Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Tabula Rasa

Tabula Rasa

Richard Garriot, Ultimas pappa, vill att vi ska ge oss ut i rymden och skydda mänskligheten tillsammans i hans nya onlinerollspel. Petter Mårtensson har tagit värvning

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Ta ett djupt andetag och säg efter mig. "Tabula Rasa är inte World of Warcraft". En gång till, som att du menar det. "Tabula Rasa är inte World of Warcraft". Är det förstått nu? För trots att det är ett onlinerollspel så är det inte samma sak som Blizzards monsterspel. Jag lovar.

Det är ganska sorgligt att det måste sägas, faktiskt. Det borde nästan poängteras på baksidan av spelomslagen när ett nytt onlinerollspel släpps. För det brukar inte ta många minuter från det man loggar in i ett nytt spel tills diskussionen om vad det gör sämre eller bättre än World of Warcraft är igång. Det tog nog inte mer än 30 sekunder från det att jag hade lämnat startområdet i The Lord of the Rings Online: Shadows of Angmar innan det var totalt krig i den allmänna chatkanalen. Nu är ju förvisso Lord of the Rings Online väldigt mycket som World of Warcraft, så i Tabula Rasa var jag tvungen att säkert vänta i 10 minuter innan diskussionen startade. Jag är imponerad av att folk lyckades hålla sig så länge.

I Tabula Rasa har Richard Garriot, mer känd som Lord British och mannen bakom Ultima-spelen, försökt skapa något helt nytt utan att titta alldeles för mycket på den rådande normen inom genren. Det lyckas han sådär med. I grund och botten är det här ett rätt typiskt onlinerollspel; du gör uppdrag, samlar på dig bättre utrustning, samlar på dig erfarenhetspoäng och går upp i nivå, går samman med andra spelare för att ge er ner i grottor eller ha ihjäl mäktigare fiender. Men det skiljer sig också från andra spel på en del punkter. Dels stridssystemet, dels i hur världen fungerar.

För Tabula Rasas värld är inte statisk, den är i konstant rörelse. Fienderna kan dyka upp var som helst, när som helst. Inte ens inne i de till synes lugna baserna är du säker eftersom The Bane, spelets huvudsakliga ondingar, attackerar dem och försöker ta över dem med jämna mellanrum. Finns då inte tillräckligt med spelare på plats för att skydda basen så kommer de även att lyckas, vilket leder till att man förlorar tillgången till viktiga uppdragsgivare och affärer.

Det är riktigt mäktig upplevelse att försöka skydda de hårt ansatta utposterna mot det utomjordiska hotet och här skiner verkligen Tabula Rasa upp. Jag rycks med i striden och här lyckas Richard Garriot och hans utvecklingsteam att förmedla känslan av hur hopplöst det kan vara att vara en soldat i ett galaktiskt krig. Tummen upp för det.

Även uppdragen skiljer sig från andra onlinerollspel. I vanliga fall brukar det oftast handla om uppdrag som följer mallar som "gå till punkt A, döda fiende B, kom tillbaka när du är klar så får du en hög guld" eller "gå till punkt C och lämna över objekt D", vilket även stämmer in till stor del i Tabula Rasa. Men eftersom Richard Garriot är så fascinerad av att berätta en berättelse och ställa spelaren inför knepiga val finns det här uppdrag som inte har en given utgång. Ibland måste man välja hur man ska förhålla sig till det man har blivit tillsagd att göra.

Ett exempel är ett uppdrag man får tidigt i spelet. En shaman från en av de utomjordiska raserna som har allierat sig med mänskligheten i kriget mot The Bane håller på att överge sin klan, något som hans överhuvud självklart inte tycker speciellt mycket om. Den unge shamanen måste alltså straffas och det faller såklart på min lott att utföra det jobbet. Men när jag väl hittar honom berättar en av hans vakter att han har ett större öde, att han måste få lämna området för att i framtiden kunna hjälpa sitt folk. Plötsligt står jag inför valet att hjälpa den unge mannen att fly eller göra mitt jobb och straffa honom.

Jag ska inte avslöja vad som händer, förutom att jag bestämde mig för att vara snäll och hjälpte shamanen att fly, men sådana här val gör spelets värld lite rikare och lite intressantare. Allting är inte vad det ser ut att vara, de du tror är dina vänner är kanske egentligen mer korrupta än du trodde från början. Det ger ett extra djup, något som behövs i en annars ganska ytlig genre.

Den dynamiska världen gör att Tabula Rasa känns annorlunda och spelupplevelsen skiljer sig markant från onlinerollspel som Guild Wars, World of Warcraft eller Lineage II. Men det hade samtidigt behövt ett par månader till i utveckling.

För just nu är Tabula Rasa ganska buggigt, dras med fiender som fastnar i väggar och uppdrag som inte går att slutföra för att nämna några exempel, och grafiken är långt från vad den kunde vara. Det känns ibland som att man spelar en beta-version av spelet, något som är ganska irriterande då man faktiskt betalar för det. Spelets karaktärsdesign hade kunnat få sig en ordentlig genomgång, då den tyvärr är ganska grå och intetsägande större delen av tiden.

Man har en massa valmöjligheter när man skapar sin karaktär, vilket inkluderar en hel hög av olika ansikten och en massa kläder att välja mellan. Jag gladdes åt de stenhårda pilotbrillorna jag kunde klä ut mig i, och min färdiga skapelse såg ungefär ut som en kvinnlig version av Andrew Eldritch, men samtidigt var det en rätt stor besvikelse då de flesta av ansiktena mer eller mindre ser likadana ut. Att välja ut vilka kläder man ska ha på sig, och vilka färger dessa ska ha, kan man spendera en evighet på - något som visar sig vara helt onödigt eftersom de byts ut rätt snabbt mot bättre prylar.

I början kan det även vara svårt att se skillnad mellan vad som är levande spelare och vad som inte är det, om man inte studerar hur de uppför sig. Jag rekommenderar alla att leta rätt på alternativet att alltid visa spelarnamnen ovanför deras huvuden, då det hjälper rätt rejält. Att kunna spela andra raser än enbart människor hade antagligen hjälpt till med att skapa en större variation mellan spelarna, men det finns väl förhoppningsvis en chans att Destination Games väljer att inkludera detta i ett senare skede.

Som nämnts ovan så skiljer sig Tabula Rasas stridssystem rätt markant från andra spel i genren. Det är ett rätt vågat grepp - systemet påminner mer om ett actionspel i tredjepersonsvy än ett traditionellt onlinerollspel. Du styr hela tiden ett sikte med musen och för det över den fiende du vill attackera. Sen trycker du på höger eller vänster musknapp, höger för specialattacker och vänster för dina mer konventionella vapen, och din karaktär öppnar eld. Man hade kunnat tro att det skulle krävas ganska mycket skicklighet för att kunna hantera det här, med tanke på hur hektiska striderna kan bli, men om sanningen ska fram så tar datorn över sekunden du skjuter mot en fiende och osynliga tärningsslag avgör om du träffar eller inte och hur mycket skada du slutligen gör.

Det är, till en början, ett ganska ryckigt system. Det är svårt att hålla koll på siktet och om det är väldigt många fiender kan det snabbt bli kaotiskt. I vissa lägen kan de enklaste striderna bli mer utdragna än de egentligen behöver vara. Men efter ett tag börjar man lära sig hur man ska hantera sina olika vapen, hur siktet fungerar och hur man bör röra sig för bästa möjliga effekt. Även omgivningarna spelar in och snart lär man sig att den där högen sandsäckar inte enbart finns där för att smycka ut världen utan att man faktiskt kan sätta sig bakom dem för att få bättre skydd. Då är det något som klickar till och Tabula Rasa blir mycket behagligare än det var under den första stapplande timmen, även om det fortfarande kan vara ganska rörigt att styra sin karaktär.

Till en början avskydde jag Tabula Rasa. Jag var beredd på att avfärda det som ett medelmåttigt spel och satt och funderade på vilka elaka formuleringar jag kunde få ihop i min kommande recension. Men det var under dessa funderingar som jag insåg att jag faktiskt hade kul, att jag precis hade tagit del i en episk strid om en av våra baser, och att stridssystemet nog inte är så ytligt och snurrigt som jag trodde från början.

Jag kommer ge Tabula Rasa en chans. Att sätta ett betyg på ett onlinerollspel är inte det enklaste, det rör sig om spel som man ska spela i flera år. Det är inte helt ovanligt att onlinerollspel släpps i det här skicket för att sedan patchas upp ordentligt allt eftersom. Eve Online och World of Warcraft är två bra exempel på spel som i princip är helt annorlunda idag jämfört hur de var när de släpptes för flera år sedan. Ett par massiva patchar, ett expansionspaket eller två, och Tabula Rasa kan faktiskt bli ett riktigt toppenspel.

Tabula Rasa
Tabula Rasa
Tabula Rasa
Tabula Rasa
Tabula Rasa
Tabula Rasa
Tabula Rasa
Tabula Rasa
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Dynamisk värld, intressanta uppdrag
-
Ful design, rörig spelkontroll, buggigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Lembit
    Ett toppenspel som dock drabbas av en lite lagg och buggar. Överlag dock så är det ett enormt bra spel, med tredjeperson-action i kombination med... 8/10