Lost Odyssey

Då var det dags för Lost Odyssey, Mistwalkers andra utlovade rollspel till Xbox 360, att göra entré. En given succé på förhand trodde många rollspelstörstande Xbox 360-ägare. Spelet har på förhand dubbats som ett vuxet och melankoliskt spel som ämnar få spelaren att gråta tack vare sin intrikata handling. Visst gråter man, fast inte av rätt anledningar.

Lost Odyssey förtäljer historien om Kaim, en man som har levt i tusen år. Under dessa tusen år har han fått göra minst lika många avsked, för alla han kommit nära dör ifrån honom på ett eller annat sätt. Självklart kanske, för tusen år är ganska lång tid. Minnena av dessa personer har dock fallit bort, och Kaim kan inte längre komma ihåg någon i en större utsträckning. Ah, så mystiskt.

I och med att Kaim är odödlig är han ganska attraktiv pjäs att ha på slagfältet. När vi träffar Kaim är han en simpel legoknekt under riket Khents flagga, som skickas på uppdrag efter uppdrag. Ett av uppdragen ska visa sig vara ett av episka proportioner - något som kommer att dana hela mänsklighetens fortlevnad. Visst, ett spel på sådana premisser låter ju helt fantastiskt men dessvärre lyckas Mistwalker inte överföra denna superba idé till själva spelet.

Felen med Lost Odyssey är små men många. Många bäckar små, heter det ju, och i Lost Odysseys fall är det största själva handlingen. Storyn är, grundmaterialet till trots, mycket förutsägbar. Vem som helst med slutledningsförmåga kan tippa på förhand hur handlingen kommer att förlöpa och i princip få tretton rätt. Även om handlingen i spelet förs fram genom aktivt spelande och många välregisserade mellansekvenser, har Mistwalker misslyckats med att göra något av denna potentiella bottenlösa brunn och skapat en historia som är platt och stundtals riktigt fjantig.

För att idka lite skadereglering till den vattendroppsdjupa handlingen har utvecklarna valt att slänga in korta audionoveller i Lost Odyssey. Dessa noveller är egentligen minnen som man kan hjälpa Kaim att återfå genom att se, göra eller vara med om speciella händelser under spelets gång. Dessa noveller, dubbade Thousand Years of Dreams, är välskrivna och intressanta och ger ett större djup till Kaim som karaktär, men de har inte mycket med den pågående handlingen i Lost Odyssey att göra. Det är lite trist, för audionovellerna är mer intressanta än själva spelets handling - och så ska det inte vara.

Att stridssystemet fungerar i rollspel är en av de viktigaste bitarna för att spelet ska bli lyckat. Lost Odyssey gör en halvdan prestation även där. Lost Odysseys stridssystem är turbaserat, där karaktärerna krasst sagt är antingen magiker eller närstridare. Naturligtvis är magikerna svagare, och för att hjälpa dem på traven står de med fördel i sin grupps bakre led. Mistwalker har gjort så att de karaktärer som sätts i det bakre ledet skyddas med hjälp av ett "väggsystem" som utgörs av karaktärerna i det främre ledet. Styrkan på denna tänkta vägg utgörs av en sammanslagen parameter, baserad på samtliga i det främre ledet. Lite snurrigt, men helt okej.

För de karaktärer som inte är odödliga sker jagandet efter nya färdigheter på sedvanligt sätt, där an vid vissa bestämda nivåer lär sig nya färdigheter. För de odödliga sker det genom att de kan kopplas till en odödlig, och snylta apå dennes förmågor. När den odödlige väl har lärt sig allt som den dödlige har att erbjuda, är det bara att byta snyltoffer. Det krävs väl inte sägas, men de odödliga har möjligheten att bli löjligt starka i Lost Odyssey.

Grafiskt sett är Lost Odyssey endast okej, trots att utvecklarna har använt, eller försökt att använda, sig av Unreal 3-motorn. Det blir nästan löjligt hur överraskande mediokert ett spel kan se ut, trots maffiga grafikmotorer i baken. Visst är karaktärsdesignen är fräsch och mellansekvenserna många och stundtals underhållande, men det grafiska kommer inte till sin rätt på grund av Feel Plus oförmåga att tämja Unreal 3-motorn.

Ett annat stort minus som säkerligen kommer att göra många sådär slänga-ut-TVn-genom-fönstret-som-Petter-galna är laddningstiderna. Laddningstiderna är många, och dyker upp mellan, under och innan olika områden, mellansekvenser och strider. Att de är väl tilltagna på sina ställen gör situationen om än möjligt ännu mer frustrerande. Att Mistwalker inte lyckats få till det grafiska i Lost Odyssey gör mig påmind om att japanska spelstudios, med Capcom som det enda egentliga undantaget, börjar halka efter på grafikscenen.

Lost Odysseys starkaste kort, förutom audionovellerna, är ljudet. De engelska röstskådespelarna är fantastiskt bra och är att föredra framför de japanska, lustigt nog. Mycket beror på att Michael McGaharn är hur rolig som helst i rollen som den misslyckade playboyen Jansen. Även musiken i Lost Odyssey är hur bra som helst, och legenden Uematsu visar att han inte har tappat stinget. Ledtemat är hur bra som helst och den allra sista stridens musik är episk på bästa Uematsu-manér.

Lost Odyssey är det första spelet till Xbox 360 som tar upp fyra stycken skivor. Trots detta är spelet inte speciellt omfattande då det mesta utrymmet tas upp av de många mellansekvenserna. Spelvärlden är inte speciellt stor, trots Lost Odysseys fyra skivor, och om du verkligen vill göra allt som finns att tillgå kan du komma igenom spelet på ungefär femtio timmar, vilket är helt godkänt.

Mistwalker har inte riktigt lyckats med Lost Odyssey, men inte misslyckats heller. Min besvikelse kvarstår, dock. Om Mistwalker hade tänkt om och bakat ihop spelhandlingen med audionovellerna i Thousand Years of Dreams på ett smart sätt, som den allra första pressreleasen mer eller mindre insinuerade, hade Lost Odyssey kunnat leverera med råge. Dessvärre är Lost Odyssey ett ganska mediokert rollspel trots sina många speltimmar, men kan för all del vara värt att spela i väntan på något bättre.