Alltför ofta består DLC av några extra banor till en multiplayerdel som ingen spelar. Irrational ville annorlunda och hade inte ens någon multiplayer i Bioshock Infinite, och när Burial at Sea nu anlänt så har man skapat ett helt nytt singleplayeräventyr som tar oss med under ytan igen, ned till Rapture. Och det ska sägas direkt, just det här är den stora behållningen med Burial at Sea. Rapture är nämligen så magiskt och mytomspunnet att det för min del räcker med att få besöka stället innan förfallet för att jag ska tycka att det är värt pengarna.
Så när en till synes helt okänd, noir-inspirerad Elizabeth besöker mig som privatdeckare för hitta ett borttappat barn, spenderar jag mer tid än vad som förmodligen är hälsosamt på att bara gå omkring och titta på saker. Äntligen förstår jag varför en del splicers hade kaninöron, houdini-fiender känns plötsligt logiska och jag begriper till slut konceptet med Big Daddys. Dessutom står jag med näsan tryckt mot varenda ruta i hela Rapture för att bara beskåda världen utanför. Columbia får ursäkta, men det här är den mest magiska spelvärld som någonsin skapats och att få se den i all sin prakt är en ren dröm.
Att katastrofen inte ägt rum ännu gör dock att fiendefloran inte håller riktigt samma klass som i de tidigare Bioshock-spelen. Det finns inga Big Daddys som klampar runt i korridorerna och de ruskprickar man möter känns mer som en samling gangsters snarare än utbrända och stentokiga missfoster. Lyckligtvis får man ändå tidigt tag i den krok med vilken man kan hoppa omkring på rälsar högt ovanför marken i Bioshock Infinite samt mängder av krutpåkar.
Det tillför en del välbehövlig dynamik till Burial at Sea. Man får även snabbt en rejäl samling plasmider och det går blixtsnabbt att välja vad man vill ha med det gamla hjulbaserade menysystemet från de båda första Bioshock-spelen. Något som för min del gjorde att jag bytte vapen och attackmetoder betydligt oftare i Burial at Sea än i Bioshock Infinite.
Ett Bioshock-äventyr vore dock inte Bioshock utan ett mysterium, och ganska snart står det klart att historien med det borttappade barnet kanske inte är så enkel ändå. Jag ska absolut inte sabba nöjet för någon, men den som hoppats på en intressant historia har något att se fram emot. Tyvärr är det roliga över nästan innan det ens hunnit börja, men det är helt klart en lovande story och jag ser fram emot nästa del. Många lär även glädjas åt det faktum att det återigen är mer skräck inblandat i Burial at Sea, något som saknats sedan original-Bioshock.
Även om Burial at Sea bjuder på ett Rapture som rent grafiskt överträffar vad vi tidigare sett från undervattensstaden med råge så är jag inte helt nöjd med det grafiska. Det märks att Irrational inte jobbat lika hårt med den här grafiken som man gjorde med Bioshock Infinite, och en del saker ser lite fattiga ut. Belysningen är inte så dynamisk som jag hade önskat och en del fiender nästan ser inklippta ut och liksom skär sig mot omgivningen. Petitesser kan tyckas när vi som sagt fått ett finputsat Rapture att lattja med, men jag hade gärna sett lite mer krut på grafiken.
För att summera är den stora behållningen av Burial at Sea alltså Rapture. Att äntligen få se stan innan sammanbrottet är fanservice av bästa sort. Stor möda har lagts ned på att få med alla gamla maskiner för exempelvis liv och animationer, vars ljudeffekter garanterat kommer få er att dra på smilbanden ("Welcome to the Circus of Value - HAHAHAHAAA"). Storyn lovar som sagt gott men är lite kort, och spelmässigt hade det nog varit bra med lite fler nyheter. Ändå kan jag inte vara annat än nöjd med Burial at Sea som känns oändligt mycket roligare än det sedvanliga multiplayermjölkandet, och jag tvekar inte att kalla det för ett absolut måste för fans av de båda första Bioshock-spelen.