Jag var en av alla del som laddade hem Blacksite-demot för några månader sedan och var mäkta imponerad över hur bra det kändes. Man hade helt undvikt den stela militära känslan och jag kände mig riktigt utsatt där runt macken där något tycktes ha hänt. Det var tyst, kymigt, regning och billampor och gatlyktor gav en spöklik inramning. Sedan boom. Enorma utomjordningar, intensiv action och en helt fantastisk förstörelse i en strid som fick endorfinerna i mig att bryta ut i en total rave-fest.
Så nu sitter jag här några månader med den färdiga versionen och frågar mig själv: Vad hände? För Blacksite startar oroväckande knackigt med en sömning bana i Irak där jag avverkar stenkorkade fiender, tar del av alltför uppenbart förutbestämda händelser och dras med en allmänt trist bandesign. Inte förrän i slutet av banan får jag besöka en bunker, varpå spelets mer ockulta delar tar vid. De delar det blivit mest känt för och som i USA antyds i suffixet "Area 51" (som plockats bort i Europa), nämligen utomjordningar.
Spelet kretsar kring konspirationer, hemliga experiment och liknande och är egentligen något jag borde uppskatta fullt ut. Inte minst tack vare det faktum att banorna är varierade, spelet över huvud taget varierat och bitvis riktigt snyggt. Men inte. Precis som i somras då Hour of Victory nådde spelhyllorna har Midway inte velat tumma på deadlines något mer eftersom Blacksite redan försenats tidigare.
Det resulterar i ett spel där jag hela tiden har en gnagande känsla av att varje given scen jag ser kunde ha varit betydligt bättre än vad den är och att utvecklarna själva vet om det. Det känns som att de inte fått den tid de behövt för att verkligen skapa ett bra actionäventyr. Fienderna, de mänskliga alltså, är till att börja med sanslöst stela. Man kan skjuta kulor mitt i deras bröstkorg utan att de ens märker det. Helsike, någon reaktion vill jag ha, så stark blir man ju inte ens med skottsäker väst. Istället är det bara det dödande skottet som får fienden att till slut kasta in handduken.
Riktigt synd på så rara ärtor för som sagt finns en hel del potential i Blacksite. Här finns exempelvis ett enkelt kommenderingssystem där man med ett enkelt knapptryck kan beordra sina mannar att göra si eller så. I teorin i alla fall för i praktiken märker jag ingen skillnad vad jag än säger åt dem utan gör allt grovgöra själv. På samma sätt finns ett intressant moralsystem som får mina blodtörstande stridisar att förvandlar till ett gäng überklåpare om det går motigt för oss. Ja, återigen i teorin. För i praktiken gör de som sagt ingenting vettigt oavsett moral. Men tänk om dessa båda delar fungerat bra, hur coolt hade inte det varit. Genuint bra idéer båda två.
Att Midway velat göra Blacksite till ett skräckinjagande spel går inte att ta miste på. Här finns gott om ögonblick där jag antingen studsat till av något som hände snabbt eller där jag spontant vrålat av glädje över hur coolt något är. Ett exempel på sistnämnda är en hysteriskt cool fight mot ett stort monster med dig bakom avtryckaren ombord på en helikopter cirkulerandes kring besten.
Men det är för långt mellan dessa minnesvärda moment och jag vandrar trista banor upp och ned. Stannar ibland för att titta på den bitvis riktigt snygga grafiken som liksom i Midways Stranglehold går att pulverisera mestadels. Det händer liksom inget och när det väl händer är det inte speciellt. Fienderna är puckade, monstren lika puckade och dessutom ofta frustrerande. Av och till fastnar jag dessutom i någon bugg som när en dörr svänger upp och jag stod bakom den. Fast. Kunde inte komma vidare. Bara att starta om.
Liksom i Stranglehold finns ett obligatoriskt multiplayer-stöd inlagt. Även om det inte är katastrofdåligt, kan jag inte för mitt liv begripa varför någon skulle vilja spela detta framför Call of Duty 4 eller mästerliga Halo 3. Sånär som på en ny rolig variant på föregångarens Infection där monstren ska ta över människorna är det slentriandödsmatcher och mossigtflaggfångande för upp till 16 personer. Varken mer eller mindre.
Tyvärr lämnar jag Blacksite med en lite bister eftersmak. Jag gillar inte att se så mycket goda idéer och en stabil grund helt gå förlorad på grund av tidsbrist hos utvecklarna. Att meja ned horder av varelser från hemska experiment och slåss mot enorma bossar ska vara något kul. Det är det inte i Blacksite där jag hela tiden påminns om hur mycket bättre allt hade kunnat vara. Nu är det istället en ytterst ojämn soppa som pendlar mellan att vara ett toppenlir och ett veritabelt sömnpiller.