Sega Superstar Tennis är lite samma fenomen som ett ljummet spel baserat på en filmlicens. Men istället för att rikta sig mot åttaåringar som nyss sett en ny Disneyfilm så väljer man att försöka attrahera spelare som varit med ett tag. Spelare som levt länge med Sega och får små kickar av att återse bitar av speltillverkarens historia. De har tagit ett halvljummet spel och gett det en attraktiv kostym för en viss målgrupp. Jag råkar tillhöra den målgruppen.
När åren gick och veckopengen avancera till studiebidrag och sen till lön behövde jag inte längre välja mellan två spelföretag, jag kunde njuta allt. Det kallas tråkig spelrecensenthållning och innebär att man ständigt slänger sig med uttryck som "alla maskinerna har olika styrkor och svagheter" när ens vänner ber om råd inför köp av konsol. Innan dess var jag väldigt säker på att Atari fullständigt krossade Amiga och att Nintendo var överlägset Sega på alla sätt.
Men Sega blev till slut min vän och det har med största sannolikhet återspeglats i betyget av Sega Superstar Tennis. För utan Beat från Jet Set Radio, Nights från Nights och Amigo från Samba de Amigo vore detta Sega Superstar Tennis ingenting annat än ett medelmåttigt sportspel i mängden. Istället blir det glada återseenden för alla som gillar Sega.
Tennis fungerar bra som TV-spel, Virtua Tennis är det sportspel som stulit flest timmar av mitt liv och mycket känns igen från tennispelens superpappa. Slag ska laddas redan innan bollen nått en och servar blir hårda genom att tajma knapptryck med en mätare.
Till skillnad från Jonas Mäki som skrev recensionen av den stationära versionen av Sega Superstar Tennis har jag betydligt roligare med själva tennisen än med minispelen. Jag uppskattar det humoristiska värdet av att skjuta Zombies med tennisbollar. Det är kul att återse Chu Chu Rocket med tennisracket i hand. Men när jag sett hur minispelen fungerar längtar jag snabbt tillbaka till matcherna.
Konstiga karaktärer och färgglada omgivningar i all ära tänker ni, visst måste de väl dessutom ha knasat till själva tennisen? Åtgärder för att göra det ospelbart måste ha vidtagits, det är ändå plojtennis vi snackar om här. Och visst, försök har gjorts. Specialslag finns att tillgå när man laddat upp en mätare. Första gången jag såg Ulala dra till en boll så den snurrade i världens konstigaste vinklar trodde jag att allt var förstört. Men trots att specialslagen ser helt vansinniga ut går det faktiskt att returnera dem. Även en värdelös stylus-styrning är implementerad, men eftersom det också går att spela med knappar faller det försöket också. Sega Superstar Tennis är högst spelbart och faller inte på egna tramsgrepp.
Är det något jag verkligen saknar så är det ett utbyggt karriärläge. Nu spelar jag snabbt igenom korta turneringar, testar några minispel och sen är det över. Jag vill göra mer, men Sega Superstar Tennis är tunt. Lite för tunt, särskilt utan vänner med samma spel.
Det finns bättre Tennis-alternativ, men mig veterligen inte på Nintendo DS. Måste din tennis vara bärbar är spelet ett bra köp. Är du dessutom fanatisk Sega-anhängare är valet givet. Själv går jag tillbaka till mitt älskade Virtua Tennis. Det är där jag trivs bäst.