsö) känns fantasilöst. En svag åtta. 8/10

Medlemsrecensioner

  • BjörnJohnson
    9 år efter release tog jag upp detta spel för att se om det höll Svaret är både ja och nej. Själva premissen och spelupplägget fungerar... 7/10
  • killermm
    Cryteks first person-shooter spel är grymt. Man börjar i ett plan som man ska hoppa ut ur för att komma till ön men något händer på vägen... 10/10
  • TheBronyGamer
    Året är 2020 och du har fått i updrag av US military att undersöka en ö utan för nord koreas kust som är mistänkt för att det ska finnas... 10/10
  • JakobLundgren
    Det tog två år och en uppföljare innan Cryteks grafikfest hittade sin väg till våra konsoler. Under denna tid har jag hoppfullt förundrats av... 7/10
  • Metricblge
    Obegripligt hur detta spel kan få 10/10 av GR? Har GR fått betalt av EA för att ge detta spel högsta betyg? Eller är det Petter som VANLIGT som... 6/10
  • ps3 nörden
    Crysis det bästa spelet du kan tänka dig.Du börjar i ett flygplan och prophet ( ledaren ) berättar om updraget.Dom är över en ö som liger... 10/10
  • runescapelover
    crysis blev inte så bra för det första sög utomjordingarna och stridsvagnarna var inte så himla bra utomjordingarna får 1/10 och stridsvagnarna... 10/10