Sega Superstars Tennis

Kanske tänkte Sega att det ju fungerade så bra för Nintendo med deras Super Smash Bros-serie. För Nintendo var inte först med att samla alla sina maskotar i ett och samma spel. Det gjorde nämligen Sega redan 1997 i Sega Saturn-spelet Fighters Megamix där kämpar från Virtua Fighter mötte andra från Fighting Vipers. Dessutom deltog mer udda figurer som Janet från Virtua Cop 2, bilen Hornet från Daytona USA, palmen från Sega AM2-logotypen samt även en skrotad prototypfigur som aldrig tidigare hade använts i något spel.

Ja, eller så ville man bara en gång för alla tysta alla som gnällt efter lite mer klassiska Sega-spel där Sega-varumärket används mer än som utgivarstämpel på västerländska spel från helt andra utvecklare.. Hur som helst bestämde man sig för att samla ihop flera av de mest älskade Sega-figurerna genom tiderna för att låta dem göra upp med tennisracket i hand.

När man lyssnat till förhandssnacket har det hetat att Sega Superstars Tennis skulle baseras på det helt suveräna Virtua Tennis 3. Något som hade kunnat bli något helt fantastiskt. Ett Mario Power Tennis men med betydligt bättre spelkontroll och några av spelhistoriens största ikoner. Det är väl lika bra att slå fast med en gång att Segas storslagna planer slagit ganska slint, för Sega Superstars Tennis är en både svårstyrd och obalanserad soppa som är långt ifrån Virtua Tennis 3.

Det största problemet är att Sumo Digital velat ge alla legendariska plattformsmaskotar den behandling de förtjänar. Det betyder att alla spelare är fantastiskt animerade och till och med en sådan gammal lirare som Alex Kidd som vi inte sett röken av på snart tjugo år beter sig precis som man kan förvänta sig. Därmed urartar matcherna i en orgie i vansinnigheter där oroväckande lång tid går från det att man tryckt på knappen för en saftig smash, till dess att din spelare bestämmer sig för att faktiskt slå till bollen. Så länge man springer vid baslinjen och slår är det inga problem, men några hektiska dueller fram på nät är bara att glömma.

Alla kända figurer måste ju förutom sitt rörelseschema även få specialslag som på något sätt hör samman med deras karaktär. Vilket i praktiken betyder att Jet Set Radio-Beat slår bollar som vrider och vänder oregelbundet med 90-gradersvinklar och blir oerhört svåra att träffa. Detta medan den lömske Sonic-skurken Dr. Eggman kastar bomber mot dig och Monkey Ball-Aiai kommer dragandes med farliga bananer. Kul till en början men ganska snart visar det sig vara ett väldigt obalanserat system som gör vissa figurer till klart bättre alternativ än andra.

Sega Superstars Tennis är alltså inget tennisspel för den som vill ha något slags prestige i sina matcher. Istället sitter man mest och skrattar åt det som händer på planen och spetsar öronen för att om möjligt kunna placera var spelmusiken kommer ifrån. För när det kommer till Sega-trivia har Sumo Digital inte snålat och här finns så sjukt mycket att upptäcka att man knappt tror sina ögon, både när det kommer till grafik och ljud.

Det mest uppenbara är såklart alla de banor man spelar på. Det vankas exempelvis turneringar på i Nights smäktande värld, i helknasiga Samba de Amigo-omgivningar och såklart i Sonics egen Green Hill Zone. Bland mycket annat. Men här finns också klassisk Sega-musik att njuta av som Outrun-favoriten Magical Sound Shower som kan vara ett av de bästa spelstyckena som komponerats. Dessutom finns mängder av små detaljer som de guldgrodor som går att finas på House of the Dead-banan och alla cameos som utgörs av publik och funktionärer.

Det gör Sega Superstars Tennis till en orgie i nostalgikänslor och det är med stor iver jag tar mig an vad som egentligen är ganska slentrianmässigt utförda löpande band-turneringar. Jag vill låsa upp fler gamla stjärnor och jag vill prova att spela alla Sega-hjältarna. Något som är spelets stora och kanske enda styrka, men även dess svaghet. För mina polare som aldrig ägde någon Sega-konsol kan absolut inte förstå min oerhörda glädje över att få spela som Gilius Thunderhead från Golden Axe eller den alltid lika läckra rymdreportern Ulala, och för dem faller Sega Superstars Tennis helt platt.

Men även om tennisen känns ganska medelmåttig och även om Sega-trivian inte får dig att slå frivolter kommer alla minispel garanterat att göra det. För sedan jag låst upp alla spelare och tagit nog med Achievements är det istället alla minispel som lockar. Och här är det gammaldags, hårdkokt arkadkänsla som bjuds där klassiska Sega-spel förvandlats till obskyra tennisgrenar. Det kan till exempel handla om att med tennisboll slå ned zombies i House of the Dead-miljöer, lösa Chu Chu Rocket-problem med välriktade slag eller till och med Space Harrier-minispel.

Dessutom måste jag få slå ett slag (oavsiktlig Göteborgs-vits där, sorry) för det grafiska. Visst finns det mer polerade titlar och visst kan bilduppdateringen ta stryk ibland. Och visst, nog har Virtua Tennis 3 betydligt bättre grafik tekniskt samt att det ju har stöd för 1080p. Men det tar Sega Superstars Tennis igen på ren charm och sanslösa mängder detaljer alla gamla nostalgiker kommer att njuta av. Dessutom är musiken fenomenal och förutom att alla spelare har egna tennisbanor, har de även flera låtar från sina spel att välja på, till mina örons oerhörda glädje.

Sega Superstars Tennis är som sagt ett ganska risigt tennisspel egentligen, men de charmiga minispelen gör ändå att det faktiskt finns en del behållning att gotta sig åt. Och råkar du som jag vara ett gammalt Sega-fan kommer du garanterat uppskatta den sanslösa mängden välgjord Sega-nostalgi, taskig spelkontroll i matcherna till trots.