Ghost Squad är ointressant på nästan alla plan. Det är fult, gammeldags, simpelt och charmlöst. Ändå kan jag inte bortse från att jag har riktigt roligt med det. Vad kallar man en sådan spelparadox? Ett gott hantverk kanske? Jag börjar från början.

Ljuspistolspel kommer vi troligen att fortsätta kalla genren. Trots att spelen rymt från arkadhallarna och snubblat in i vår Wii. De finns som minispel i Rayman Raving Rabbids, som armborstträning i Link's Crossbow Training och som traditionell Zombieslakt i Resident Evil: Umbrella Chronicles.

Någon har listat ut att en av nittiotalets stora spelflugor kan översättas till Nintendospråk och plötsligt har vi arkadaction i vår spelsoffa med en Wiimote i handen. Ghost Squad är ett typexempel på detta fenomen. Rakt ifrån arkadhallen, nu för hemmabruk. Återutgivning av gammal skåpmat är nödvändigtvis inte alltid av ondo, ljuspistolspel är en rätt kul genre. Hjärndöd men kul.

Elaka terrorister och en president i fara. Förmodligen varje ung jänkarpojkes våta dröm. Det är ju lite svårt för oss svenskar att förstå patriotismen i landet där borta. Hur många terrorister hade du avrättat om det varit Fredrik som suttit i knipa?

Förutom en president ska det räddas lite annat löst folk. Gisslan, naturligtvis - i massor. Men också en man som är så skäggig att jag bara kan förmoda att han ska föreställa en forskare. Kanske den enda killen som kan bygga en maskin som kan desarmera en tidsinställd atombomb. Eller en biolog som hittat svaret på en dödlig epidemi. Inte vet jag, jag skjuter elakingar och har inget intresse av mina egentliga motiv.

Detta är en annons:

Ghost Squad har slopat siktet som används i till exempel Link's Crossbow Training. Istället utgår man hela tiden varifrån senaste skottet träffat, vilket visas på skärmen. Att inte hela tiden se ett sikte ger mig en illusion om att responstiden på Wiimoten är blixtsnabb. Det är en illusion jag gärna lever i. Det går faktiskt att spela med sikte också. Det är snäppet lättare, men mycket av spelupplevelsen försvinner.

Grafiken är verkligen hemsk. På en teknisk nivå ligger den naturligtvis några år efter, men inte ens då kunde den gjort någon glad. Inte heller designen imponerar. Ansikten är nollställda och varken fiende eller vän får personlighet. Å andra sidan misslyckas det grafiska aldrig med något. Den är funktionell och aldrig missvisande. Jag får bara känslan av att ambitionen varit lite för låg.

Tre korta banor är allt som bjuds och spelet är egentligen över på mindre än en halvtimme. Så kort speltid på ett fullprisspel känns onekligen lite snålt. Personligen trivs jag med att spelets längd, eftersom jag då kan koncentrera mig på att lära mig uppdragen ordentligt. Men en spelare som köper få spel per år kommer inte att känna sig tillfreds med Ghost Squad.

Spelet kan njutas med upp till tre vänner. Mer än två spelare på skärmen samtidigt kan bli lite rörigt, men det fungerar. Förutom huvudspelläget finns det några extra spellägen. Egentligen är det inget nytt. Exakt samma uppdrag - fast med annorlunda yta. Lite kul som en bonus, men inget att skriva hem om.

Detta är en annons:

Att desarmera bomber, slåss med knivar, skjuta ned helikoptrar, frita gisslan samt naturligtvis döda hundratals terrorister är riktigt roligt. Och för varje spelomgång blir det lite roligare. Jag måste lyckas med passager jag tidigare missat och alla alternativa vägar till målen måste utforskas. Jag har kul. Det kunde jag aldrig gissa när jag först plockade spelet ur brevlådan.

Efterhand som jag klarar uppdragen öppnas nya vägar att nå målen. Detta i kombination med en höjd svårighetsgrad samt nya upplåsta vapen sporrar mig att spela om äventyret gång på gång. Ghost Squad borde vara spelet som man i förbifarten slösar två tior i på arkadhallen och sen glömmer bort. Men jag återvänder gång på gång. Lite retro arkadskjutande är precis vad själen behöver. När jag behöver en halvtimmes avkopplande terroristmanglande finns det få bättre alternativ.