Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Grand Theft Auto V

Grand Theft Auto V

Efter fem års väntan har vi äntligen fått tillbringat ordentligt med tid tillsammans med Rockstars hysteriskt hett efterlängtade femma

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det hade varit så enkelt att fortsätta där Grand Theft Auto IV slutade. Rockstar hade kunnat låta oss återbesöka Liberty City, återuppta rollen som hårdnackad serb och därmed besparat sig den kostsamma mödan att bygga upp en helt ny spelvärld - igen. Men där 99,6% av alla andra spelstudios tar det säkra före det osäkra med den enkla och mest kostnadseffektiva vägen är det såklart lite av Rockstars roll att göra precis (exakt) tvärtom. Det finns bara en utvecklare som arbetar på det här viset i hela spelindustrin. Och det finns bara en spelserie som Grand Theft Auto.

GTA III vände upp-och-ned på hela actiongenren och står sig idag som ett av de tio viktigaste spelen genom alla tider. Jag minns mycket väl hur sinnessjukt imponerad jag var under de 30 timmarna som det tog mig att ta över Liberty City från det att jag hoppade ur flyktbilen i den där brandgula overallen. Efter det spelet var ingenting sig likt. Mängder av konkurrerande utvecklare hoppade på sandlådetåget och Grand Theft Auto-klonerna haglade över oss.

Grand Theft Auto V
Att kryssa fram natetid, längs Las Lagunas Boulevard, till tonerna av Robyns "With Every Heartbeat" är underbart.

Vice City, San Andreas och sen Grand Theft Auto IV var alla mästerliga spel som expanderade själva grundidén som bröderna Houser kläckte redan i mitten av 90-talet. Frihet, möjlighet och konsekvens. En formel som inte bara fungerar lika bra idag som för 16 år sedan, utan idag blivit något slags honnörsord för en stor del av actiongenren. Några av mina bästa spelminnen härstammar från alla mina hundratals timmar med spelserien, och det vore direkt lögnaktigt att försöka påstå att det femte spelet inte varit osannolikt efterlängtat i det Hegevallska residenset.

Grand Theft Auto V
Whäzz uuuup fooouh! I äm straight upph O-G nihhag! Fuuuck you homie! Tugget mellan Franklin och hans bästa kompis Lamar blir ibland nästan parodiskt...

Det börjar inget vidare, dock. Tyvärr. En, ur ett grafiskt perspektiv, sparsam sekvens som utspelar sig efter ett misslyckat rån av något slag spelas upp. Trevor och Michael ser yngre ut än på samtliga av de bilderna som Rockstar pumpat ut under de senaste två åren och det tar inte länge innan min sömniga hjärna lyckas räkna ut att spelets start är en prolog som utspelar sig långt bak i tiden. Polisen hinner ikapp dem, flyktbilen pajar och Michael blir skjuten. En skenbegravning och en snabb vink om stundande vittnesskydd senare och kameran sänker sig ned över Los Santos flådigare kvarter där kvällssolen precis börjat färga palmkronorna röda.

Den inledande timmen är mest troligt den svagaste någonsin i spelseriens historia. Långt ifrån dåligt men heller ingenting överväldigande. Berättargreppet känns en gnutta förutsägbart och det känns lite som om Sam Houser inte riktigt bestämt sig om hur han vill framställa sina karaktärer, eller vilken typ av berättelse Grand Theft Auto V ska vara.

Grand Theft Auto V
Dialogen tenderar att bli lite väl gapig ibland. Röstskådespelarna spelar över och dialogen består iunder flera timmar bara av bråk. Bara. Något som blir en gnutta tröttsamt (men bara en liten gnutta).

Givetvis är startsträckan bara en liten, liten försmak på det som komma skall, och bara efter ett par timmar har Franklin presenterats som den missnöjda småskurken som drömmer om ett liv som framgångsrik karriärsbrottssling medan Michael redan hunnit med ett gäng gapiga gräl med sin familj. Trevor kliver inte in i berättelsen förrän flera timmar senare, och då i form av en underbart skruvad (och för oss fans fenomenalt välskriven) scen proppad av bisarr (svart) humor och grafiskt övervåld.

Till en början känns de tre huvudkaraktärerna lite som pastischer. Orubbligt ilskna och svåra att gilla. Den stökiga ungtuppen med ambitioner om en karriär som bankrånare, den sofistikerade, rutinerade räven som utfört tjugotalet rån och nu gått i pension, samt den vilt vrålande fullblodspsykopaten som lever för att mörda poliser och stjäla vapen är alla mörka, plågade. Enligt god vana trogen börjar Rockstar i ena änden och tar tid på sig med karaktärspresentationerna, dock. Detta för att under spelets gång skrapa bort lager efter lager och förvandla dessa figurer från stereotypa, och ibland nästan parodiska gaphalsar, till nyanserade, spännande och framförallt mänskliga typer som är lätta att tycka om.

I de två expansionerna som släpptes till Grand Theft Auto IV (Lost & Damned och Ballad of Gay Tony) bjöd Rockstar på urskön symmetri rent strukturellt. Som spelare fick vi gestalta tre olika karaktärer vars val inte direkt påverkade de andra men åtminstone gjorde avtryck i deras liv. Vi fick skjuta mot Nico i rollen som Johnny och vi kunde skymta både Bellic och Klebitz under flera av uppdragen i rollen som Luis. Det var ett smart drag och givetvis något som studion planerat redan innan man tog de första spadtagen i produktionen av GTA IV.

Grand Theft Auto V
Först hatade vi Trevor. Sen lärde vi oss älska den tokiga jäveln. Han är fantastisk. Helt oberäknelig. Förbannad, samvetslös, men också plågad av ångest, och framförallt självhat. En av Rockstars mest komplicerade karaktärer. Han blir lite som av avspegling av dig och mig. Psykopaterna i soffan som njuter av att köra över en förbipasserande tant.

Inför femman valde man inte bara att ännu en gång blanda in flertalet huvudkaraktärer, utan att låta spelaren hoppa mellan dem under det 35 timmar långa äventyrets gång. Precis som vi fått veta via diverse smaskiga gameplay-trailers kan man med ett enkelt knapptryck kasta sig mellan Trevors skeva leverne ute i öknen rakt in till Michaels lyxiga Rockford Hills-villa. Precis som tänkt tillför detta en njutbar dynamik plus att det eliminerar en viss mängd dötid som spelserien alltid dragits med. Det är med andra ord svårt att inte vara lyrisk över sättet på vilket Rockstar beträder outforskad mark här.

Under framförallt de större, mer ambitiösa och spelmässigt utmanande stötarna som trion utför är det inte ovanligt att man som spelare kastar sig mellan karaktärerna för att nyttja deras olika specialiteter. Trevor är utbildad stridspilot (innan han blev utkastad från flygvapnet) och är därmed givetvis mest användbar varje gång en stöt kräver luftunderstöd eller en flyktväg ovan molnen. Han kan också aktivera ett slags rage-mode som gör honom starkare, snabbare och mer dödlig med valfritt skjutvapen. Franklin däremot är gruppens skickligaste bilförare och hans specialförmåga rör möjligheten att sakta ned tiden under tiden då han sitter bakom ratten. Han placeras därmed med fördel i förarstolen varje gång ett gäng ettriga polisbilar placerar sig bakom trions flyktbil.

Grand Theft Auto V
Känslan av att Los Santos och staten San Andreas verkligen är en levande, dynamisk spelvärld är hela tiden påtaglig.

Michael är gruppens mest rutinerade brottsling, som sagt. En kalkylerande typ med slipade sociala färdigheter och ett pålitligt avtryckarfinger. Hans specialförmåga har lånats direkt från Max Payne 3 då han, precis som den skjutglade New York-snuten, kan aktivera en slow motion-effekt under spelets eldstrider för att på så sätt kunna undvika att bli träffad av fiendernas kulor.

Dan och Sam Houser har båda berättat att de hade planer på att baka in tre huvudkaraktärer redan i Grand Theft Auto: San Andreas (2004). Tydligen blev uppgiften övermänsklig varpå man kasserade två av dem och höll sig till huvudkaraktären CJ. I GTA IV ville man även basera äventyret kring tre olika huvudpersoner men valde i slutändan att spara Johnny och Lopez till de nedladdningsbara expansionerna. Enligt bröderna Houser var upplägget med Trevor, Michael och Franklin ytterst nödvändigt i GTA V för att inte spelserien skulle kännas gammal och enformig. Karaktärerna i sig är dessutom annorlunda från de tidigare protagonisterna i Rockstars bästsäljande följetong. Framförallt Michael känns mer rutinerad och kalkylerande än någon av spelseriens tidigare figurer.

Grand Theft Auto V
Los Santos som spelstad är modellerad efter Los Angeles och för de som varit på besök i den amerikanska staden är det såklart lätt att känna igen sig. Michael bor som sagt i Rockford Hills som är Rockstars version av Beverly Hills medan Franklins stadsdel, Vespucci Beach, är en kopia av Venice Beach

Variationen i Grand Theft Auto V är fenomenal. Till skillnad från tidigare spel i serien uppstår aldrig den där känslan av att man bara väntar på ett nytt uppdrag medan man under själva väntetiden bara driver runt och stjäl bilar. Istället hoppar man över till någon av de andra karaktärerna varav åtminstone en alltid har något spännande på gång. Trevor, Franklin och Michael lever sina egna liv men arbetar hela tiden tillsammans, och det finns såklart ett massivt värde i alla de där ögonblicken då man efter 50 minuter på egen hand uppmanas, via mobiltelefon, att infinna sig på en specifik adress för att möta upp med de andra två. Kamratskapen, gnabbet, samarbetet och den kroniska sarkasmen som existerar mellan de tre är för det mesta helt underbar.

Trevor, Michael och Franklin flackar såklart runt i den enorma spelvärlden och utför alla möjliga jobb till flertalet uppdragsgivare, men det är de stora bankstötarna som är äventyrets klara höjdpunkter. Här märks det tydligt att Rockstar inte bara har lyssnat på fansen som älskade bankrånet mot slutet av GTA IV, utan även smygkikat på spel som Payday, Uncharted och Hitman. Det finns bankrån i Grand Theft Auto V som fått mig att fnittra hysteriskt av ren och skär förtjusning, och planeringsbiten är, trots viss brist av speldjup, en välkommen nyhet.

Grand Theft Auto V
Musiken och alla de olika radiokanalerna har alltid varit en viktig del av GTA. I femman är urvalet något begränsat och lite av en besvikelse, dock, även fast Robyn, Black Flag och Phil Collins finns inkluderade.

Inför de tio mest omfattande av gruppens många uppdrag tar man hjälp av snillet Lester som med sina högt uppdragna jeans och tjocka glasögon utgör en härlig kontrast mot dundertrions annars så hårdnackade jargong. Med hjälp av Lester planerar man noggrant varje stöt och anställer eventuell extrahjälp, om det skulle behövas.

Planeringen kan handla om allt från att välja mellan att förklä sig som brandman och smyga in i en regeringsbyggnad för att där stjäla en speciell fil, till att attackera med tunga kulsprutor från taket med hjälp av helikopter. Det är upp till dig som spelare, och väcker en nyfikenhet hos mig som gjort att jag flera gånger sparat spelet strax innan jag gjort mitt val för att sedan, efter avklarat uppdrag, backa bandet och göra om samma uppdrag fast med ett annat tillvägagångssätt.

Inför de större stötarna listar Lester de prylar som trion kommer att behöva använda. Dessa måste man rycka ut och kirra innan själva bankrånet kan äga rum. Det kan handla om allt från att stjäla en bogseringsbil till att svänga ned på stranden för att införskaffa ett gäng gummimasker. Dessa förberedelser bidrar till känslan av att det stundande jobbet faktiskt kommer att bli utmanande, omfattande och tidskrävande. En känsla som jag anser att de tidigare spelen i serien till viss del har saknat.

Grand Theft Auto V
Rockstar blandar hejvilt mellan influenser såsom Pulp Fiction, Heat och Point Break och själva tonen i GTA V är lite gladare, lite varmare än den i GTA IV.

Som vanligt finns det inget val rörande svårighetsgrad, och precis som vanligt är utmaningen hög. Inte minst under spelets sista tio timmar. Ibland krävs det att man testar sig fram, och precis som i tidigare installationer krävs en hel del trial & error. Personligen finner jag detta uppfriskande snarare än irriterande då många av dagens actionspel gör det för smidigt och självgående för mig som spelare. Så länge jag vet att det är jag som har gjort fel, och exakt vad som hände, har jag absolut inga problem med att försöka tre-fyra gånger innan jag lyckas fläckfritt med ett specifikt moment eller uppdrag. Detta tillför egentligen bara till själva spänningen eftersom att man som spelare hela tiden vet att det inte går framåt innan det görs på rätt sätt.

Grand Theft Auto V
Precis som i GTA: San Andreas kan man äta hamburgare, skaffa tatueringar, dricka grogg, klippa sitt hår samt röja runt i lyxdistrikten i Vinewood Hills och inhandla snordyra kostymer.

När det gäller själva spelvärlden har San Andreas i allmänhet och Los Santos i synnerhet givetvis aldrig sett bättre ut. Ytan som Trevor, Michael och Franklin röjer runt på är större än spelvärldarna i GTA IV och Red Dead Redemption sammanslaget. Trots detta blir det aldrig för stort, vilket jag på förhand oroade mig för. Det blir aldrig oöverskådligt eller övermäktigt då Rockstar delat upp de olika delarna av delstaten på ett smart sätt (rent estetiskt) samt byggt ett vägnät som inget annat sandlådespel kan mäta sig med.

Att kryssa från Franklins risiga kåk i stadens slumkvarter förbi Michaels lyxvilla i Rockstars variant på Beverly Hills, ut på landsvägarna, över bergen och hem till Trevor vars nedbajsade husvagn står parkerad mitt ute i öknen i Baline County, 4,2 mil från Michaels kvarter, är precis lika roligt varje gång man gör det. Och detta, precis som så många andra detaljer rörande GTA V, skiljer Rockstars spel från så gott som alla konkurrenter. Varje moment i det här spelet är proppade med liv, rörelse och spatiala spelmoment. Det sistnämnda introducerades för första gången i GTA IV och har sedan dess varit orsak till avundsjuka hos mången konkurrerande spelstudio.

Spatiala spelmoment handlar (delvis) om alla de där ögonblicken när saker händer i spelvärlden oavsett om spelaren är där eller inte. Den här tekniken utgör en väsentlig skillnad mellan San Andreas anno 2013 och exempelvis ö-världen Panau i Just Cause 2. För även om jag älskar svenska Avalanche Studios sjövilda uppföljare råder det liksom ingen tvekan om att den spelvärlden känns som ett gäng välpolerade polygoner ihopfösta för att underhålla mig som spelare snarare än något som verkligen lever. Detta medan Los Santos med omnejd i GTA V mer känns som en dynamisk, riktig värld där jag är en av miljontals invånare.

Grand Theft Auto V
Rockstar har sneglat en del på Uncharted 2 och 3 i produktionen av Grand Theft Auto V. Bland annat finns det ett uppdrag där Trevor ska hoppa ombord på ett skenande godståg för att sedan sätta hela ekipaget ur kurs och krascha in ett mötande tåg. Man ger även Call of Duty: Modern Warfare en känga i ett av infiltreringsuppdragen där man helt enkelt dänger Infinity Wards ultrapopulära actionspektakel på deras hemmaplan.

Bara för att ta ett exempel hoppade jag under min första timme med spelet ur en stulen minibuss för att byta upp mig. Jag ställde Michael framför fronten på en sportbil vars väg blockerats av min kasserade minivan varpå Michaels fru Amanda ringde på mobiltelefonen. Efter att ha svarat ser jag hur föraren i den stillastående sportbilen räcker fram långfingret och trycker det mot insidan av framrutan medan han i samma veva skriker "Don't even fucking try it you asshole!". Ett av tusentals icke-skriptade ögonblick i GTA V som gör detta till den mest fascinerande spelvärlden jag någonsin haft nöjet att besöka.

Vid ett annat tillfälle jagades jag av polisbilar, tre stjärnor hade aktiverats och jag behövde byta fordon eller fly till fots för att skaka av mig de ettriga bilarna. Jag körde mot kullarna ovanför Vinewood, hoppade av motorcrossen som Franklin hade stulit bara minuterna innan och sprang in på en bakgård där två stycken asiatiska killar satt vid poolen och pratade om den nya modellen av mobiltelefonen iFruit. Jag slungade ned Franklin i herrarnas utomhuspool vilket kändes som ett fullgott gömställe, just då. Men innan poliserna hittade mig sade den ena killen till den andre: "Is there somebody in the pool? Call the police"! varpå jag tvingades hiva mig ur poolen och fista de båda herrarna i plytet. 20 sekunder senare stod polisen på bakgården med vapnen dragna och Franklin hamnade i finkan.

Grand Theft Auto V
Det går att trimma, styla och smycka sina bilar i ganska stor utsträckning. Mot slutet av spelet finns det till exempel fler fälgvarianter att tillgå samt ett bättre verktyg för styling än vad hela Gran Turismo 4 erbjuder. Ganska sjukt, trots allt.

När det kommer till själva storyn har jag såklart ingen lust att förstöra upplevelsen för dig som avser att plocka upp ditt exemplar under morgondagen (eller inatt) för att spendera de kommande månaderna i sällskap med Trevor, Franklin och Michael. Men som vanligt erbjuder Rockstar en sällsynt träffsäker satir på Los Angeles och USA anno 2013 inklusive allt vad Facebook (som döpts om till "Life Invader"), Iphones, såpastjärnor, snorkiga filmregissörer, excentriska miljonärer och korrupt regeringsfolk heter. Handlingen och spelets dialog är som vanligt nedlusad med härligt pricksäkra popkulturella referenser, vinkar åt andra spel, samt blickar som sneglar bakåt mot GTA-seriens mångåriga historia.

Finanskris, överdriven kapitalism, social relevans, börsmanipulation, sociala medier, lagring av personlig information, religiös övertygelse och legaliseringen av marijuana är några av ämnena som behandlas under det 35+ timmar långa äventyret. Det är såklart ingen mening att göra något annat än att applådera Rockstar för att de vågar gå dit få andra utvecklare ens törs titta, och det märks återigen tydligt att studion har en nästan oförskämt pricksäker förmåga att sätta fingret på pulsen för den samtid vi idag lever i.

Grand Theft Auto V
Trevors specialitet är att flyga, Franklins är expert på att köra bil medan Michael är bäst i gruppen på att skjuta. Alla tre kan dock bli bättre på samtliga av förmågorna som uppgraderas beroende på hur mycket man flyger, skjuter och kör bil.

Rent spelmekaniskt har Grand Theft Auto aldrig känts så välpolerat och balanserat som det gör här. Spelkontrollen och cover-systemet under själva eldstriderna har färgats av såväl Red Dead Redemption som av Max Payne 3 och det märks att Rockstar North har tagit till sig av kritiken gällande cover-funktionen, som fansen levererade efter Nico Bellics äventyr. Actionpartierna känns välkoreograferade, bättre rent tempomässigt, mer utmanande och ständigt varierande, och det nya vapenhjulet gör val av puffra till ett betydligt mindre frustrerande moment än tidigare.

Bilfysiken har även den arbetats om då många gnällde på att bilarna var för svajiga och tunga i GTA IV. Personligen älskade jag körkänslan i det föregående spelet men föredrar ändå bilfysiken som här erbjuds. Los Santos kryllar av fordon (betydligt fler än vi någonsin tidigare sett i GTA) och det är en renodlad fröjd att ratta runt i framförallt de snabbare bilmodellerna som går att hitta. Rockstar har lärt sig mycket om bilbeteende med åren och det märks att utvecklingen av Midnight Club: Los Angeles påverkat körkänslan i GTA V på fler än ett sätt. Bilarna har balanserats perfekt när man pratar om förhållandet mellan vridmoment och peakeffekt, samt hur man flyttar tyngdpunkt vid inbromsning/acceleration samt vid breda asfaltssladdar. Det snurriga är att det faktiskt är roliga att köra bil i det här spelet än vad det varit i de senaste tre Need for Speed-spelen, anser jag.

Grand Theft Auto VGrand Theft Auto VGrand Theft Auto V
Lost & Damned-stjärnan Johnny Klebitz finns med i GTA V och Niko från GTA IV nämns flera gånger under äventyret.

Att ratta helikopter, propellerplan eller tungt bestyckat stridsflyg är även detta tillfredsställande och utmanande, på samma gång. Till skillnad från exempelvis Just Cause 2 eller Saints Row 2 är framförallt helikoptrarna i spelet aldrig särskilt lättmanövrerade utan kräver att man använder sig av de analoga styrspakarna på ett dynamiskt och smidigt vis snarare än att rycka och dra i dem - som jag ofta gör när jag spelar. Att landa större flygplan är till en början ordentligt krävande och bidrar till spänningsmoment långt in i äventyret då man riskerar att misslyckas med ett helt uppdrag om man inte sätter ned planet, som rymmer Trevor, Michael och Franklin, försiktigt, smidigt och utan komplikationer.

Rent grafiskt är det såklart svårt att inte bli rysligt, rysligt imponerad. Det märks att studion är vana vid att arbeta med Playstation 3 och Xbox 360 och att man lärt sig massor av arbetet med såväl GTA IV som Midnight Club, Red Dead Redemption och Max Payne 3. Det råder liksom ingen som helst tvekan att detta är studion absolut snyggaste spel som dessutom flyter väldigt, väldigt bra på våra åldrade konsoler. Pop-up-problemen är verkligen minimala, mängden draw distance är i det närmaste sinnessjuk och ljussättningen imponerar - rakt igenom. Även animationsarbetet är bättre än i alla Rockstars tidigare spel och på regelbunden basis är det verkligen svårt att greppa att GTA V faktiskt renderas på sju år gammal hårdvara.

Grand Theft Auto V
Köra vattenskoter, dyka ned och söka efter skatter på havsbotten samt lira tennis, golf och black jack är nyheter i GTA-världen.

En av de stora snackisarna inför releasen av spelet har varit GTA Online som är en ultraambitiös onlinedel där man i egenskap av hemmapulad gangster får leva rövare tillsammans med upp till 15 stycken polare i Los Santos. Och ja, onlinedelen är spännande och intressant från första stund. Här finns en story, en bra story, och möjligheterna är nästan övermäktigt många till en början. Det går att röja runt på egen hand och tjäna pengar, delta i biltävlingar, dödsmatcher, synkroniserade fallskärmshopp, båtrace samt sluta samman med kompisar från sin "Friends List" och planera en stor bankstöt tillsammans.

Grand Theft Auto V
GTA Online innehåller mikrotransaktioner men de rubbar inte spelets balans, tack och lov.

Varje gång man lyckas med ett uppdrag och inkasserar pengar för jobbet i sig, gäller det att så snabbt som man bara kan hitta rätt på närmaste bankomat för att sätta in stålarna på ens egna konto. Gör man inte detta kan andra spelare sno rubbet genom att köra över eller skjuta ens karaktär. Detta tillför ytterligare ett spänningsmoment till ett redan roligt multiplayerläge som jag redan nu känner att jag kommer att tillbringa gott om tid med. Om Rockstar nu bara får bukt med alla dryga buggar som plågar GTA Online kommer allt att vara frid och fröjd.

När det kommer till spelets minuskonto har jag bara ett par mindre bagateller som jag vill ta upp. För precis som i GTA IV, Max Payne 3 och Red Dead Redemption slår Dan Houser nästan knut på sitt eget manusskrivande ibland då han försöker lite väl hårt att vara spelvärldens svar på Tarantino. Vissa av de längre mellansekvenserna utgörs nästan enbart av ett vildsint gapande där en ilsken Michael och en ännu mer förgrymmad Trevor står på varsin sida av bilden och skriker åt varandra för allt vad polygonhalsarna håller för. Det blir lite för mycket ibland. Lite för gapigt och överspelat. Men överlag vore det orättvist att inte kalla såväl berättandet som spelets manus för något annat än toppenbra.

Grand Theft Auto V
Trevor bor i en husvagn som påminner ganska mycket om hur det ser ut inne på Petters kontor...

Jag anser även att Rockstar hade kunnat placerat ut spelets checkpoints lite smartare och lite tätare för att man ska slippa spela om längre partier under vissa av äventyrets mest krävande uppdrag. Något som förvisso varit en del av spelseriens signum, men som man gott kan skaka av sig i och med övergången till nästa generation, tycker jag. GTA Online är som sagt lite väl buggigt, också, och bär fixas snarast.

För att runda av här, och för att kunna återgå till Los Santos, vill jag, som du märker, råda dig att spela det här spelet. För det är inte bara precis bra som vi alla hoppats på; det är det främsta Grand Theft Auto-spelet hittills och en stilstudie i ambitiös speldesign, smart struktur och perfekt dynamik. Många är vi som blickar framåt just nu inför nästa generation och längtar kopiöst mycket efter att om ett par månader sitta med både Xbox One och Playstation 4 i knät. Med Grand Theft Auto V har Rockstar bevisat att "next gen" inte behöver betyda nya konsoler, för det här spelet visar oss var spelmediet är på väg. Det visar oss vad spel som underhållning verkligen kan vara...

Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
Grand Theft Auto V
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Fenomenal story, otroligt levande spelvärld, larvigt läcker design, underbar dynamik, strålande bilfysik, hutlösa mängder variation, knivskarp grafik, välskrivna karaktärer
-
Stundtals aningen gapig dialog, GTA Online är buggigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Rasmus Lund-Hansen (Gamereactor Danmark)
Med tre huvudkaraktärer, en spelmiljö som kokar av liv och rörelse samt spelmekanik som doftar ljuvligt av såväl Max Payne 3 som Red Dead Redemption har Rockstar överträffat sig själva ännu en gång. Visst känns planeringsbiten inför stundande bankstöter en aning outvecklad men det är också mitt enda klagomål på detta actionmästerverk. 10/10

Medlemsrecensioner

  • xsantos282
    Grand Theft Auto (GTA) har varit en av mina absoluta favoriter väldigt länge. Jag har ju kört GTA V en hel del men så efter ett tag så började... 10/10
  • fille49
    Jag gillar valfrihet i spel men i GTA ger dig mig 3 gubbar att kontrolla samtidigt. Trevor, Frank och Micke. Det är väldigt svårt att hålla dom... 4/10
  • Skitungen2
    Recension för PC-versionen eftersom PC är den bästa plattformen. Behöver jag ens förklara vad Grand Theft Auto V är för spel? Bokstavligen... 8/10
  • ovesmedberg
    Spelad version: PS3, PAL Los Santos: en livlig metropol full av självhjälpsexperter, skådespelardrömmar och vissnande kändiskarriärer, där... 9/10
  • Andreas Blom
    2004 gick jag i fyran och var långt ifrån 18-strecket som prydde förpackningen jag då höll i handen. Jag hade trots det redan spelat delar av... 10/10
  • AG Jati
    How it was? Niggah, how it was? GODDAMN! How it was? Bitch, how it was? GODDAMN Med lite ord från Futures hit från spelet så börjar jag denna... 7/10
  • Mr Clint
    Först och främst vill jag påpeka att Rockstar verkligen har förbättrat varje liten detalj sedan GTA IV. Det finns otroligt mycket mer... 9/10

Relaterade texter

Grand Theft Auto VScore

Grand Theft Auto V

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Efter fem års väntan har vi äntligen fått tillbringat ordentligt med tid tillsammans med Rockstars hysteriskt hett efterlängtade femma



Loading next content